Vetenskap & Hälsa

Vetenskap & hälsa

Podd: Vår personlighet och distansarbetet

2021-12-10

Textversion

Personlighetens betydelse vid distansarbete

Personlighet och familjesituation avgör hur vi mår och presterar på hemmakontoret. I den omvälvande början av pandemin gick extroverta personer på högvarv – men nu samvetsgrannhet seglat upp som en minst lika viktig drivkraft i distansarbetet.

Petri Kajonius är psykologiforskare och docent i beteendevetenskapliga mätningar vid Lunds universitet.  Tillsammans med sina forskarkollegor har han undersökt distansarbete, prestation och psykiskt mående under pandemin via två enkäter, våren 2020 och våren 2021. I podden pratar vi om det utifrån personlighetspsykologins Big Five: extrovert-introvert, öppenhet, samvetsgrannhet, neuroticism och välvillighet.

Jenny Loftrup: Du lyssnar på en podd från Vetenskap och hälsa. Idag ska det handla om psykisk hälsa och distansarbete under pandemin. Närmare bestämt om hur våra personligheter har påverkat vår motivation och vårt mående på hemmakontoret.

När coronapandemin slog till i början av 2020 så inleddes ett gigantiskt stort socialt experiment. Över en natt så skulle alla som kunde jobba hemifrån göra det och någon som har undersökt hur detta fungerade är forskaren Petri Kajonius.

Jenny Loftrup: Hej och välkommen.

Petri Kajonius: Hej! Trevligt att vara här.

Jenny Loftrup: Du är ju docent i personlighetspsykologi och beteendevetenskapliga mätningar vid Lunds universitet. Nu under pandemin så har du själv sluppit att pendla från hemorten Trollhättan.  Hur har du upplevt distansarbetet?

Petri Kajonius: Ja, jag råkar ju vara av en introvert läggning så jag har ju njutit alltså. Jag tycker det har varit fint att bestämma över min tid och hur mycket man är hemma och hur mycket man är borta och så där. Så jag hör ju till dem som är väldigt nöjd med situationen utifrån ett personligt perspektiv.

Jenny Loftrup:  Det var intressant. Lite längre fram kommer du ju att motsäga dig här?

Petri Kajonius: Lite… kanske.

Jenny Loftrup: För att tillsammans med forskaren Mårten Westberg och Stefan Tengblad har du gjort rapporten Hemarbete, flexibelt arbete är det nya normala och den bygger på en enkät där ungefär 500 svenskar svarade på ett sextiotal frågor kring sina upplevelser av att arbeta hemifrån, under pandemins första våg 2020. Hur trivdes de på sina hemmakontor?

Petri Kajonius: Ja, till att börja med så är ju svenska folket över lag enligt datan väldigt nöjd. Runt 85 procent kryssade i på de här mätningarna ” bra” eller ”mycket bra”. Endast 15 procent kryssade i någonting negativt.

Så man kan ju säga att det var en samlande och en enande kraft att just utsättas för en sådan här ganska dramatisk situation då. Folk fick liksom trängas ihop hemma och hitta på ett extra kontor och lösa saker på olika sätt. Och jag kan tänka mig att det var många äktenskap som knakade rätt hårt där, jag undrar om det finns statistik på det.

Jenny Loftrup: Ja det vi får nog vänta lite på. Den kommer nog. Men klarade de av att leverera och nå sina mål på jobbet?

Petri Kajonius: Det verkade ju som att om möjligt så kanske produktiviteten åtminstone enligt självskattningar gick upp något. Man hade egentligen bara förlorat den här samarbetesaspekten då. Men just leverans av ens individuella roll på jobbet verkade fungera utmärkt. Kanske överraskande utmärkt.

Jenny Loftrup: Men du säger att det är självskattning, så det finns inga siffror där arbetsgivarna säger att de levererade det de skulle?

Petri Kajonius: Inte som jag känner till och det är ju ett av de stora problemen inom arbetspsykologi att hitta mått som är valida på just prestation då. Så kanske om man ringer upp någon mobiltelefonförsäljarfirma, eller någonting, att man skulle få mer objektiva värden på hur det har gått och så där. För där går det att mäta i kronor och ören då. Men generellt sett så finns det ingenting som tyder på att vare sig arbetsgivare eller arbetstagare har varit särskilt onöjda i alla fall.

