En av kvinnorna har köpt hund och börjat promenera. En man berättar att han prövat allt och blivit lovad operation.

– Vad gör jag här? undrar han uppgivet.

Flera personer frågar om bantningspiller. Några har prövat.

Av 40 kallade har ett 30-tal personer infunnit sig till överviktsmottagningen på Universitetssjukhuset i Lund. Framför dem står medlemmarna i sjukhusets överviktsteam. Sekreteraren Maina Sunning har just delat ut de pärmar om programmet som de ska i tolv månader framåt – om de väljer att ansluta sig och orkar hela sträckan ut.

Överviktsmottagningar en bristvara

För att kvala in till överviktsprogrammet på Universitetssjukhuset i Lund krävs ett BMI, Body Mass Index, på minst 34. Det räcker för den som är 170 centimeter lång och väger runt 100 kilo.

– Vi prioriterar yngre och tyngre men också dem som har medicinska skäl, berättar Mona Landin-Olsson.

Genomsnittsåldern i gruppen som avslutade sitt program 2007 var 43 år för männen och 39 för kvinnorna. Den yngste var 19 och den äldsta 72. Av dessa hade endast en femtedel fetma som sitt enda medicinska problem. För såväl kvinnor som män dominerade lungbesvär, framför allt KOL. Var femte man hade andningsuppehåll under sömn, sömnapné, fyra av tio kvinnor hade värk och lika många män led av diabetes.

Kön till överviktsmottagningen är lång men har krympt sedan gruppbehandlingen inletts. Deltagarna vid dagens möte har konkurrerat om platsen med omkring 140 andra, varav ett 60-tal prioriterade. Överviktsmottagningar är en bristvara.

– Mödravården har exempelvis ingenstans dit de kan skicka de kvinnor som är i stort behov av att gå ner i vikt, avslöjar sjuksköterskan Sofia Polits.

Det är hon som är första kontakt med de kvinnor och män som efter dagens möte bestämmer sig för att gå vidare. 75 procent av dem kommer att vara kvinnor, många av dem mödrar. Bland dem kanske den unga mamma vars intensivt upptäckarglada baby gör stå-upp-övningar mot Maina Sunnings korg med överblivna överviktspärmar nere på podiet.

– Det är viktigt att nå mammorna. Som regel är det de som står för matlagningen, fortsätter Sofia Polits som leder gruppövningarna i förändrad kosthållning.

Fysisk aktivitet på recept

Deltagarna delas in i grupper med 8–10 personer. Alla får individuella samtal med läkare och sjuksköterska. Närvaron på föreläsningar är obligatorisk liksom de tio gruppmötena, då också vikten mäts. Förutom FAR, fysisk aktivitet på recept, tränas bland annat stavgång.

– En promenad kostar ingenting och genom FAR får ni lite rabatter hos vissa föreningar, berättar Mona Landin-Olsson.

Hon får inga frågor om det. Desto fler vill veta mer om bantningsmedicin.

– De fungerar för mig! säger en kvinna.

– Inte för mig! invänder en man.

Och så olika är det, bekräftar Mona Landin-Olsson. Reductil, som är centralstimulerande och sätter ned aptiten, kan inte tas av den som har högt blodtryck. Och Xenical, som binder fett i tarmen, kan ge diarréer och inkontinensbesvär. Acomplia, som blockerar en särskild cannabisreceptor i hjärnan, är indraget som bantningsmedicin. Medicinen stryper lustfyllda signaler men kan också utlösa svåra depressioner och leda till självmord.

Mat kan vara både tröst, sällskap och belöning. En varaktig beteendeförändring är viktigare än medicin

– Därför måste ni ha hjälp med huvudet också, säger beteendevetaren Monika Andersson.

Nya vanor lärs in

En sak är att ersätta snabba kolhydrater med långsamma. Byta vanor. Lära nytt om grönsaker som man inte haft namn på. Hitta annan belöning än kakor och choklad.

– Många som gått programmet säger att det är först nu de förstår, säger Sofia Polits. Men de nya vanor som vi lär ut ska vara för resten av livet.

För en del är ekonomin ett hinder för att ansluta sig till programmet.

– De har faktiskt svårt att få råd, påpekar Maina Sunning.

Som sekreterare i teamet har hon stött på personer som avstår från att delta eftersom de saknat pengar till bensin.

En annan uppgift är att göra upp med sin självbild, att börja tycka om sig själv, säger Monika Andersson till de 30 som samlats till upptaktsmötet. Men hur blir det med självbilden, undrar någon, om man går ner 20 kilo och skinnet hänger?

– Det tar vi då. En del tar hjälp av plastikoperation. Men det kostar, säger Mona Landin-Olsson.

– Det viktigaste nu är att ni är motiverade. Är ni det? frågar Sofia Polits.

Text: PER LÄNGBY

Artikeln har tidigare varit publicerad i Aktuellt om vetenskap & hälsa, juni 2009.