Vetenskap & Hälsa

Vetenskap & hälsa

Podd: Flickor med adhd

2022-10-14

Textversion

Podd Flickor med adhd, 22-10-14

I den här podden intervjuas forskaren och psykologen Pia Tallberg om flickor med adhd. Att som tjej ha adhd innebär att det blir än svårare att bli accepterad i kompisgruppen – normen för att passa in som en duktig flicka är sträng. Fler flickor än pojkar med adhd drabbas också av psykisk ohälsa, samtidigt som hormoner förvärrar symtomen i vissa delar av menscykeln. Men det finns en rad saker att göra som underlättar livet för flickor med adhd, hemma och i skolan. Det tipsar Pia Tallberg om. Intervjuar gör Jenny Loftrup.
Jenny Loftrup: Idag kommer podden från vetenskap och hälsa att handla om flickor med adhd. De är på många sätt bortglömda trots att de faktiskt ofta lider mer av konsekvenserna av sin adhd än vad pojkar gör.

Med mig i studion har jag Pia Tallberg, psykolog vid barn och ungdomspsykiatrin i Region Skåne och forskare i neuropsykologi vid Lunds universitet.
Välkommen.
Pia Tallberg: Tack så mycket.
Jenny Loftrup: Du har i din forskning undersökt hur barn med adhd utvecklas över tid och du har också som psykolog mött många patienter med adhd, både flickor och pojkar.
Jag tänkte att vi skulle börja alldeles från början med vad är adhd och vad står bokstäverna för?
Pia Tallberg: Bokstäverna står för attention deficit hyperactivity and impulsivity disorder. Adhd innebär att man har förhöjda värden av symptom när det gäller ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet.
De här symptomen är ju ofta ganska generella. Vi kan alla känna igen oss i att vi ibland plågas av sådana symptom. Men när man har adhd då har man en väldigt hög grad av symtom under lång tid.
Jenny Loftrup: Du följde hundratrettiosju barn med adhd diagnos, i din avhandling, under tre års tid. Vad var det som inte utvecklats i takt med jämnåriga när det gällde kognition och inlärning?
Pia Tallberg: Man kan säga att de började ju för det första på olika nivåer, barn med adhd och kontrollgruppen. Så barnen med adhd hade större svårigheter från början.
Jenny Loftrup: Vad var det för svårigheter?
Pia Tallberg: Det är framför allt när det gäller arbetsminnet och processorhastighet. Men också att de låg lägre när det gäller verbal funktion.
När det gäller ickeverbal problemlösningsförmåga så låg de lika som typiskt utvecklade barn.
Jenny Loftrup: Och när det gällde känslomässig utveckling eller mognad?
Pia Tallberg: Jag tittade på symptom där och hur de mår psykiskt. Då kunde jag se att de mådde sämre än typiskt utvecklade barn. Men man kan säga att framför allt så var det så att de här svårigheterna höll i sig och att man inte egentligen blev så mycket bättre. När det gäller språket så kunde man se att språket inte utvecklades i samma takt som förväntat.
Jenny Loftrup: Du såg också att beteendeproblemen ofta uppmärksammades hos de här barnen, men inte känslorna bakom problemen. Varför är det viktigt att uppmärksamma känslorna som leder till kanske utbrott, ilska, ångest och depression?
Pia Tallberg: Precis. Det är en väldigt bra fråga för att det man ser och det som egentligen besvärar omgivningen är ju hur beteendet yttrar sig, om barnet stör andra. Om barnet till exempel sitter still eller blir arg. Men för barnets del så kan man plågas av en svag självkänsla, en känsla av att inte lyckas. Och man kan vara orolig och man kan också känna sig nedstämd. Sådana känslor under lång tid kan ju leda till depressioner och ångestproblematik till exempel.
Det är ju också en risk när man har adhd att utveckla sådana diagnoser. Och har man till exempel en depression OCH adhd, så dels debuterar depressionen tidigare, den är svårare och den är mer utdragen och svårare att bota.
Det är ett enormt lidande för barn att ha väldigt många olika problem, så därför är det viktigt att identifiera de här problemen hos barn. Så att de inte har ett dolt lidande.
Jenny Loftrup: Och flickor och pojkar har ju samma grundläggande svårigheter om man har diagnosen adhd. Men det tar sig olika uttryck. Kan du beskriva på gruppnivå då hur flickor är annorlunda. De upplevs annorlunda jämfört med pojkar med adhd.
Pia Tallberg: Det är ju väldigt bra att man nu har börjat uppmärksamma flickor med adhd mer och också börjat funderar på hur man behöver forska vidare på den gruppen. Om man tittar generellt på flickor och pojkar med adhd, så är de ju mer lika än olika. Det tycker jag är viktigt att tänka på. Det vill säga att man har större svårigheter med att koncentrera sig, att vara uppmärksam, men också med impulshämning och hyperaktivitet. Att man oftare har trotsigt beteende. Att man oftare har en benägenhet att utveckla ångest och depression.
