Vetenskap & Hälsa

Vetenskap & hälsa

Svaren kan finnas i en tesked blod

2020-09-30

Allt som behövs är en tesked blod. För forskarna kan det rymma ledtrådar, kanske till och med svaren på frågorna de ställer. När provet lämnats har Charlotte Brundin, biomedicinsk analytiker på Skånes universitetssjukhus och labbansvarig för PreCiSe-studien, 48 timmar på sig att analysera det.

Deltagarna i PreCiSe-studien har en ökad risk för celiaki (glutenintolerans). De har screenats vid födseln och funnits ha de särskilda HLA-gener (se faktaruta) som innebär en högre risk att utveckla celiaki. Var tredje månad gör de ett besök på någon av studiemottagningarna då de lämnar blodprover som sedan analyseras i laboratoriet på Clinical Research Centre i Malmö.

Läs mer om PreCiSe-studien

Blodet tappas på två rör som innehåller fyra milliliter var, en knapp matsked. Ett med röd kork, i det ska Charlotte Brundin leta autoantikroppar, och ett med lila kork som ska analyseras för förekomst av olika celler.
– Det gäller att färga in proverna direkt. Efter att de har lämnat kroppen blir cellerna dåliga och dör, säger hon.

På bilden ses två provrör, ett med lila och ett med rödkork. En handskklädd hand håller i röret med den lila korken. Det innehåller ett blodprov där man har separerat de röda blodkropparna, som lägger sig i nedre delen av röret, från den gula plasman som ligger i övre delen av röret
I serumet, den vita vätskan som blir kvar när man separerat det och de röda blodkropparna kan man mäta autoantikroppar, ett tecken på att man har celiaki. Bild: Sara Liedholm

Röda och vita blodkroppar

Blod består av röda och vita blodkroppar. De röda transporterar syre till cellerna och de vita ingår i kroppens immunförsvar och ska skydda oss från infektioner. Charlotte Brundin är särskilt intresserad av de vita blodkropparna som bland annat innehåller T-celler, vars uppgift är att signalera till andra celler att döda främmande partiklar och B-celler som bildar antikroppar.

– De finns i blodet naturligt och får lära sig ”i skolan” vad som är farligt och vad som inte är farligt för kroppen, förklarar hon.

Efter att ha färgat blodet i det lila provröret med fluoroscerande ämnen kan hon med hjälp av avancerad teknik, flödescytometri, mäta hur stor andel av olika sorters celler som finns i blodet. Varje prov som tas jämförs med det så kallade 0-provet, det första provet som togs när barnet gick med i studien.

– Det vi tittar efter är om cellerna ökat eller minskat i antal, säger Charlotte Brundin.

En ökning skulle kunna innebära att immunförsvaret aktiverats av någon anledning.

Antikroppar och autoantikroppar

I det andra provröret ska Charlotte Brundin leta efter autoantikroppar. Autoantikroppar är vanliga antikroppar, som istället för att bekämpa främmande virus eller bakterier bestämmer sig för att angripa kroppens egna vävnader.

– Man kan säga att T-cellerna och B-cellerna lärt sig fel i skolan och istället för att reagera på främmande bakterier och virus så reagerar de på kroppens egna ämnen, i det här fallet enzymet transglutaminas, säger hon.

Till skillnad mot andra autoimmuna sjukdomar, som exempelvis typ 1-diabetes, där den utlösande faktorn är okänd, vet man att det är gluten som triggar igång den immunologiska processen vid celiaki. Har man dessa autoantikroppar har man sannolikt celiaki.

På bilden ses en centrifug med öppet lock. Man ser en rotor med olikfärgade hållare, gula och orangea, för provrör.
I centrifugen skiljs de röda blodkropparna från resten av blodvätskan. bild: Charlotte Brundin

3000 varv i minuten

Först kör Charlotte Brundin proverna i en centrifug som roterar med 3000 varv i minuten, det vill säga dubbelt eller tre gånger så snabbt som en vanlig tvättmaskin. Detta separerar blodkropparna från blodets vätska, som blir en klart ljusgul vätska, serum. Serumet sparas i små plaströr och förvaras under tiden i en specialfrys där temperaturen är minus 80 grader. Där kan de hålla i åratal.
Proverna får inte användas till något annat än vad de är avsedda för. Skulle forskarna vilja använda proverna för andra ändamål krävs tillstånd från såväl deltagaren själv och Etikprövningsnämnden som i förväg måste godkänna alla kliniska studier. Det är strikt reglerat i biobankslagen.

Bilden föreställer små lådor i papp där proverna förvaras. Lådorna står i ett rack och är täckta med frost
Proverna förvaras i en frys som håller 80 minusgrader. Bild: Sara Liedholm

Tre dagar

Analysen av detta prov tar tre dagar att göra. En gång i månaden tinar Charlotte Brundin därför upp de senast inkomna proverna. Hon följer en fast procedur som innebär att proverna blandas med olika ämnen, reagenser, som sedan kan binda till varandra under några timmar. Efter det kan en särskild apparat upptäcka autoantikropparna mot transglutaminas.

Till slut får hon svar på om provet är negativt eller positivt. Är det negativt innehåller provet inga autoantikroppar och då är man frisk. Innehåller däremot provet transglutaminasantikroppar kallas det för positivt.

– Då meddelar jag Åsa Wimar, forskningssjuksköterskan, som ber deltagaren komma tillbaka och lämna ett nytt prov för att säkerställa att allt stämmer, och är det också positivt så går man vidare och gör en biopsi av slemhinnan för att kunna ställa den slutliga diagnosen, säger Charlotte Brundin.

Handskar och skyddsrock

Arbetet med blodproverna omges av rigorösa säkerhetsrutiner. Handskar och skyddsrock är obligatorisk arbetsutrustning inne i labbet.

– Även om det bara är små barn, till och med spädbarn, som är med i studien så måste vi förhålla oss till att proverna kan innehålla någon form av blodsmitta. Dessutom är vissa av våra reagenser skadliga för både mig och miljön, säger Charlotte Brundin.

Text: SARA LIEDHOLM

Tema:
Möt människorna bakom forskningen