Vetenskap & Hälsa

Vetenskap & hälsa

Dubbelarbetaren – kliniker och forskare

2018-01-08

Bröstcancerforskare ojämna veckor och bröstkirurg jämna. Emma Nimeus delar sin tid mellan kliniken och labbet och tycker att det är en perfekt kombination att få jobba både med och för sina patienter. Men det gäller att alltid ha patienten i fokus för att inte gå vilse i masspektrometrins labyrinter.

Emma Nimeus varvar praktik och teori i sina båda roller som kirurg och forskare – en perfekt kombination, tycker hon. Foto: Kennet Ruona

När Emma Nimeus har sin klinikvecka finns det inte mycket tid för att reflektera över förbättringar eller visioner för patienterna. Det är mycket handfasta åtagande och högt tempo.

– Man hinner i princip inte tänka. Men det häftiga är att befinna sig i den här kliniska och intensiva verkligheten ena veckan och sedan få möjlighet att vara kreativ och tänka ut långsiktiga lösningar i laboratoriet veckan därpå, säger Emma Nimeus, specialistläkare i bröstcancerkirurgi vid Skånes universitetssjukhus och forskare vid Lunds universitet.

Söker orsaken till återfall

Genom anslag från Wallenbergstiftelsen, har hon fått möjligheten att bilda sitt eget forskarteam som förenar grundforskning och klinisk forskning i ett stort tvärvetenskapligt projekt. De försöker hitta orsaken till varför vissa patienter med bröstcancer får återfall i samma bröst – det som kallas lokalrecidiv. Genom att undersöka vävnad från ursprungstumören och jämföra med återfallstumören, tittar forskarteamet närmare på hur gener, i samspel med protein, förändras under resans gång.

– Generna är kartan och proteinerna är de som är aktiva och sätter igång saker. Vissa förändringar på kartan ger inget utfall och då är de ointressanta, medan andra mutationer kan kicka igång proteinförändringar som i sin tur leder till cancer.

Forskarteam med olika kompetenser

I teamet ingår en mängd experter inom allt från molekylärbiologi, gen- och masspektrometri och bioinformatik. Det är en spännande mix av olika specialister som pratar ”sitt språk” och delar med sig av kunskaper för att nå fram till samma mål.

– För mig gäller det dock att alltid ha patienten i fokus för att inte gå vilse i masspektrometrins labyrinter.

Av de 9.400 kvinnor som årligen får en bröstcancerdiagnos drabbas omkring tio procent av återfall i samma bröst. Men det saknas metoder för att förutsäga vem som riskerar att få ett lokalt återfall. Därför överbehandlas många patienter efter att de opererats. Det är dyra och tuffa behandlingar som ger mycket biverkningar, vilket är onödigt när vissa patienter kanske hade klarat sig med endast en operation.

– För huvuddelen av alla bröstcancer-patienter går det väldigt bra. Men sedan finns det en liten grupp som det går dåligt för. De som har fått återfall i ett bröst har en ökad risk för spridning till andra delar av kroppen. Om vi förstår varför man får ett lokalrecidiv och vilka gener och proteiner som ger återfallet kan vi ta redan på vilka patienter som är i riskzonen och på det sättet ge dem en individuell behandlingsplan.

Jobbiga besked och hoppingivande behandlingar

I sitt jobb på kliniken kommer Emma Nimeus nära patienterna och tvingas ofta ha svåra samtal med människor i kris. Men även om hon måste ge ett jobbigt cancerbesked känner hon samtidigt att hon sitter inne med en lösning för patienten och kan ge hopp om konkreta behandlingsåtgärder. Genom sin forskning är hon uppdaterad på vad som händer inom området och kan bemöta patienterna och förklara varför det är på ett speciellt sätt. Att dela sin tid mellan klinik och forskning har också visat sig positivt ur ett problemlösarperspektiv. Lösningar på olika svårigheter har en tendens att mogna fram under veckan hon är på kliniken, respektive i sin forskargrupp.

– Det perspektivet jag får genom att ha delad tjänst är en väldig fördel, så kombinationen att forska halva tiden och arbeta med patienter den andra halvan är perfekt. När jag forskar längtar jag efter kliniken och under klinikveckan längtar jag efter min forskning. Det är en fantastisk känsla att få ha ett sådant jobb!

Text: ÅSA HANSDOTTER

Artikeln är tidigare publicerad i LUM nr 7_2017