Om du då jämför pojkar en pojke med adhd och en flicka med adhd. Då ser man vissa skillnader och det är dels att problematiken blir funktionsnedsättande vid en senare ålder flickorna.
Jenny Loftrup: Det är alltså att man upptäcker att flickor har adhd senare? Handlar det någonting om hormoner? För ofta kan ju adhd bli värre när man närmar sig puberteten eller när man är i puberteten hos flickor. Att symtomen blir tydligare?
Pia Tallberg: Precis och det har man ju sett i forskning, men det här behövs mycket mer forskning på. Man ser att flickor får mycket större svårigheter att hantera sina symptom, när man kommer i puberteten, än man hade innan.
Men jag tänkte att jag skulle vilja backa lite här och prata om det som är funktionsnedsättning. För det här man har olika symptom av… Man kan säga att man har symptom av adhd, som påverkar vardagen. Men beroende på hur mycket de här symptomen påverkar vardagen, avgör om man får en diagnos eller inte. Det vill säga att man uppfyller kriterierna för en diagnos. Så man behöver alltså ha en funktionsnedsättning som påverkar vardagen betydande i två miljöer, för att för att uppfylla kriterierna för en diagnos.
Jenny Loftrup: I två miljöer? Till exempel hemma och i skolan?
Pia Tallberg: Exakt, och man har sett att det gör att flickorna då är mindre hyperaktiva och impulsiva än pojkar, eller är hyperaktiva, impulsiva på ett annat sätt.
Jenny Loftrup: Och det här andra sättet – för jag menar klichébilden av en kille med adhd är någon som stör väldigt mycket i klassrummet. Som rör på sig och som är högljudd och inte kan koncentrera sig. Men om man då har den här uppmärksamhetsstörning som flicka, men man inte springer runt och stör. Vad gör man istället då? Är det liksom att man fipplar med mobilen eller biter på naglar eller hur får man ut den här hyperaktiviteten?
Pia Tallberg: Ja men det stämmer. Man blir mer plockig och kanske plockar i bänken. Man kanske har någonting att pilla med, biter på naglarna. Man kanske går på toaletten ofta, det tycker jag att jag har hört många gånger av barn som jag har träffat. De berättar att man går ut ofta och tar en paus när det är alldeles för jobbigt. Men man gör det på ett socialt accepterat sätt oftare. Sen så när det gäller flickors adhd yttrar den sig också väldigt mycket i att prata mer. Det så adhd-hyperaktiviteten uttrycks ofta.
Jenny Loftrup: En central svårighet vid adhd är att styra sin drivkraft, alltså kontrollera sin motivation. Det kan ju leda till att man sätter igång med en massa saker och så blir det svårt att avsluta. Är någonting som många som kommit till dig har problem med?
Pia Tallberg: Absolut. Det är ju ett jättestort problem för barn med adhd, att man har svårt att både motivera sig och sätta igång, men också få färdigt. Och det här med att hålla ut i mentalt ansträngande aktiviteter.
Jenny Loftrup: Är det lagom-knappen som det är svårt med? Att ”good enough” är svårt.
Pia Tallberg: Ja det är svårt att uppnå ”good enough”. Om det är ett område som ett barn med adhd har svårt att… eller som man inte tycker är så roligt, som någon annan tycker är viktigt, men som egentligen inte upplevs lustfyllt. Då är det svårt att motivera sig. Det är verkligen en kärnproblematik.
Men däremot om det är någonting som upplevs lustfyllt, så kan man hyperfokusera i det och försvinna bort och vilja hålla på med det ännu mer än andra. Eller sjunker djupare in i den koncentrationen än andra barn.
Jenny Loftrup: Men inte det positivt? Det låter ju som det här härliga ”flowet” som man kan komma in i ibland, när man glömmer bort tid och rum och bara liksom går helt upp i det man gör?
Pia Tallberg: Jo, men det kan vara positivt om det är ändamålsenligt och leder till något bra. Men om det är något dåligt och destruktivt, så är det inte bra. Så att det beror ju på vad det är man fokuserar på. Det är heller inte bra om det gör så att man missar de andra sakerna som då leder till möjligheter i livet, som till exempel att klara skolan.
Så att det beror på. Det är ju situationer.
Jenny Loftrup: Men det här med hyperaktiviteten, är den ofta mindre hos flickor? Har de ofta den här varianten av adhd som kallas ADD?
Pia Tallberg: Det stämmer bra. De har oftare mera av ouppmärksamhet än pojkar.
