Vetenskap & Hälsa

Cancervärldens bortglömda sjukdom

2020-06-09

Cancer i urinblåsan är lika vanligt som malignt melanom. Men de senaste tre decennierna har dödligheten varit oförändrat hög och behandlingen är densamma sedan 70-talet. Ändå går bara en ytterst liten del av forskningsanslagen till urinblåsecancer. Genom ett unikt samarbete vill man nu ta ny vetenskap om sjukdomen vidare till ­klinik. Men först måste man hitta ett sätt att ta sig över ”den translationella avgrunden”.

Illustration urinblåsecancer: iStock/Raycat

För tjugo år sedan var blåscancer i princip en enda sjukdom eftersom möjligheten att molekylärt klassa de olika tumörformerna inte fanns. Sedan dess har ett stort internationellt arbete gjorts, bland annat i Lund, med att komma fram till ett gemensamt klassificeringssystem. Sedan 2018 har man slagit fast fem olika typer av blåscancer med skilda prognoser och behandlingsstrategier.

– Urinblåsecancer är den fjärde mest vanliga cancerformen hos män, men överlevnaden är densamma som för trettio år sedan. Som jämförelse har överlevnaden i bröstcancer ökat med en procent för varje år under samma tidsperiod, säger Fredrik Liedberg, professor och överläkare i urologi vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus.

Urinblåsecancer

• 3 000 nya fall av urinblåsecancer upptäcks i Sverige varje år.
• Två tredjedelar av de som drabbas är män.
• 80 procent är över 65 år.

Dyraste cancersjukdomen

Urinblåsecancer är också, på grund av den stora mängden återfall, den dyraste av cancersjukdomarna per patient räknat. Trots att rökning är den främsta bakom­liggande orsaken, finns inga varningstexter på cigarettpaketen om just den här cancerformen. Det saknas även en patientförening.

– Vi använder fortfarande läkemedel från 70-talet och det finns perioder när dessa är slut hos producenten. Det händer att vi måste kalla två patienter samtidigt, så att de får dela på en enda ampull medicin. Urinblåse­cancer är verkligen cancervärldens bortglömda sjukdom, fortsätter Fredrik Liedberg.

Mattias Höglund och ­Fredrik ­Liedberg vill ta fram ett ­system för analys av urinblåsecancer, något som ­skulle kunna förbättra överlevnaden. Foto: Åsa Hansdotter

Detta vill han ändra på tillsammans med ­Mattias Höglund, professor i onkologi vid Lunds universitet. De arbetar på att överföra preklinisk forskning om blåscancer till kliniska rutiner. Projektet går ut på att tumörbiopsier från patienter skickas från urologen i Malmö till patologen i Lund för extraktion av RNA och DNA. Därefter sekvenseras provet med CTG och man undersöker hur de kemiska byggstenarna sitter ihop, för att slutligen hamna på Avdelningen för onkologi och patologi för den slutgiltiga bioinformatiska analysen som är vägledande för behandling. Totalt är fyra olika avdelningar inblandade. Slutmålet är att alla blåscancertumörer i Södra sjukvårdsregionen ska analyseras på detta sätt.

Läs även:

Röd telefon kortar väntetid vid urinblåsecancer

Andra tumörkontroll kan vara av stor vikt vid urinblåsecancer

Translationella avgrunden

Vägen till samarbetet har varit allt annat än lätt. Mattias Höglund pratar om den ”translationella avgrunden”:

– I och med att resultaten har publicerats, har forskaren gjort sitt jobb klart. Och för kliniken finns det stränga krav på vetenskap som måste uppfyllas för att de ska kunna införa en ny rutin. Den translationella utvecklingsperioden som sker mellan forskare och klinik är förknippad med en stor kostnad, säger Mattias Höglund som menar att det är lätt att hamna mellan aktörer där ingen ser värdet eller applikationspotentialen.

Translationell forskning

Problem som identifierats i sjukvården ligger till grund för preklinisk forskning och utveckling. Målet är att resultaten ska kunna tillämpas i vården i form av förbättrade diagnostik- eller behandlingsmetoder.

Klyfta mellan laboratorium och klinik

Det är helt enkelt en djup klyfta mellan laboratorium och klinik. Det finns inga enkla system och det är svårt att få kontinuerlig finansiering över den tid som krävs för att säkerställa rutiner och analyser ur ett kliniskt perspektiv. Just nu är det projektets gemensamma forskningspengar som tar kostnaden.

– Att kunna klassificera patienterna på det här sättet skulle förbättra överlevnaden och sänka kostnaderna för vården, men att föra in systemet i sjukvården är ändå väldigt svårt, säger Mattias Höglund.

Projektet har kommit ganska långt och är ett exempel på ett unikt samarbete.

– Det är också ett exempel på vad som numera krävs för att överföra grundvetenskapliga fynd till klinisk rutin, avslutar Mattias Höglund.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Texten är tidigare publicerad i LUM nr 3/2020