Vetenskap & Hälsa

Vill driva barnonkologin framåt

2020-02-17

Utanför de olika intagningsrummen på barnonkologen avdelning 64, hänger in­plastade namnskyltar med regnbågar, enhörningar och traktorer som de unga patienterna själva har gjort. Hit kommer varje år runt 60 nyinsjuknade barn i cancer från södra Sverige. Av dem överlever 85 procent. Här har även barnläkaren och forskaren Kees-Jan Pronk en av sina två arbetsplatser.

Det är en varm och inbjudande stämning på avdelning 64. Personalen hälsar och småpratar med alla. ”Håll utkik efter en man utan hår som ser ut att ha bråttom”, säger kollegorna när jag frågar efter doktor Kees-Jan Pronk. Han har inte dykt upp till vår avtalade intervju och jag misstänker att han väntar på mig i ett av BMC:s laboratorier rakt över gatan. Efter två minuter dyker han upp – det är bara ett stenkast mellan hans olika arbetsplatser.

Kees-Jan Pronk arbetar både som forskare och barnläkare inom barn­onkologi. Foto: Åsa Hansdotter

Kees-Jan Pronk började som doktorand och ST-läkare inom barnmedicin 2002, och sedan 2010 jobbar han som forskare och barnläkare inom barnonkologi vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus. Det är inte helt lätt att hinna med båda delarna, men han har ett bra arbetsteam på kliniken, något han menar är en förutsättning för att orka med jobbet på en så krävande arbetsplats. Läkarna har inga egna patienter, utan hela kollegiet tar gemensamt ansvar för patientens behandling. Det är bra både ur medicinsk och emotionell synpunkt.

Håller hoppet uppe

– För att orka måste man vara empatisk, men ändå inte ta med jobbet hem. Det är också viktigt att vi i personalen håller hoppet uppe – vem skulle annars göra det för dessa barn och deras familjer? Vi botar ju trots allt 85 procent, så oftast går det bra – trots att de flesta sjukdomar i princip är dödliga. Men de 15 procenten som inte över­lever – det är de som är svåra.

Åldern på barnen sträcker sig från nyfödda upp till 18 år. Hit kommer de för att få cytostatikabehandling eller en stamcellstransplantation. Många gånger behöver de också få hjälp med behandlingsrelaterade komplikationer. Cytostatikan som används är nämligen mycket effektiv, men också oerhört giftig för kroppen. Därför måste barnen ibland också få motgift i samband med behandlingen.

– Vi använder ofta världens äldsta cellgift, Methotrexate, för bland annat akut lymfatisk leukemi, som är den vanligaste formen av leukemi hos barn. Trots att den har använts sedan 1947, finns det förhållandevis lite studier som är gjorda på medicinen. Vi vet inte exakt hur ofta och i vilka doser vi ska ge motgiftet och detta är därför ett av mina forskningsprojekt.

Även för de familjer där barnet inte överlever kan vårdteamet betyda mycket. Det handlar inte bara om att göra barn friska utan, när man inte längre kan bota, se till att den sista tiden blir så dräglig som möjligt.

Läs även: Varför får barn cancer?

Både experimentella och kliniska forsknings­projekt

I sin forskning driver Kees-Jan Pronk både experimentella och kliniska forsknings­projekt, där den gemensamma nämnaren är blodcellsbildning och stamcellstransplantation. Han förklarar svårigheterna vid stamcellstransplantationer:

– Vi försöker i första hand hitta identiska stamceller hos ett syskon. Finns det inte något syskon letar vi vidare i stora transplantationsbanker för att hitta en matchande donator. Men processen med donation från en bank tar två till tre månader och det är inte alltid man har den tiden om patienten är mycket sjuk.

Lösningen är att välja en av föräldrarna som donator. Men då finns det risk att immunförsvaret inte accepterar de nya främmande stamcellerna. Denna avstötning är ett allvarligt och ibland livshotande tillstånd. För att undvika detta, avlägsnas immuncellerna hos barnet vilket är en mycket effektiv metod. Sam­tidigt behövs samma celler för att bygga upp ett nytt immunförsvar, för utan immuncellerna blir barnet extremt känsligt för bland annat virussjukdomar och det händer att barn dör av virus som läkarna inte kan kontrollera. För Kees-Jan Pronk är frågor hur immunsystemet återskapas och hur man kan stärka det ett viktigt spår i hans forskning.

Läs mer om forskning om barncancer

Utmaning att hänga med

Trots att Kees-Jan Pronk tycker att klinik och forskning berikar varandra, är det inte alltid lätt att ha två parallella jobb. Utvecklingen sker fort inom båda områdena – inte minst på den tekniska sidan. Att hänga med i den processen är en stor utmaning.

– Men om man jobbar på ett universitetssjukhus tycker jag personligen att man också borde driva sjukvården framåt. Forskningen hjälper mig att bättre förstå hur kroppen fungerar och i min kliniska vardag ser jag var problemen finns och vilka forskningsfrågor som är viktiga.

Text: ÅSA HANSDOTTER

Artikeln är tidigare publicerad i LUM nr 1/2020 från Lunds universitet