Jag tycker också det här med hyperaktiviteten… Jag vill ändå att komma tillbaka till det lite hos flickor med adhd. För att det är ju det här med hur man ska bedöma det. Vi bedömer ju pojkar och flickor lika utifrån DSM fem. Det är så som det är bestämt.
Men om man tittar på barn generellt sett så ser man att pojkar är mer hyperaktiva än flickor generellt sett. Så när flickor avviker från normen av hur flickor fungerar, då kanske man egentligen skulle kräva färre kriterier för hyperaktivitet. Förstår du hur jag menar?
Jenny Loftrup: Ja, jag förstår det.
Pia Tallberg: Så om man jämför en flicka med adhd och en flicka utan adhd så är visst det flickan med adhd hyperaktiv.
Jenny Loftrup: Men varför upptäcks inte flickor med adhd ofta i skolan, medan deras föräldrar är medvetna om att det finns problem och att något inte stämmer?
Pia Tallberg: Ja men det är det här att flickors problem inte riktigt når upp till pojkarnas nivå av hyperaktivitet eller till en funktionsnedsättning.
De kämpar på och håller sig flytande så att man inte når upp till det här med funktionsnedsättning i två miljöer. Jag tror att många flickor med adhd håller ihop sig i skolan för att passa in i normen. Man är medveten om normen på något sätt och anstränger sig väldigt mycket. Sen så släpper man loss hemma mera och då kanske man får väldigt mycket utbrott och är väldigt trött.
Jenny Loftrup: Och så orkar man inte hålla ihop? Så du menar att de kämpar väldigt hårt trots sina svårigheter med att koncentrera sig, med att hålla ihop det hela? Men det har också ett högt pris?
Pia Tallberg: Precis, i måendet såklart. Det är ju ansträngande att försöka hålla ihop sig och kämpa emot sådana här symptom. Det påverkar hur man mår, dels är man uppmärksam själv på sin avvikelse så att man kanske får sänkt självkänsla och också får oro, deppighet sådana saker.
Jenny Loftrup: och den här samsjukligheten som kan vara en följd av adhd, med depression och ångest och även ätstörningar. Där är det ofta att flickorna blir oftare sjuka i den här andra psykiska ohälsan än pojkarna?
Pia Tallberg: Framförallt efter puberteten. Det är då där de här stora skillnaderna kommer. Om vi säger att depression hos pojkar och flickor är på samma nivå ungefär för barnen innan puberteten. Sen efter puberteten så är det väldigt många fler flickor som får depression än pojkar och när vi ser på flickor med adhd, så är det det här med hormonomställningen som sker i puberteten som påverkar dem väldigt, väldigt mycket. Det gör att deras exekutiva funktioner, hjärnans styr- och regleringssystem kraschar. Då blir det funktionsnedsättande.
Jenny Loftrup: Kan du ge ett exempel på en exekutiv funktion?
Pia Tallberg: Ja exekutiv funktion är ju både, egentligen, att ha förmåga att hålla saker i sitt arbetsminne, men också att vara uppmärksam. Och det här med hyperaktivitet eller att reglera sitt beteende och sin impulsivitet. Så delvis ingår ju adhd-symtomen i de exekutiva funktionerna. Men förutom det så är det att kunna planera och organisera sig. Att motivera sig. Att göra färdigt. Att kunna reglera sina emotioner. Att ha ett ändamålsenligt beteende, för att nå sina mål.
Jenny Loftrup: Flickor har också ofta ännu svårare med relationer till klasskamrater och kompisar än vad pojkar upplever att de har. Och man kan bli kallad för drama queen. Vad är det då liksom som går snett i de här kompis relationerna?
Pia Tallberg: Jag tror att då får man väl tänka att man kanske pratar om det sociala könet här. Det är inte mitt område, men att flickgruppen kan vara lite sträng mot flickor som avviker mot normen. Det här med att vara duktig och tyst och…
Jenny Loftrup: …duktig flicka, man avviker mer från normen kanske än en pojke som är stökig och…?
Pia Tallberg: Ja eller att den här normen är ju hög i flickgruppen från början. Alltså flickor har lite bättre exekutiva funktioner, beteenden, än vad pojkar generellt har. Så att kraven är högre från början där på flickor att hålla ihop sig. Så när flickan avviker från flicknormen, då kan det vara lite strängt, medan det sägs att pojkars norm är mindre sträng, när pojken avviker från pojknormen. För alla pojkar är lite springiga och så här.
Jenny Loftrup: Så om man har en flicka med adhd som ofta hamnar i konflikter och så. Kan du som psykolog, säga att det finns någon strategi man kan lära ut, för att ta sig ur de här konflikterna utan att relationen kraschar.
