Textversion

Ditt kön påverkar din hälsa. Podd 2024-11-22

Både kvinnor och män drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar som till exempel hjärtinfarkt eller stroke, även om kvinnor generellt drabbas något senare i livet.

Vi vet också att kvinnors och mäns symtom kan åtminstone delvis vara olika. Men kan man verkligen säga att kvinnors symtom är mer diffusa och därför svåra att diagnostisera? Eller beror det snarare på att man utgår från mannen som mall?

Det här är något som är genomgående för flera andra sjukdomar. Många gånger har männen en större risk att drabbas av en viss sjukdom. Men när det väl händer så får de en snabbare diagnos och därmed tidigare behandling, som dessutom många gånger är mer avancerad.

Det är inte alltid som kvinnor som missgynnas. Till exempel står männen för 70 procent av dödsfallen i suicid, alltså självmord. Varför fångas de inte upp innan det är för sent? Kan det vara så att deras signaler tolkas annorlunda på grund av stereotypa föreställningar om kön och hur en man ska vara?

För att kvinnor och män ska få den vård de behöver utifrån sina specifika behov är det därför viktigt att ha kunskap om hur både det biologiska och det sociala könet, som också kallas genus, inverkar på vår hälsa.

Det är vad vi ska prata om i dagens podd från Vetenskap och hälsa. Till min hjälp har jag bjudit in Sofia Zettermark som är ST-läkare i allmänmedicin och jobbar på Hjällbo vårdcentral i Göteborg. Hon är också genusvetare och doktor i socialmedicin och har disputerat vid Lunds universitet.

Eva Bartonek: Välkommen hit Sofia.

Sofia Zettermark: Tack så mycket.

Eva Bartonek: Jag tror vi får börja med att förklara för lyssnarna. Jag tror att folk vet vad en läkare på en vårdcentral gör. Men om man forskar i socialmedicin, vad gör man då?

Sofia Zettermark: Socialmedicin är ju ett brett fält. Men grundläggande är att det handlar om att man ser individens hälsa i ett samhällsperspektiv. Alltså att man tar in fler faktorer på vad som påverkar vår hälsa än det rent biologiska, vad som sker i våra celler eller som bara sker när vi äter och så. Utan man ser till exempel till boendemiljö eller klass eller utbildningsnivå och sådana saker. Hur det påverkar hälsan över livet och också ibland hur typer av stora skeenden eller samhällsstrukturer liksom sätter sig i kroppen på olika sätt.

Eva Bartonek: Jag tänkte att du ska få berätta om din avhandling lite senare här i podden. Men i min introduktion nämnde jag några exempel på när kön spelar roll för hälsan. Jag vet att du har många fler exempel. Kan du berätta? Ge fler exempel?

Sofia Zettermark: Ja, jag tänker att det tydligaste exemplet idag i Sverige, kanske handlar om den psykiska hälsan, där kvinnor i mycket högre utsträckning än män är sjukskrivna för stress och utbrändhet. Det tror man har att göra med samhället och hur det är organiserat. Att kvinnor i högre utsträckning jobbar i kontaktyrken, alltså kontakt med människor. Där vet man att stress och utbrändhet är ett större problem.

Men också den sociala och psykiska belastning som kommer av att kvinnor fortfarande i Sverige är de som tar störst ansvar för hemmet. Både hemarbetet och det känslomässiga arbetet i hemmet. Det blir belastningar som läggs på varandra.

Eva Bartonek: Det här att kvinnor står mer för det känslomässiga arbetet i hemmet. Vad menar du med det?

Sofia Zettermark: Jag menar det relationsuppehållande arbetet. Alltså att man ser till att alla i familjen mår bra. Att man har koll på när alla ska vara iväg på träning eller inte. Och när faster fyller år och så vidare. Den typen.

Men också att känna in hur alla mår och skapa en atmosfär och ta hand om andras känslor och nederlag och så vidare. Det finns mängder av studier som visar att det är kvinnor i heterosexuella relationer som framför allt tar den rollen och att det också tar energi och kraft. Även om det också är givande förstås. Att ge och få omsorg.

