Hur ska sjukvårdspersonal veta att smärtstillande behövs om patienten inte kan berätta? Mia Hylén, doktorand vid Malmö universitet, forskar på smärtskattningsinstrument för att bedöma smärta hos patienter på intensivvårdsavdelningar.

Intensivvården är en högteknologisk miljö där svårt sjuka patienter ofta är nedsövda och uppkopplade mot maskiner som kontinuerligt övervakar deras vitala parametrar. Mia Hylén som har arbetat som intensivvårdssjuksköterska vid Skånes universitetssjukhus sedan 2004 slogs av att det inte fanns något sätt att veta om dessa patienter har ont.

– Tänk om de låg och hade ont i onödan för att vi inte kunde mäta smärtan? Kroppen mår inte bra av smärta. Genom stresspåslaget som smärtan innebär riskerar hjärtat att få arbeta hårdare och man kan även få nedsatt immunförsvar. Vi behövde kunna säkra att personalen enkelt och snabbt förstår när patienterna har ont.

Mia Hylén studerar hur en internationell skala för smärtskattning, Behavioral Pain Scale, BPS (se faktaruta) kan översättas och kulturellt anpassas till intensivvården i Sverige.

– Synliga och märkbara reaktioner på smärta finns kvar ganska länge även om patienten är nedsövd. Man spänner kroppen, grimaserar och andas mer ansträngt. Vi observerar patienten och stämmer av med skalan för att avgöra graden av smärta, berättar hon.

BEHAVIORAL PAIN SCALE (BPS)

Patienten observeras i 1–2 minuter i vila eller vid omvårdnadsåtgärd. Skalan bedömer tre områden: ansiktsuttryck, armrörelser och andningsmönster om patienten är intuberad, alternativt röstuttryck om patienten inte är intuberad.

Varje område har i sin tur fyra beskrivningar att välja mellan. Dessa visar gradvis mer smärta och graderas med 1–4 poäng. Det sammantagna antalet poäng kan variera mellan 3 och 12 och visar den nivå av smärta som patienten upplever. Ju högre poäng desto mer smärta. När BPS överstiger 5 poäng rekommenderas smärtstillande.

Tillförlitlig skala

Upplevelsen av smärta är subjektiv, men de flesta beter sig på samma sätt. För att säkerställa att det är just smärta skalan mäter har Mia Hylén studerat patienter och mätt deras smärta i förhållande till BPS vid tillfällen som man vet gör ont, exempelvis vid vändning eller borttagning av drän (kateter). Sen jämförde hon med mätningar under en ickesmärtsam åtgärd, som att bli tvättad med en mjuk tvättlapp. Skalan visade sig träffsäker, den var både tillförlitlig och trovärdig. Personalen kan nu snabbt mäta smärta genom att observera patientens mimik och rörelser med stöd av skalan.

I uppföljande studier efter intensivvården har patienter uppgett att smärtan inte bara handlade om den kroppsliga upplevelsen, utan även det emotionella i att vara utlämnad åt smärta och inte kunna göra någonting.

– Att vara smärtfri var inte det stora målet, utan att kunna vara med och bestämma själv. Att kunna förmedla att man har ont gav patienterna en känsla av kontroll. Det är en balansgång mellan att känna kontrollförlust av för mycket smärta och kontrollförlust av smärtstillande, säger Mia Hylén.

Text: HANNA SVEDERBORN