Pia Tallberg: Alltså jag skulle säga att det gäller att välja sina kamrater också. Det gäller ju att försöka att hitta kompisar som har ett öppet sinne och som är accepterande. Det är ju väldigt svårt att fungera med någon som är kritisk och lite dömande.
Så att ha kompisar som har liksom förmåga att ha ett öppet sinne är bra. Sen är det bra att, tänker jag, kunna vara öppen med sina svårigheter. Det är ju bra också att berätta, ”men så här fungerar jag”. Sen kan det ju vara också att kunna be om ursäkt om man har sårat någon eller sagt något som man inte hade tänkt säga först, som inte blev så bra. Eller kanske missat en tidpunkt man skulle träffats, då är det ju bra att kunna be om ursäkt så att man reparerar skadan som har uppstått.
Jenny Loftrup: Men hur ska man då lära känna sig själv och veta hur man fungerar, det är inte så lätt kanske?
Pia Tallberg: Nej, men om vi säger att man som förälder misstänker att man har en flicka som har drag av adhd. Det kanske inte märks jättemycket i alla situationer. Man ser att det finns vissa problem med kamratrelationer. Då kan det vara bra att tänka som föräldrar att jag kanske får stötta upp lite här och vi får kanske ha lite kompissamtal.
Det är lika viktigt att lärare på skolan är uppmärksamma på att även barn utan diagnos kanske kämpar med de här problemen och så kunna stötta dem innan det blir stora problem. För det är ju det jag sa det här med att det är normalfördelade symtom som vi alla kan känna igen oss i och som är vanligt att man har också subkliniskt. Alltså att det inte når upp till en klinisk diagnos.
Jag kan bara säga att det finns ju väldigt bra, väldigt mycket fakta, i något som heter vård- och insatsprogrammet för adhd som man finner på webben. Det är Sveriges kommuner och regioner, som har gett ut det. Där finns det information till olika. Där finns information som är bra för skolan att veta, för föräldrar, för sjukvården.
Så man kan hitta information som passar inom olika områden och för olika personer hur man kan stötta barn med antingen full adhd eller subklinisk adhd. Så det är ett tips.
Jenny Loftrup: Ja. Så det finns ju många insatser att göra med hur man lär känna sig själv och hur man beter sig och hur man kan hantera relationer och konflikter.
Pia Tallberg: …och just det här med att kunna få vara avvikande, även om det inte når upp till en diagnos. Och kunna få känna att det är okej att bli validerad, att man kämpar på. Men ändå inte har gjort något som man ska behöva känna skam och skuld för, utan det är någonting man kan reparera och det tycker jag är viktigt.
Jenny Loftrup: Nu har vi pratat om olika insatser som man kan göra. Men det finns ju också medicin. Om man får medicin vid adhd, vad hjälper den till med?
Pia Tallberg: Ja men den hjälper till att förbättra förmågan att vara uppmärksam och att hejda impulser och reglera sitt både beteende och skulle jag säga sin ilska. Det här är ju en väldigt bra möjlighet till att börja jobba med beteendeinterventioner, när man får läkemedel. För läkemedlet ger en väldigt stark symtomreduktion inledningsvis, som sedan planar ut. Så att det är när man börjar med läkemedlet och det är jätte-, jättebra att träna strategier och träna sig i beteendemodifikation. Så det är styrkan med det här läkemedlet.
Jenny Loftrup: Jag tänkte också att vi ska säga något om adhd – hur pass ärftligt är det, alltså genetiskt?
Pia Tallberg: Det är ärftligt. Det är svårt att förstå ärftligheten, för att det finns ju dels riskgener. Men det finns också den vanligare typen av ärftlighet, att det är vanliga gener som orsakar många olika slags svårigheter som har små avvikelser och som tillsammans med riskfaktorer kan ge adhd.
Så det är väldigt klurigt hur genetiken tillsammans med miljön orsakar adhd.
Jenny Loftrup: I din avhandling så skrev du att stöttande vardagsfunktioner tror jag, eller en stöttande miljö runt, kunde underlätta i familjen. Vad är det för något som familjen kan stötta upp med?
Pia Tallberg: Men det är ju att den här fyrkantigheten och rutinerna genomsyrar vardagen.
Jenny Loftrup: Det ska vara fyrkantigt och rutiner?
Pia Tallberg: Ja, att vardagen bygger på tydliga och väl inarbetade rutiner. Det är grunden.
Sen lägger man på visuell struktur, med tydliga scheman. Barnet kan behöva hjälp att lotsas igenom dagen med det här schemat och rutinerna. Med att förbereda lite att nu snart så är det dags att äta mat. Jag påminner en stund innan. Sådana saker, eller ”nu när vi ska gå till affären, kommer du ihåg vad jag har bett dig om då?” Ja, men det kan ju vara då att jag har bett att du inte ska be om godis eller vad man nu har för överenskommelse.