Men sen så var du inne på hjärtinfarkt. Män drabbas i högre utsträckning av hjärt-kärlsjukdomar i Sverige. Det är en väldigt intressant sak. För då kan man dels titta på hjärtat, är det någon skillnad i hjärtat mellan män och kvinnor. Men där kommer samhället in. För vi vet att män äter mer skräpmat, motionerar mindre, har en högre genomsnittlig vikt och så. Där kommer genus in i hur vi lär oss hur vi ska leva våra liv och hur det påverkar hälsan.

Eva Bartonek: Det här med diffusa symtom hos kvinnor. Vad kan man säga om det?

Sofia Zettermark: Ja, du nämnde ju det i början. Det beskrivs ofta som att den manliga hjärtinfarkten är klassisk och den kvinnliga är diffus. Men det beror ju på vad man sätter som normen och vad man utgår från. Om man bestämmer att utstrålning i vänster arm till exempel smärta är klassiskt. Sen är det fler män som har det. Då kommer ju andra att sorteras bort och bli diffusa.

Man hade ju kunnat tänka sig en omvänd värld där illamående och kallsvett och ont i magen och sådana saker som är vanliga bland kvinnor ansågs vara de klassiska symtomen.

Så detta är ett tydligt exempel på att mannen får vara norm kring just den sjukdomsgruppen i alla fall. Sen är det kanske inte jättekonstigt eftersom män drabbas mer av hjärtinfarkt. Men det kan ju också vara så att vi missar en hel del kvinnliga hjärtinfarkter. Eller det vet vi att vi gör.

Eva Bartonek: Det verkar ju som att kvinnor, om inte alltid så, oftare missgynnas i vården än männen. Varför har det blivit så?

Sofia Zettermark: Jag tänker att det handlar mycket om att vi utgår från mannen som norm, både i samhället och inom medicinen. Det har anor långt tillbaka. De första anatomiska studierna var ju av män och sen så la man till en liten livmoder kanske.

I läkemedelsstudier idag är det ju krav på att man ska ha med både män och kvinnor i de flesta typer av läkemedelsstudier. Men så var det ju inte och ända fram till nittiotalet var det ganska ovanligt att kvinnor var representerade.

Eva Bartonek: Varför var de inte det?

Sofia Zettermark: Mycket var att man ansåg att det var krångligt att kvinnor hade menscykel, att de kunde bli gravida och det kunde bli farligt. Man kunde bli stämd och så där.

Men det kan man ju också se som efterhandskonstruktioner. Då kan man ju bygga ett säkerhetsnät för den typen av invändningar.

Men även dagens anatomiplanscher… jag vet jag hade en… man är ny läkarstudent i Lund och man vill vara ambitiös. Man ska köpa anatomiplanscher att ha hemma på väggen. The muscular system hade jag en som hette. Det muskulära systemet. Och det är liksom en ”flådd” man som står med knutna nävar och tittar rakt fram.

Det fanns också en kvinnlig och den hette det female muscular system, alltså det kvinnliga muskelsystemet och det var så tydligt att det manliga var ”bara” människan, the muscular system medan kvinnan var det kvinnliga systemet. Och det är ju ingen skillnad. Förutom livmodern så har vi ju samma muskler. Hon stod dessutom så där lite flörtigt och hade ögonfransar, alltså fast hon var ”flådd”.

Eva Bartonek: Det är väl inte så att läkare tänker ”hm, en kvinna då tar vi den billigare behandlingen, en man då tar vi den dyrare…” varför får männen mer?

Sofia Zettermark: Det tror jag verkligen inte. Det är ju hur vi är. Det är saker vi har internaliserat, hur vi ser på saker. Men det är också hur riktlinjer till exempel är utformade. Om vi säger att vi har vissa kriterier för att få det här dyra läkemedlet. Det kanske är att man ska ha en viss vikt, eller en viss lungfunktion eller något sådant, som fler män än kvinnor uppfyller. Då kommer ju fler män att få det här dyra läkemedlet, den här dyra interventionen, baserat på objektiva riktlinjer. Det är bara att det objektiva utgår från den manliga kroppen.