Jenny Loftrup: Ni kom ju fram till att det som var mest avgörande den här första våren för hur man trivts med att arbeta hemma, det var om man var extrovert och det låter ju paradoxalt. Hur hänger det ihop?

Petri Kajonius: Det är ju komplexa konstrukt med personlighetsdrag. Men man kan över lag säga att det verkar som att extroverta individer, de bär med sig en slags reservoar av positiv energi. När just den här pandemin slog till och det blev sådana dramatiska förändringar i arbetsförhållandena, så var det de som skattade sig nöjdast och var mest motiverade i sin arbetssituation.

För oss som forskar på det här så är det inte märkligt, för de är lite mer resistenta och intresserade av vad som händer i omgivningen så att säga. Det hände ju ganska mycket i omgivningen så att säga, under den här perioden, så då hamnade de högre på de här mätningarna och skalorna. Det finns mängder med teorier om varför det skulle vara så. En teori är ju att de har en tendens till att söka upp mer kontakter, hålla kontakten, lyfta på telefonluren, zooma lite mer. De är lite mer positivt inställda till just utmaning och problemlösning då, än introverta generellt sett. Så just den egenskapen slog igenom ganska hårt då.

Jenny Loftrup: Kunde det handla om att man liksom då höll igång flera kontakter eller relationer också liksom både inom och utanför jobbet? Att man inte la alla ägg i en korg, för då kunde man ju bli ganska isolerad?

Petri Kajonius: Det är ju på gränsen till en ledande fråga. Men en jättebra teori och jag tänker också att den stora förklaringen är nog att extraversion kännetecknas av ett mer positivt temperament och jag tror att det är positiva temperamentet kom mer till sin rätt när det var kris, om du förstår?
Så att om man ska ut i öknen och kanske har för lite vatten och så där, då ska man ha med sig lite extroverta människor för de kan liksom stämma upp i sång och hålla på och busa rätt så bra där…

Jenny Loftrup: Nu är det ju lätt att slänga sig med de här orden, introvert och extrovert. Men vad är det egentligen vi pratar om? Alltså vad kännetecknar en människa som är extrovert och en som är introvert?

Petri Kajonius: Jaa. Definitionen av detta är lika många som nittonhundratalet har år, tror jag. Men över lag så kan man kanske summera det till att en extrovert hämtar sin energi från omgivningen och en introvert hämtar sin energi invärtes då. Att det finns liksom en skillnad i fokus då. En skillnad i uppmärksamheten och en skillnad i perspektiv. Så extroverta är ju kända för att ha många vänner och bjuda mycket på hemfester och liksom vara glada rackare. Medan de introverta är lite tillbakadragna och kollar läget först och funderar innan de öppnar munnen.

Jenny Loftrup: Men det var ju inte så mycket fester och glada rackare här under början av pandemin. Men vad var det då med distansarbete som kunde vara knepigt för introverta i början av pandemin?

Petri Kajonius: Ja, samma saker som hos alla andra tror jag. Att få ihop logistiken, få ihop den nya situationen. Att veta hur man ska förhålla sig. Att veta i vilken mån folk är tillgängliga. Om cheferna går att nås. Allting var osäkert, så att säga. Det går inte att säga några särskilt bra, generella saker om just introverta där, utan jag tror alla drabbades ganska olika, helt enkelt beroende på omständigheter då.

Det som var så spännande i vår undersökning, som jag bedömer det, var ju att alla de här objektiva måtten på hur många kvadrat man har hemma, eller hur långt man har till jobbet, eller vad man har för ekonomisk status och sådant verkar inte slå igenom alls på hur nöjd man var med jobbet eller hur motiverad man var. Utan det var de subjektiva psykologiska värderingarna som slog igenom hårt och det är därför vi pratar om extraversion nu till exempel. Det var ett personlighetsdrag som syntes tydligt.

Jenny Loftrup: Men trångboddhet tänker man, det är ju överraskande. Spelade inte trångboddhet roll?

Petri Kajonius: Inte i början i alla fall. Det verkar som att det nu mot slutet har börjat spela lite roll. Vi samlade in lite data i våras och där fick vi en liten effekt av just ”Square meter”, alltså hur mycket yta man har till förfogande för sitt lilla hemmakontor och så vidare.