Så här så att man hjälper barnet igenom vardagen på det sättet genom att förbereda övergångarna.
Sen är det ju att vardagen också präglas av först – sedan. Att man lär barnet att göra den plikt man ska göra först, för att se den kunna få göra det som är kul och belönande. Så att vardagen struktureras utifrån först – sedan.
Det är också viktigt att barnet får vara barn och uppleva sina styrkor att få vara liksom fullt ut validerad, accepterad med sina svårigheter. Det är ändå viktigt att det inte blir jag är adhd, utan att vara en person som har svårigheter med de här symptomen vid adhd.
Jenny Loftrup: Ja och så man också kan uppskatta många andra delar i personen…
Pia Tallberg: Där finns ju studier där man har frågat ungdomar hur de ser på sin adhd-diagnos och vad man har för erfarenheter. Där berättar ungdomarna att, man inte vill känna att man är sin diagnos, men också att det finns en risk att man känner sig stigmatiserad och lite underlägsen att man har en funktionsnedsättning. Man beskriver väldigt tydligt där att man också kan känna en press på sig, att passa in i samhället och att passa in i skolan, fast man inte gör det riktigt. Den pressen är jobbigt att ha. Det är också en press att ta läkemedel, för man vet att då fungerar det bättre, men en del unga kan känna att man kanske känner sig annorlunda eller man har biverkningar.
Så att det är viktigt att barnet får vara barn, men också att bli validerad i sina erfarenheter och upplevelser samtidigt.
Jenny Loftrup: Det är nog många föräldrar som kämpar och man kanske har ideliga konflikter hemma. För många med adhd har ju svårt att automatisera de här vanliga sakerna, som att kanske åka hem, äta mellanmål, ge sig iväg på någon träning eller aktivitet. Vad säger du till föräldrar som är slut och kanske känner att, vi klarar inte det här? Är vi dåliga föräldrar?
Pia Tallberg: Ja, så tror jag att en del kan känna sig, men sanningen är ju den att det krävs mer av föräldrar till barn med adhd än andra och därför så är det ju väldigt jobbigt för föräldrarna. Och många föräldrar känner sig emellanåt nedstämda och tappar sugen, precis som du säger.
Jenny Loftrup: De får kämpa dubbelt.
Pia Tallberg: Ja absolut. En del har då själv problem inom det här och då är det ju jätte-, jättejobbigt. Jag hoppas verkligen att föräldrar möter förståelse för det, inom vård och skola. Att de kämpar väldigt mycket.
Kanske ett tips som förälder, är ju grundkurs, att inte ha för stora krav kanske. Att man får skala ner lite.
Jenny Loftrup: Det finns också sådana föräldrautbildningar som kan vara bra för vem som helst, men som kanske är extra bra om man har ett barn med diagnos?
Pia Tallberg: Ja det stämmer. Det finns flera. Vi jobbar med flera på bup (Barn- och ungdomspsykiatrin). Vi har någon föräldrautbildning som heter Skills för barn med adhd. Vi har också ett föräldraprogram som heter Cope, där man arbetar med sina föräldrastrategier. Inte riktat just mot adhd utan kanske mer för barnets svårigheter att hantera vardagen generellt sett. Men det funkar även vid adhd. Och vi har också andra sådana program.
Jenny Loftrup: I din avhandling så tittar du också på fysisk aktivitet, alltså motion eller träning, eller bara rörelse, hur det påverkade adhd-symtom och mående?
Pia Tallberg: Jag gjorde ju inte det, men det tolkades så. Jag tittade inte på det. Men däremot så lyfter jag fram det. Att det har kommit många studier på senare tid, så jag lyfter fram det som en möjlighet att förbättra både det psykiska måendet och adhd’n. För det är stora metaanalytiska studier som har visat att motion i vardagen att röra sig är otroligt effektivt för att minska både adhd- symtom, förbättra de här vardagsfungerandet med exekutiva funktioner och också de depressiva dragen och ångest. Så motion, det är väldigt bra och då gäller ju det här med det lilla man gör mer, är bra. Man behöver inte gå på gym eller så, utan att gå till bussen och så, är också bra.
Jenny Loftrup: Det är den träning man gör som är den bästa?
Pia Tallberg: Ja att röra sig i vardagen. Det är också där med grundkurs, det går inte att pressa föräldrarna ytterligare till att nu måste de få barnen att jogga. Nej, men man kanske kan ta en kvällspromenad. Man kanske kan ta sig till skolan utan bil och buss. Sådana saker.
Jenny Loftrup: Och idag så får fler flickor en adhd diagnos och det går i takt med en bättre förståelse för flickor och adhd. Men det finns fortfarande stora kunskapsluckor, runt de här särskilda utmaningarna som flickor har. Vad skulle du önska att det forskades på runt flickor och adhd?