Då blir det inbyggt i systemet och där är det både svårt att få syn på och svårt att göra något åt som individ.

Men jag tror inte generellt att läkare diskriminerar medvetet.

Eva Bartonek: Nej det får vi hoppas. Du sa inbyggt i systemet. Då tänker jag att det är någonting som måste ha pågått väldigt länge. Om man ska titta på det ur ett historiskt perspektiv. Hur har då vår syn på kön i relation till hälsa förändrats genom tiderna? Kan du ge oss en exposé?

Sofia Zettermark: Ja, det har ju förändrats jättemycket. Man brukar prata om enköns- och tvåkönsmodellen. Enkönsmodellen som var ungefär från antiken fram till medeltiden var ju nästan svårt för en modern lyssnare att förstå. Men man såg män och kvinnor som samma kön. Det var samma urform, men med lite olika organ och lite olika roller i samhället. Men de var också möjliga att bryta mot på ett annat sätt. Vi tänker gärna att vi har haft en linjär utveckling mot dagens jämställdhet. Men så är det inte. Det har gått i vågor.

Men därefter, från medeltiden, eller 1700-talet upplysningstiden och framåt så slog i stället tvåkönsmodellen igenom och då blev det helt tvärtom. Då tänkte man att män och kvinnor var fundamentalt olika. Olika livsessenser och kvinnans organ var bara defekta och ut och invända versioner av de manliga organen.

Även under medeltiden var man intresserad av livmodern och det här med hysteri uppstod redan då. Alltså inte vetenskapsmännens hysteri, utan att man hänförde kvinnligt lidande eller psykisk sjukdom till att livmodern vandrade runt i kroppen och så där.

Men under senare delen av tvåkönsmodellens dominans fick den kvinnliga kroppens skillnad från mannens kropp legitimera kvinnans lägre status i samhället. Så man sa att det är klart att kvinnor inte kan tänka ordentligt eller ska få rösta eller så, för de har ju en livmoder och den är opålitlig.

Eva Bartonek: Ska vi säga någonting om kvinnlig hysteri?

Sofia Zettermark: Jag tänker att kvinnors psykiska sjukdom eller psykiska lidande har förståtts på olika sätt i olika tider. Hur vi ser på psykisk sjukdom över lag har ju förändrats mycket. Men just kvinnors lidande har hänförts mycket till livmodern och att den vandrar runt och ställer till det.

Under antiken, när man trodde på de fyra kroppsvätskorna, så var det de som var i obalans med galla och slem och så där.

Men jag tänker att det har ju handlat mycket om att kvinnor har haft en mer låst position. De har varit låsta till hemmet. De har varit beroende av mäns välvilja och har haft färre möjligheter att skaffa sig ett eget liv, ett eget livsutrymme som de har kunnat må bra av. Och när kvinnor inte har trivts i den här inlåsta rollen så har det tolkats som hysteri snarare än kanske protest mot en orimlig livssituation.

Eva Bartonek: Jag tänkte att vi skulle prata lite om det här med genus och biologi. För genus är ett ganska nytt begrepp. Kan du lite kort förklara vad det är? Har du någon hisspitch på det? Hur brukar du förklara vad genus är?

Sofia Zettermark: Det korta där är att genus är socialt kön. Den del av vårt kön som manifesterar sig i hur vi uttrycker oss själva, både visuellt med kläder, hur vi väljer frisyr, röstläge, gester och så vidare.

Men också hur vi tolkas av omgivningen. Hur vi läser varandra som man säger. Att någon ser mig som kvinna.

I en bredare bemärkelse så brukar man ta in i genus vilka intressen man har eller vad man väljer att omge sig med, hur man inreder. Den typen av lite större fenotyp.

Genus är ju relativt nytt, som du sa. Det var ju ingen på 1700-talet som pratade om genus.

Eva Bartonek: När kom det?

Sofia Zettermark: Det är en 1900-talskonstruktion, eller uppfinning. Det där är också intressant för idag tar vi det för givet att det går att separera kön och genus. Men det är som alla andra begrepp att det är någonting som har konstruerats som det är idag.