Antalet medlemmar i familjen verkar fortfarande inte slå igenom riktigt och så där och absolut inte på de nivåer man skulle kunna förvänta sig att det spelar riktigt stor roll.

Jenny Loftrup: Nej, men det var något annat som spelade roll och det var familjesituationen i övrigt. Hur de andra som var hemma trivdes. Det kunde ju vara en gymnasieelev eller en student som hade flyttat hem. Eller en partner, eller…

Petri Kajonius: Det är bra att du tar upp det. Det är en sådan där typisk subjektiv variabel. Alltså partnerns trivsel, eller barnens trivsel. Det korrelerade och samvarierade ganska hårt med hur man själv upplevde situationen. Och det är väl inte så svårt att förstå. Alltså, de nya kollegorna på jobbet blev ju familjen överraskande långtgående, eller hur? Och då är det viktigt att dom trivs för att man själv ska trivas. Precis så är det på jobbet när osämja och otrivsel börjar, så sprids det ganska så snabbt.

Jenny Loftrup: Handlar det om koncentrationsmöjligheter? Att man har svårt att fokusera på sitt jobb om det är något som inte stämmer?

Petri Kajonius: Ja delvis. Datan visade just att koncentration var väldigt viktig. Alltså, hade man förmågan att dra sig undan i hemmet då blir man mer nöjd och motiverad med sitt arbete. Jag vill också minnas då att samvetsgranna individer, de som hade väldigt högt på just det draget. För dem var koncentrationen ännu viktigare då. Så hade de inte möjlighet att dra sig undan så blev det lägre skattningar.

Så vi är olika. Folk drabbas olika. Det är liksom så det är hela tiden, tycker jag.

Jenny Loftrup: Ja, våra olika personligheter har ju spelat en stor roll då, för hur vi har mått under pandemin. Jag tänker att vi helt kort behöver förklara den dominerande modellen inom vetenskap idag när det gäller personlighetspsykologi. Det är the Big Five, eller femfaktormodellen och vi har ju pratat om en av de här faktorerna, extraversion och de andra i the Big Five är neuroticism, öppenhet, välvilja och samvetsgrannhet.
Kan du liksom lite kort beskriva de fyra faktorerna?

Petri Kajonius: Ja. Femfaktormodellen är unik på det sättet att det är sammanfattningen av all personlighetspsykologi under 100 år. Man har liksom tagit alla de adjektiv vi använder för vad som skiljer oss åt som individer och så har man tittat i vilken mån de samvarierar och då slutar det vid ungefär fem faktorer, vilket är rätt så häpnadsväckande. Extraversion och introversion är ju tendensen till varifrån man hämtar sin energi och hur socialt aktiv eller lagd man är. Vilket drag ska vi ta härnäst tycker du?

Jenny Loftrup: Neuroticism.

Petri Kajonius: Neuroticism. Det är det andra grundläggande temperamentet. Så om extraversion är bärare av lite positivt temperament, så är neuroticism och det draget, bärare av ett negativt temperament. Det vill säga oro, kanske fruktan, kanske rädsla. Negativa effekter helt enkelt har man en överrepresentation av.

Jenny Loftrup: Att man har nära till jobbiga känslor?

Petri Kajonius: Nära till jobbiga känslor.  Det är mycket bra…

Jenny Loftrup: Och öppenhet då?

Petri Kajonius: Öppenhet. Det är det draget som är nyfiket och intresserat och utforskande då. Öppenhet kan man ha mot idéer och värderingar, mot känslor. Till exempel på psykologprogrammet där jag undervisar, så karaktäriseras de flesta studenter av öppenhet för känslor. Openness to emotionality har alla maxad, vilket är ganska vackert att se.

Jenny Loftrup: Och sen har vi då välvilja eller vänlighet.

Petri Kajonius: Ja och välvillighet är det bästa ordet där. För att det handlar inte så mycket om vänlighet utan det handlar om attityden du har mot människor i din närvaro och din omgivning.

Så en välvillig person, det är den som vill vara empatiskt lagd, som vill se att alla har det bra, som vill se att alla är med på båten och att ingen är lämnade utanför. Alltså det är en drivkraft till att se till att andra har det bra då. Det är en välvillighet.