Pia Tallberg: Jag tycker det finns flera saker som är viktiga. Jag tycker hormonerna till exempel. Det här med att flickorna får så mycket problem just vid puberteten och efter puberteten. Det tycker jag att vi borde förstå mer. Och också hur läkemedlen fungerar i relation till hormonerna.
Jenny Loftrup: Sen att adhd symptomen ofta kan bli värre i vissa delar av menscykeln. Kan man då prata med sin läkare och få dosera, alltså få medicinering, eller tänka på något särskilt sätt genom månaden?
Pia Tallberg: Ja det är också en viktig sak som vi behöver mer kunskap om innan det är en evidens. Men är det så att man som flicka känner att det är så, då tycker jag det är väldigt viktigt att ta upp det med sin läkare och att faktiskt anpassa läkemedlet så att det är anpassat utifrån de problem man har i sin månadscykel.
Jag är ju inte läkare men jag tänker att det här är viktiga frågor att ta upp med sin läkare. Det kan ju också vara att man har mindre krav på sig i vardagen när man har pms. Det är ju innan mensen kommer som man har större svårigheter om man har adhd. Och då kan det ju vara bra att få lite mer stöttning. Men också dra ner på kraven och att få förståelse från både lärare och föräldrar att just nu så orkar jag bara grundkurs, inte något extra.
Jenny Loftrup: Flickor med adhd har också låg självkänsla och lägre än pojkar och detta ligger kanske i bilden av vad man liksom ska klara av som flicka. Hur kan man ändra på den bilden och stötta dem? Eller varför är det värre som flicka att inte klara av att fylla den här normen?
Pia Tallberg: Jag tror att det har med självmedvetenhet att göra. Och jag tror att flickor med adhd har en större medvetenhet om sitt eget fungerande än en pojke med adhd. Sen måste jag säga att det finns också pojkar med add som liknar den här gruppen mer och som också upptäckts senare. Så man kan säga…
Jenny Loftrup: man kan inte säga att det är flickor och pojkar?
Pia Tallberg: och det är det att egentligen vill jag inte heller skilja för mycket, för att pojkar har ju också jättemycket svårigheter. Men just flickor, just den här självmedvetenheten och att flickor generellt sett i tonåren, har en stor portion självmedvetenhet. Och många flickor får dåligt självförtroende då just under den tiden. Men för barn med adhd och flickor med adhd, som känner att man inte lever upp till normen, så är det ju mycket, mycket värre.
Jag skulle faktiskt också vilja säga att de här skolkraven, de är ju på tapeten överallt. Och jag vill understryka det. Det är ju väldigt, väldigt viktigt att vi anpassar kraven i skolan på vad våra barn klarar av.
Jenny Loftrup: Tänker du då till exempel på betygssystemet så som det är på gymnasiet?
Pia Tallberg: Jag tänker på betygssystemet generellt sett, att vi har ett betyg som är underkänt. Det är ju egentligen ett experiment. Det är ju ingen som vet om det är bra att ha underkänt eller inte.
Jag vet inte om det är någon forskning på det. Det är nog alldeles för lite uppföljning i det. Hur påverkar betyget underkänt barn, generellt sett? Kämpar man mer? Blir man duktigare, eller är det så att de som får underkänt blir en grupp som mår uselt? Oh jag kan säga att de som får underkänt, det är ofta barn som har utvecklingsrelaterade diagnoser, inte minst adhd, men också andra.
Så det är en direkt koppling här till att få papper på att man inte lever upp till normen.
Jenny Loftrup: Menar du att det är en skillnad mot det gamla betygssystemet där det var 1 till 5 och då kanske man fick en etta eller en tvåa? Men nu får man underkänt. Menar du att det är värre?
Pia Tallberg: Ja, mycket värre. Man kommer ju inte vidare i sitt vuxenliv utan godkända betyg, utan då måste man hela tiden komplettera tills man har godkända kärnämnen. Så att det här är ju destruktivt för våra barn och ungas psykiska hälsa.
Jenny Loftrup: Diagnosen adhd har ju blivit mycket vanligare och diagnoser överhuvudtaget har blivit vanligare. Går det inflation i diagnoser?
Pia Tallberg: Det är också en svår fråga och svara på. Jag skulle säga så här, att det inte är så att föräldrar söker i onödan för sina barn. Skulle jag förklara det med enkla ord så skulle jag säga att om vi har ett samhälle med väldigt höga krav på barnen då faller fler barn igenom.
Jenny Loftrup: Då blir det fler diagnoser?
Pia Tallberg: Ja och det är därför att de då inte klarar sin vardag.