Eva Bartonek: Jag tänkte att vi skulle djupdyka lite i det här. Om man tar ytterligheterna, ”biologisterna” i ena änden och genusförespråkarna i den andra.

Du ser lite tveksam ut, men du ska få reda ut det här.  Och man är inte alltid överens kring det här.

Vad handlar kontroversen om och om vi börjar med, vad tycker ”biologisterna”? Vad menar de?

Sofia Zettermark: Det finns ju de som menar att kön är enkelt att definiera och att det beror på kromosomer är väl den vanligaste hållningen bland dem och att antingen har du XX-kromosomer (könskromosomer) så är du kvinna och har du XY så är du man.

Problemet med den hållningen är ju att drygt en procent av alla människor föds med variationer i könskromosomsuppsättning eller könsorganen. Man kan födas med något som heter mosaicism att vissa celler har vissa typer av kromosomer och andra celler har andra.

Så även om man vill få det att biologin är i alla fall enkel, den är svart-vit eller blå-rosa. Det stämmer inte när man går på djupet och det skulle alla biologer intyga att ju mer man lär sig biologin desto mer komplex är den.

Sen finns det dem som kanske mer pratar om hormonhalter och så där. Det kan vara viktigt att skilja på kroppens utformning, våra hormonnivåer och kromosomer och så för viss typ av behandling. Det är bara vissa kroppar som kan föda barn och så vidare. Det är liksom inte ett irrelevant sätt att se på världen men det blir ju osant om man låtsas som att det är helt skarpskuret eller dikotomt.

Och på andra sidan… jag tvekade lite när du sa genus, för jag tror det är ganska få genusvetare som idag förnekar att kroppen finns eller har relevans eller så där. Det är mer av en halmgubbe, tror jag från de andra.

Men det man menar när man säger att kön är en konstruktion, det låter ju ganska flummigt om man är naturvetare i grunden. Med det menar man ju då att kroppen finns inte innan vi tittar på den och lägger på vår förståelse, vårt könade filter av den. Det är lite som det här, faller ett träd i skogen, gör ett ljud om ingen hör det. Det är klart att kroppen finns men kön i betydelsen så som du förstår det idag, att vi lägger in massa saker i när vi tänker att någon är en kvinna. Det finns inte innan vi gör en mänsklig tolkning av det, innan det sociala kommer in. Och det kommer i sin tur att färga allt. Även när vi forskar på kroppen. Även när vi gör cellbiologi så kommer en könad förståelse att vara med i mikroskopet.

Eva Bartonek: Ja, det tål att fundera på, men det var inte helt obegripligt. Så att ni som lyssnar kanske stoppar uppspelningen och lyssnar en gång till här.

Du jobbar som vårdcentralläkare och hur tar du hänsyn till det biologiska könet respektive genus i din vardag?

Sofia Zettermark: Det är väldigt intressant. För ibland är det lite av en krock att vara kliniker och att vara forskare, eller som att jobba på det stora och det lilla planet. För att det finns många sjukdomstillstånd där kön är väldigt relevant och om man tänker för differentialdiagnostik. Alltså för vilken sjukdom som är sannolik när en patient kommer med de här symtomen. Då är det ju mer sannolikt att en kvinna har osteoporos (benskörhet) till exempel än en man. Å andra sidan så är det underdiagnostiserat hos män så där kanske vi ibland behöver tänka lite tvärtom.

Men jag tänker att det finns verktyg man kan använda sig av och det handlar ju mycket om att eftersom vi är stöpta i den här könade världen, vi ser världen alltid genom ett könat filter och vi är vana vid mannen som norm och så. För att komma ur det måste man aktivt tänka lite tvärtom.

Det finns ju ett verktyg som Region Skåne har tagit fram som heter genushanden. Det handlar om att man kan tänka tvärtom att män till exempel i lägre utsträckning får frågan om sin familjesituation. Eller att vi tänker att deras mående har inte med deras relationella och sociala verklighet att göra. Då kanske vi ska fråga män i högre utsträckning om hur de har det hemma.

Att vi ska komma ihåg att ta hänsyn till våld, där kvinnor utsätts mer än män. Men det är inte alltid man tänker på att det kan vara en anledning till huvudvärk eller smärta.

