Publicerad
Kategori: Cancer,
Nyckelord:

Visa faktaruta!

David Gisselsson är just nu en forskare med flyt. I höstas utsågs han till mottagare av Lunds ”lokala Fernströmpris”, som går till lovande yngre medicinforskare. Och nu har han nyligen fått en artikel publicerad i en av de mest ansedda tidskrifterna på området, Nature Communications.

David Gisselsson

David Gisselsson. Foto: Gunnar Menander

David Gisselssons forskning handlar om barncancer, närmare bestämt om hur arvsmassan förändras i tumörcellerna och vad detta betyder för sjukdomens prognos. För den kan variera kraftigt: även om man idag är mycket bättre på att behandla barncancer är det fortfarande 10–20 procent av barnen som dör i sin sjukdom.

– Samtidigt finns det säkert barn som kunde ha klarat sig utan cellgifter, men som får denna mycket tuffa behandling för säkerhets skull, säger David Gisselsson.

Behandla lagom

Målet är därför att lära sig behandla precis lagom i varje enskilt fall: inte för lite och inte för mycket. Att titta på tumörcellerna i mikroskop är ett sätt att bedöma deras ”farlighetsgrad”. Att studera deras genuppsättning är ett annat.

Cancerceller hos vuxna är kända för sina stora genetiska förändringar – deras kromosomer klibbar ihop, eller delar sig på fel sätt, eller hamnar på fel ställen.

Celler med vissa stora genetiska förändringar skulle därför, även hos barn, kunna utgöra tecken på att tumören de kommer från är farlig. Celler utan förändringar skulle däremot tyda på en snällare tumör.

Så har man tänkt… tills den gisselssonska forskargruppen nu visat att bilden inte är så enkel. Cellerna inom en och samma tumör kan nämligen variera så mycket att somliga ser farliga ut och andra ser ofarliga ut vid en genanalys.

– Tar man då bara ett enda prov blir det slumpen som avgör om dess celler visar tumörens sanna karaktär, förklarar David Gisselsson.

Den genetiska variationen ger ledtrådar

Lyckligtvis är lösningen på problemet inte att ta en hel rad prover från samma tumör. I stället visar lundagruppen (där också Linda Holmqvist Mengelbier och Jenny Karlsson ingår) att det räcker att studera den genetiska variationen mellan cellerna i ett enda litet prov. Ju större den genetiska variationen är, desto större är risken för ytterligare förändringar som får cancern att sprida sig.

Gruppens resultat har väckt en hel del uppmärksamhet. Nyheten twittrades ut av cancerforskare och organisationer, publicerades på estnisk radio där David Gisselsson intervjuades via Skype, och har fått många forskare från bl.a. arabvärlden och det forna östblocket att höra av sig och be om en kopia på Nature-artikeln.

Den tumörform gruppen mest arbetat med, en njurcancer kallad Wilms tumör, drabbar framför allt barn i förskoleåldern. Just denna cancerform är ovanligt lätt att identifiera.

– Tumören växer snabbt, och kan bli decimeterstor. Den som kramar barnet känner plötsligt något stort och främmande i dess mage, och söker förstås genast läkarvård. Det brukar inte ta mer än ett dygn innan barnet läggs in på barnonkologen, berättar David Gisselsson.

Optimistisk för framtiden

Han har själv två små barn, men tycker inte att hans forskningsområde känns nedslående.

– Ett skäl är att jag som patolog inte träffar barnen själva, utan bara ser deras cellprover. Ett annat är att det gjorts så stora framsteg på barncancerns område ända sedan andra världskriget. Därför är den allmänna stämningen hos dem som arbetar med barncancer faktiskt optimistisk och inte pessimistisk, säger han.

Text: INGELA BJÖRCK

Artikeln är tidigare publicerad i Lunds universitets magasin LUM, nr 2/15