Jenny Loftrup: Det får avsluta den här podden om främst flickor och adhd. Jag vill tacka Pia Tallberg, psykolog och forskare i neuropsykologi, för att du kom hit idag. Det var så roligt att ha dig här!
Pia Tallberg: Ja, det var trevligt att få komma, tack så mycket för det!
Fler poddar och forskningsnyheter från oss på Vetenskap och hälsa hittar du på www.vetenskaphalsa.se


20221014

I den här podden intervjuas forskaren och psykologen Pia Tallberg om flickor med adhd. Att som tjej ha adhd innebär att det blir än svårare att bli accepterad i kompisgruppen – normen för att passa in som en duktig flicka är sträng. Fler flickor än pojkar med adhd drabbas också av psykisk ohälsa, samtidigt som hormoner förvärrar symtomen i vissa delar av menscykeln. Men det finns en rad saker att göra som underlättar livet för flickor med adhd, hemma och i skolan. Det tipsar Pia Tallberg om. Intervjuar gör Jenny Loftrup.

Länk till Pia Tallbergs avhandling Long-term Outcome of Cognitive and Emotional Functioning in Young People with ADHD – Lunds universitet

Fakta adhd

Adhd är en funktionsnedsättning. Man brukar skilja mellan tre former av adhd beroende på vilka mönster av symtom som dominerar:
• Adhd kombinerad form innebär att man har stora uppmärksamhetsproblem och är mycket överaktiv och impulsiv. Den kombinerade formen av adhd är vanligast.
• Adhd  huvudsakligen ouppmärksam form. Kallas add i vardagligt tal och innebär att man har stora uppmärksamhetsproblem men få eller inga symtom på överaktivitet och impulsivitet. Många är snarare passiva och inåtvända. Vanlig bland flickor med adhd.
• Adhd, huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form  men  få eller inga symtom på uppmärksamhetsproblem.  Förekommer mest hos yngre förskolebarn.

Läs mer

Porträtt av brunhårig kvinna.
Hur påverkas livet för barn med adhd