Men också psykiskt/somatiskt. Att vi lättare sorterar in mäns symtom i en fysisk kategori och kvinnors i en psykisk. Fast det kanske är samma symtom. Och det får man vara uppmärksam på, tänker jag.

Eva Bartonek: Som jag nämnde i början, så har du doktorerat på en avhandling i socialmedicin. Då har det handlat om hormonella preventivmedel. Vill du berätta lite om varför du blev intresserad av det och vad är det viktigaste resultatet, de viktigaste insikterna som du fick?

Sofia Zettermark: Jag blev intresserad av det eftersom jag i min vardag och liksom feministiska engagemang och så vidare hörde väldigt mycket om kvinnor som mår väldigt dåligt på sina preventivmedel och som har behövt sluta för att de fick svåra psykiska biverkningar, kände sig galna eller mådde jättedåligt.

På läkarprogrammet fick vi lära oss att hormonella preventivmedel fungerar för alla och det finns inga psykiska biverkningar, det är i stort sett hitte-på. Det var ju några år sedan jag gick läkarprogrammet.

Då tyckte jag att det här känns ju helt orimligt. Hur kan det vara så att så många verkar ha ganska kraftiga biverkningar, eller erfarenheter och sen visar forskningen att det inte finns alls.

Det var ju en krock mellan verkligheteter. Så jag ville undersöka den diskrepansen, eller den krocken.

Det vi gjorde var kvantitativa registerstudier och kvalitativa intervjuer och studier och textanalys.

Eva Bartonek: och är det kvantitativt så tittar man på siffror…

Sofia Zettermark: Ja data, vi hade stora registerstudier över alla kvinnor i Sverige. Jag ville ta reda på, verkar det vara så att man mår dåligt av preventivmedel. Det finns ju en massa olika sätt att gå tillväga men det vi gjorde var att kolla på läkemedelsuttag för alla unga kvinnor i Sverige.

Det vi kunde se vara att de som hade tagit ut ett P-piller eller en spiral, ett hormonellt preventivmedel, har en högre sannolikhet att ha tagit ut ett antidepressivt, lugnande läkemedel efteråt, än de som inte har tagit ut något hormonellt.

Vi kan inte bevisa något orsakssamband eftersom det här är registerstudier. Men vi följde dem över tid och det är ändå en tydlig korrelation som kan tyda på att det kanske är så att man mår dåligt av det eller i vart fall något som behöver undersökas vidare.

Sen det vi ser i intervjustudien är att många har ganska diffusa biverkningar som kanske inte fångats upp i de tidigare stora studierna.

Eva Bartonek: Vad kan det vara för diffusa biverkningar?

Sofia Zettermark: Det kan vara att man känner sig gråtmild. Eller att man har lite lägre sexlust än vanligt. Eller en kvinna berättade att hon kände att när hon slutat med P-piller så började hon skratta mycket mer. Hon kände glädje mycket starkare. Det var inte så att hon varit jättedeprimerad innan. Hon hade aldrig checkat av kriterierna för major depressive disorder, vilket kan vara ett kriterie för att slå ut i en stor studie.

Men det är sådant som påverkar livet ganska mycket och den här kvinnan uttryckte det som att hon kände sig rånad på flera års skratt.

Sen finns det jättemycket potentiella confounders eller störfaktorer. Det kanske var så att man hamnade i en dålig relation precis samtidigt som man började ta P-piller och så vidare.

Det är jättesvårt att bevisa någonting. Men det som min avhandling verkligen visade det var att det verkar som att många kvinnor upplever diffus humörpåverkan av preventivmedel och det är något man hela tiden behöver ta ställning till och utvärdera. Det är något som tar tid och energi att fundera över. Är jag mig själv nu? Är det här min kropp eller är det preventivmedlet och så?

Medan det i den medicinska kommunikationen till allmänheten framställs som ett ganska enkelt shoppingval. Det finns alltid en metod som fungerar för dig. Leta bara vidare och så. Medan många kvinnor upplever det som att det är ett ganska stort arbete. Både att stå ut med biverkningarna oavsett om det är blödningstrassel eller om det är humörbiverkningar. Men också att navigera i den här diskussionen som blir att det är jättefarligt med preventivmedel eller det är jätteenkelt. Den blir så polariserad. Det blir jättejobbigt att hela tiden navigera när man bara vill ha någon fungerande graviditetsprevention.

