Vetenskap & Hälsa

Inte så unika som vi tror

2010-02-01
Nyfödd baby
Foto: Roger Lundholm

Fölet reser sig och börjar gå redan någon timme efter födelsen, hundvalpen tar några veckor på sig, apungen några månader medan människan behöver ett helt år innan hon kan ta sina första stapplande steg. Varför är vi så långsamma – eller är vi det egentligen? 

Den gängse förklaringen till vår sena gångstart har varit att människohjärnan är så komplex och därför följer ett unikt utvecklingsmönster som skiljer sig från andra däggdjur. Människan måste samtidigt utveckla andra viktiga områden i hjärnan och det är därför som den motoriska utvecklingen har fått stå tillbaka. Dessutom anses det vara svårare att gå på två ben än fyra. 

Men nu har tre forskare från Lunds universitet visat att människans motoriska utveckling följer samma utvecklingsmönster som hos andra gående däggdjur. Människan börjar alltså gå vid samma relativa tidpunkt i hjärnans utveckling som andra djur. 

– Anledningen till att människan tar längre tid på sig är att vi har en stor hjärna. Det tar helt enkelt längre tid för en större hjärna att växa färdigt, säger Martin Garwicz, neurofysiolog och professor vid Neuronano Research Center vid Lunds universitet. 

Forskarvärlden polariserad

Artikeln i den prestigefyllda tidskriften PNAS utmanar den gängse teorin och forskarnas nya rön har väckt stor uppmärksamhet runtom i världen. Reaktionen från forskarvärlden är polariserad, en del är mycket positiva medan en vanlig reaktion hos tvivlarna har varit att: ”Detta är inte möjligt, så enkelt kan det inte vara”. 

  

Elia Psouni, Maria Christensson och Martin Garwicz
Elia Psouni, Maria Christensson och Martin Garwicz

– Men vår teori är just så enkel, vilket vissa upplever som stötande. Våra resultat går egentligen inte mot vad andra har påstått utan mot vad andra har antagit. Nästan all forskning bygger på den vedertagna teorin om att människans utvecklingsmönster är unikt och då är det inte konstigt att de värjer sig för den nya teorin, säger Martin Garwicz. 

Forskarna har jämfört 24 olika gående däggdjursarter, allt från våra nära släktingar aporna till evolutionärt avlägsna hovdjur, elefanter och igelkottar. De testade en mängd olika parametrar men den absolut bästa överensstämmelsen hittade man i den enklaste modellen, den som kopplade samman storleken hos den vuxna hjärnan med tiden för den motoriska utvecklingen. Att modellen fungerar, och dessutom med stor precision, har man visat genom att den kan förutsäga tidpunkten för när ett människobarn börjar gå. 

Räknar från befruktningsögonblicket

– Nyckeln till det hela, det speciella med vårt arbete, är att vi har valt befruktningsögonblicket som startpunkt för hjärnans motoriska utveckling och inte födelsen, som har varit det allmänt accepterade, säger Elia Psouni, utvecklingspsykolog och forskare vid Institutionen för psykologi. 

Det hela började för flera år sedan när Maria Christensson, som då var doktorand hos Martin Garwicz, studerade illervalpars motoriska utveckling. Syftet var att skapa en ny modell för neurofysiologisk utvecklingsforskning. 

– Vi hade börjat jobba med ett nytt djur som det saknades forskningsdata på, så vi var helt enkelt tvungna att jämföra med råttan, som är ett välstuderat djur. Likheter i utvecklingsmönster mellan råtta och iller var slående, säger Maria Christensson, neurofysiolog och forskare vid Neuronano Research Center. 

Parallellt, i samma lokaler, jobbade Elia Psouni, som då gjorde sin post-doc vid avdelningen för neurofysiologi, kring psykologiska aspekter på smärta och klåda. Man började diskutera utvecklingsmönster och bestämde sig för att undersöka om modellen även kunde stämma in på människan. Men det var först när Elia Psouni föreslog att man skulle ta befruktningsögonblicket, och inte födelsen som utgångspunkt, som likheterna började träda fram. 

Viktig översättningsnyckel

Forskarnas nya rön har stor betydelse för forskningen inom evolutionsbiologi och utvecklingsbiologi. Men har resultaten någon direkt praktisk betydelse för den medicinska forskningen? 

– Absolut, våra resultat har stor betydelse när man ska översätta forskningsresultat som man har fått från djurmodeller till människan, säger Martin Garwicz. 

EVA BARTONEK ROXÅ 

Månadens vetenskapliga artikel, januari 2010