Jenny Loftrup: För det är ju förstås glidande skalor vi pratar om. Det är hur mycket man drivs av något?

Petri Kajonius: Ja hur mycket man är av något. Man brukar använda percentiler för det liksom, mellan noll och hundra ungefär. Var någonstans på jämförelse med hundra andra befinner du dig på detta drag? Det brukar vara det mått man använder.

Jenny Loftrup: Och samvetsgrannhet?

Petri Kajonius: Samvetsgrannhet är arbetsgivarens glada personlighetsdrag. Människor som gör vad de blir tillsagda. Människor som är lojala mot sin uppgift och helt enkelt… det blir en uppgiftsorientering helt enkelt.

Alla har en nivå av de här fem dragen, så ingen ska gå härifrån och tro att jag har det, men inte det, utan alla har denna konstitution. Men frågan är hur mycket du har av respektive nivå. Det är det som gör femfaktormodellen lite intressant.

Jenny Loftrup: Ja och det är intressant att tänka utifrån den, när ni sen följde upp er första studie på hur man mådde i distansarbetet med en ny enkät ett år senare. Då var det våren 2021 och vilka var det nu som trivdes och var motiverade på jobbet?

Petri Kajonius: Ja. Den uppföljande undersökningen är ju behäftad med lite metodproblematik och så där som vi kanske inte behöver gå in på just nu. Men över lag kan vi väl säga att det var de samvetsgranna som hade landat i en arbetsmotivation då. Då hade ju pandemin på något sätt spelat ut sina regler och man visste ungefär vad man skulle förhålla sig till då. Då var det en ganska stark, en överraskande stark effekt, ifrån min sida tyckte jag, med just samvetsgranna människor. De var motiverade kring sitt jobb och tyckte det fungerade väldigt bra.

Jenny Loftrup: Och vad hade hänt med de extroverta då?

Petri Kajonius: De extroverta går ju fortfarande runt och är lite gladare och stabilare och liksom mer energifyllda än introverta. Det är liksom nästan en naturlag om man får drista sig att säga så. Men det var samvetsgrannheten som hade tagit över här nu då. Så att det var en lite ny situation och man kan tillägga också att de öppensinnade, när de tänkte tillbaka på hur det var i pandemins början, så insåg de att de var väldigt motiverade i början men nu var det inte så roligt längre. Så att öppenhetsdraget, det kanske söker nya kriser eller utmaningar att förhålla sig till.

Jenny Loftrup: Det var liksom nyhetens behag och alla de här problemen och utmaningarna som man skulle lösa oss tillsammans… Det var inte så roligt längre när man fortfarande satt hemma efter ett år och…

Petri Kajonius: Ja, det är ju verkligen en tolkning. Så öppenhetsdraget slog igenom i början på pandemin. Det såg vi. Det blev inga riksnyheter av det för extroversion och introversion är lite lättare att förstå kanske. Men så såg det ut.

Jenny Loftrup: Och det nya normala verkar vara här för att stanna. För trots att restriktionerna har lättats, så vill ju de flesta fortsätta jobba delvis hemifrån. Många fyller dagarna med digitala möten och Zoom-trötthet har blivit ett begrepp. Vad är det som är så tröttande med digitala möten?

Petri Kajonius: Jaa, har du provat själv alltså? Det är ju verkligen jobbigt på någon nivå, är det inte det? Jaa, vad är det som är så jobbigt? Det är väl att det är så många sinnen som fråntas oss på någon nivå alltså. Det är den här känslan och lukten och smaken av människor. Närvaron och atmosfären liksom. Att koka ner detta till en liten ruta på tvåhundra gånger tvåhundra pixlar, det verkar väldigt få i alla fall njuta av.

Sen finns det många praktiska aspekter som kan överväga detta då med pendling eller vad det nu kan vara. Men det är väldigt få som verkar gilla det som baseline, att stirra in i en ruta hela dagen. Vi gjorde någon studie på det också i våras och det är lite intressant att se hur det neurotiska draget kom fram ganska tydligt och nu verkar det som att neuroticismen korrelerade med hur mycket man tittade på sig själv i kameran.