Eva Bartonek: Men menar du att då ska man inte bara skriva ut de här läkemedlen utan man ska lyfta de här biverkningarna och ha en mer pågående diskussion med kvinnan? Hur ska man tackla det? För jag antar att du inte menar att kvinnor ska sluta med hormonella preventivmedel?

Sofia Zettermark: Det fungerar jättebra för jättemånga och många mår bättre psykiskt. Till exempel kvinnor med svåra premenstruella symtom, PMS kan bli väldigt hjälpta. Och mot kraftiga blödningar och anemier. Det finns jättemånga fördelar. Man har också visat att det minskar risken för många cancerformer.

Det är ett jättebra läkemedel för jättemånga. Men det är också ett slitsamt läkemedel för många att ta och det är ju ett unikt läkemedel i och med att det är helt friska individer som tar det. Man tar det inte för att behandla en sjukdom, utan för att förebygga ett tillstånd.

Nej, jag menar absolut inte att man ska sluta med det. Det är superviktigt att hormonella preventivmedel finns som alternativ. Men jag tycker att vi ska sluta låtsas som att det finns ett perfekt alternativ för alla och att det är kvinnan det är fel på ifall hon inte hittar rätt.

Jag tänker att man kan erkänna att det ibland blir jobbigt eller inte perfekt men det kanske är det som står till buds nu, om man absolut inte vill bli gravid.

Eva Bartonek: De kvinnor som menar att de mår dåligt av det, ska man ta på allvar.

Sofia Zettermark: Ja det tycker jag.

Eva Bartonek: Jag tänkte att vi ska börja avrunda, men det är några fler saker jag vill ta upp. Du förelästa på Forskningens dag som anordnades för någon vecka sedan i Malmö och Lund (jag kommer att ge mer information om det i slutet av podden). Då sa du att vi skapar olika sociala verkligheter för pojkar och flickor och det kommer att visa sig i hälsan. Vill du utveckla det lite mer?

Sofia Zettermark: Med det menar jag att det kanske inte spelar så stor roll hur vi definierar kön, om det bara är kromosomerna som spelar roll eller om det är mest gener som spelar roll. Oavsett hur vi definierar det så är det ett faktum att vi lever i olika sociala verkligheter som män och kvinnor. En kvinna som kommer in till akuten med andnöd kommer att tolkas annorlunda än en man som kommer in till akuten med andnöd. Eller en kvinna som gör något helt annat icke hälsorelaterat. Och det behöver vi ta hänsyn till som kliniker. Men också i samhället i stort fundera över hur olika verkligheter vill vi ha? Och vad kan vi göra för att göra det mer jämlikt på alla möjliga plan?

Eva Bartonek: Hur ser det ut hos barn? Börjar man liksom skilja på dem redan från första början?

Sofia Zettermark: Ja det finns ju studier som visar att samma babys skrik tolkas som ilska när testpersonen får höra att det är en pojke och det tolkades som ledsamhet när testpersonen får höra att det är en flicka. Så redan där formar vi. Det finns också studier som visar att man låter pojkbebisar krypa fler meter innan man fångar in dem, än flickbebisar.

Eva Bartonek: Det verkar ju finnas en massa ojämlikheter här i samhället. Hur ska vi göra för att komma till rätta med ojämlikheterna? Om du håller dig i ett vårdperspektiv? Vad är det som krävs?

Sofia Zettermark: Svårt om jag måste hålla mig till ett vårdperspektiv för jag tänker mig att det viktigaste vi behöver göra för att en mer jämlik vård är att få ett mer jämlikt samhälle. Därför att det är det som framför allt påverkar vår hälsa hur vi lever våra liv och hur vi kan leva våra liv. Hur städerna är byggda och vilken utbildning vi kan få och så vidare. Det påverkar vilken vård vi senare kommer att behöva i livet.

