Blod är liv och död, handelsvara och gåva. Symbolvärde och medicinsk behandling. Aktuellt om vetenskap och hälsa har träffat Peter M. Nilsson, chef för Enheten för medicinens historia vid Lunds universitet, för att höra mer om blodets historia.
På filosofen och vetenskapsmannen Aristoteles tid tänkte man sig att kroppen bestod av fyra olika safter: slem, blod, svart och gul galla. Uppstod det en obalans i systemet blev människan sjuk. För att komma i balans igen började man praktisera åderlåtning – genom att tömma ut blodet tänkte man sig att man återställde balansen. Under en lång period var därför åderlåtning och lavemang något av en universallösning vid allehanda sjukdomar. Dessvärre var man lite för pigga på att åderlåta, vilket kom att bli bland annat den amerikanska presidenten George Washingtons död. Hans livläkare tyckte att hans halsinfektion krävde upprepade åderlåtningar – men utan tillräckligt med blod är det svår att överleva.
– Med nutidens kunskap som facit, så verkar åderlåtning rätt galet. Men det var ändå ett primitivt steg på vägen att skaffa sig kunskap. Det användes felaktigt eftersom man inte visste bättre, säger Peter M. Nilsson, professor vid Lunds universitet, överläkare vid Skånes universitetssjukhus och chef för Enheten för medicinens historia. Han påminner om att man även idag använder åderlåtning:
– Det finns ett tillstånd där patienten har tjockt blod, för många blodkroppar, vilket kan leda till syrebrist och kärlkramp. Ett sätt att behandla detta är att ta bort röda blodkroppar, som då ersätts av plasma och vätska.
Långt in på 1500-talet trodde folk att blodets cirkulation fungerade ungefär som ebb och flod. Blodet åkte in, och så åkte det ut. Och värmdes däremellan upp av levern.
– Först i början av 1600-talet upptäckte läkaren William Harvey att det var hjärtat som pumpade blodet. Han studerade levande djur, undersökte hur mycket blod de hade, hur många hjärtslag per minut som slog och kunde på så vis räkna ut hjärtats pumpförmåga, säger Peter M. Nilsson.
Vägen till blodtransfusion
Idag är blodtransfusion en förutsättning för modern vård, inte minst vid blodbrist, kirurgi eller vid en del anemiska sjukdomar. Boel Berner, forskare vid Linköpings universitet, har i sin bok ”Blodflöden” beskrivit hur man på 1600-talet prövade med blod från lamm, som man tänkte sig att soldater skulle kunna bära med sig på stridsfälten för att fylla på blod vid behov.
– Man tänkte sig att det oskyldiga lammets blod inte skulle vara farligt, säger Peter M. Nilsson.
Blodtransfusion är intressant då det är ett socialt spel mellan givaren och tagaren. I början låg givaren och tagaren av blod bredvid varandra. Det var inte alltid det gick bra. På den tiden hade man nämligen inte kunskap om olika blodgrupper, och man visste inte att om man får blod från fel blodgrupp kan man drabbas av allvarliga tillstånd och i värsta fall dö.
– Karl Landsteiner upptäckte AB0- och Rh-systemet, två av våra viktigaste blodgruppssystem, vilket han också fick Nobelpriset för 1930. Upptäckten har inneburit en enorm skillnad för vården, säger Peter Nilsson.
En annan stor förändring som rör blodet inleddes under spanska inbördeskriget på 1930-talet.
– Vid den här tiden började de använda sig av mobila blodtransfusionsambulanser på slagfälten. Blod tappades från friska soldater, och gavs till de sårade. Ett system som påminner om modern katastrofvård.
På 1970-talet upptäcktes att det går att fraktionera, dela upp, blodet i separata delar. Innan dess användes helblod.
– Nu kom man på att det är bättre att ge de olika delarna av blodet, utifrån de behov som patienten har.
Stoppa blödningar
Lika viktigt som det har varit att utveckla system för blodtillförsel och blodmatchning har det varit att utveckla tekniker att stoppa blödningar.
– För länge sedan användas glödgat järn. Om en artär sprutade blod, lades järnet på såret och orsakade en brännskada – vilket stoppade blödningen. Idag används ligering vid kirurgi, då man knyter runt kärlet. Men nu används även en brännmetod, diatermi, då man bränner precist på kärlet.
Text: TOVE SMEDS