Jenny Loftrup: Är det sant…?

Petri Kajonius: Ja, jag vet… och det är ju slitsamt då att hela tiden studera och vara självmedveten samtidigt som du ska ha koll på alla andras reaktioner och ansikten på ofta små skärmar.

Jenny Loftrup: Men var det lika tröttande för alla?

Petri Kajonius:  Vi hade kanske inga bra mått på just trötthetsnivåer där, men det är en väldigt rimlig spekulation att neurotiker kanske skulle vara mer utschasade efter en heldag på Zoom än andra då.

Jenny Loftrup: Men kan det inte handla om välvilja också? För jag tänker, de måste ju fokusera så mycket på att försöka läsa av vad de andra säger mellan raderna och vad de tycker?

Petri Kajonius: Ja. Men välvilliga människor, de ville se till… det såg vi i datan då, att de ville se till att ljuset hemma är bra så att alla kan se deras ansikten bra. Välvilliga människor, säkert spekulativt, hade också slitsamma dagar när de försöker läsa av alla normer och följa alla små signaler som kan läcka igenom rutan då. Så att du har nog helt rätt där. En liten parentes möjligen, är ju att kvinnor kännetecknas av högre välvillighet och neuroticism än män och det finns vissa indikationer på att kvinnor har tyckt att det är lite jobbigare att sitta på Zoom hela dagarna. Det finns kanske en liten förklaring utifrån personlighetspsykologin att hämta där.

Jenny Loftrup: Om man vill fortsätta vara en attraktiv arbetsplats hur tycker du man ska agera som chef nu när jobbet går vidare, och man ska komma överens om var jobbet ska skötas någonstans?

Petri Kajonius: Ja, jag önskar att vi hade data på det. Jag tänker utifrån det vi har sagt här idag att i den mån man vågar och kan individanpassa situationer så är det en styrka. Då blir man mer attraktiv som arbetsplats. Det finns ju vissa individer… och det ser vi ju alla på alla arbetsplatser i hela Sverige just nu, som verkligen vill tillbaka till jobbet. Och det finns andra som egentligen vill behålla det som det är och så befinner sig de flesta mitt emellan där.

I den mån det är möjligt och i den mån verksamheten tillåter, så tycker jag chefer och anställda ska visa lite mod och försöka hitta en unik plan som passar den anställde så långtgående som möjligt. Då är personlighet en ganska stor nyckel till att förstå det här.

Jenny Loftrup: Men när man letar fram individuella lösningar till alla och väldigt många väljer att inte komma tillbaka, och sitter hemma. Hur blir det då för dom, som jag, som så gärna vill arbeta på jobbet. Det kanske inte är några kollegor kvar?

Petri Kajonius:  En av psykologins grundläggande principer är att lika söker lika, så jag skulle bli förvånad om det blir ett reellt problem, utan det borde vara tillräckligt många som vill tillbaka till jobbet, för att det ändå ska bli en kritisk massa. Sen finns det säkert undantag, hur många som helst, men generellt sett så borde det fungera.

Jenny Loftrup: Och det här får runda av den här podden om psykisk hälsa och distansarbete under pandemin.

Om du har blivit nyfiken på personlighetspsykologi och The Big Five, så kan vi tipsa om boken Vem är du? som Petri Kajonius har skrivit tillsammans med Anna Dåderman. Du som vill lyssna på fler poddar från Vetenskap & hälsa, hittar dem på www.vetenskaphalsa.se.

Tack för att ni har lyssnat!

 

 


Personlighet och familjesituation avgör hur vi mår och presterar på hemmakontoret. I den omvälvande början av pandemin gick extroverta personer på högvarv – men nu samvetsgrannhet seglat upp som en minst lika viktig drivkraft i distansarbetet.

Petri Kajonius är psykologiforskare och docent i beteendevetenskapliga mätningar vid Lunds universitet.  Tillsammans med sina forskarkollegor har han undersökt distansarbete, prestation och psykiskt mående under pandemin via två enkäter, våren 2020 och våren 2021. I podden pratar vi om det utifrån personlighetspsykologins Big Five: extrovert-introvert, öppenhet, samvetsgrannhet, neuroticism och välvillighet.

 

 

Tema:
Hållbart arbetsliv