Men jag tänker att man måste jobba på flera nivåer samtidigt. Makthavare och regionpolitiker och så har en jätteviktig del i att fördela pengar till projekt och till idag underprivilegierade grupper. Göra utvärderingar och se Har vi en ojämlik förskrivning här till exempel som på hudkliniken, där det visar sig att män dubbelt så ofta fick dyra ljusbehandlingar. Att man uppmärksammar de sakerna. Det är jätteviktigt.

Men sen är det också på en lite mindre klinik eller vårdcentralsnivå att man funderar på hur man gör ojämlikhet där. Det finns också en massa gratisregister Medrave och sånt man kan gå in och kolla i, för att göra kvalitetsarbete på det egna stället. Men då måste man också ha en chef som ger tid för det. För det är ju en viktig grej att man prioriterar jämlikhetsarbete.

Eva Bartonek: Vi pratar om att man ska sträva efter ett jämlikt samhälle och då tänker man ofta att kvinnor ska få så att säga kanske bli avlastade i de här frågorna. Bli kompenserade för vissa orättvisor. Men är det inte så också att det här samtidigt drabbar männen på olika sätt? Att man tappar sin traditionella roll och blir väldigt vilsen, känner sig obehövd? Vad kan man säga om det?

Sofia Zettermark: Det är väldigt intressant. I Sverige vet man ju till exempel att män som blir arbetslösa mår sämre än kvinnor som blir arbetslösa. Alla mår sämre när man blir arbetslös, men påverkan på den manliga psykiska hälsan är större. Det kan man tänka sig har att göra med att män i högre utsträckning identifierar sig med sitt förvärvsarbete eller sin roll i offentligheten.

Jag tänker att det är viktigt när man pratar om jämställdhetsarbete att det inte bara handlar om att kvinnor ska få ta plats på klassiskt manliga arenor som offentligheten eller politiken eller börsstyrelser, eller vad det nu kan vara. Utan att det lika mycket handlar om att män ska få ta plats på typiska kvinnliga arenor. Till exempel utföra mer av det känslomässiga arbetet i hemmet eller ta hand om barn. Vara hemma med barn och så vidare. Och kan män få en starkare roll i att det är väldigt viktigt att vara en familjefar till exempel, så kanske förlusten av ett förvärvsarbete inte känns lika mycket. Så ett jämlikare samhälle där rollerna är lite mer diffusa, kan ju även gynna mäns hälsa.

Eva Bartonek: En sista fråga – har du något medskick till våra lyssnare? Någonting som du tänker att man själv som individ kan tänka på att vara observant på för att inte bidra till att förstärka de här ojämlikheterna?

Sofia Zettermark: Jag tänker att om man ska ha en kort fras så är det tänk tvärtom. Att man kan uppmärksamma sig själv på när man hamnar i invanda tankebanor och försöka tänka tvärtom, tänker jag psykiskt hos männen och fysiskt hos kvinnorna eller vad det nu är.

Men sen är det också att försöka se systemperspektivet och se vad man kan göra på en högre nivå eller vem man ska påverka för att vi ska få ett mer jämlikt samhälle och en mer jämlik vård.

Eva Bartonek: Tänka tvärtom. Det här får bli ett bra avslut på den här podden och jag säger tack Sofia Zettermark, ST-läkare i allmänmedicin, genusvetare och doktor i socialmedicin, för att du ville komma hit.

Sofia Zettermark: Tack så mycket. Det var kul att vara här.

Eva Bartonek: Och ni som har lyssnat – om ni vill fördjupa er i ämnet så kan jag berätta att vi precis har kommit ut med en ny tidning på temat kromosomer och kultur, om könets betydelse för hälsan. Och samma tema har också avhandlats på Forskningens dag som är ett populärvetenskapligt evenemang som gick av stapeln i Malmö och Lund i början av november i år. Det filmades och går alltså att se i efterhand. Så om ni är nyfikna så hittar ni all information både om Forskningens dag och vår nya tidning på vår hemsida www.vetenskaphalsa.se Och vi som har jobbat med podden idag är vår ljudtekniker Andreas Irebring och själv heter jag Eva Bartonek. Tack för att ni har lyssnat och på återhörande.

---