Vetenskap & Hälsa

Vetenskap & hälsa

Podd: Zoonoser – när djur och människor smittar varandra

2022-10-28

Textversion

Podd Zoonoser – när djur och människor smittar varandra, 22-10-28

Zoonoser, det vill säga smittor som sprids mellan djur och människor är i och för sig inget nytt. Det finns många exempel på epidemier och pandemier genom tiderna, där smittämnet haft sitt ursprung i djur.

Vi har till exempel flera vågor av pesten som orsakades av en bakterie som överförts via loppor från råttor. Sen har vi olika influensor som orsakats av virus med ursprung i fåglar och grisar. Ett annat exempel är aids orsakat av hiv, ett virus som kommer från apor. Och nu den senaste covid-19-pandemin, orsakat av ett coronavirus, som troligtvis kommit från fladdermus via en så kallad mellanvärd.

Zoonoser är alltså inget nytt. Men det som nu oroar är att risken för utbrott av sjukdomar som sprids mellan djur och människor kommer att öka, bland annat på grund av klimatförändringarna. Men också på grund av andra mänskliga aktiviteter som gör att vi förstör djurens naturliga miljöer.

I dagens podd från Vetenskap och hälsa ska vi prata om zoonoser och min gäst i studion är Patrik Medstrand som är professor i klinisk virologi vid Lunds universitet och virolog vid klinisk mikrobiologi i Region Skåne. Själv heter jag Eva Bartonek.

Eva Bartonek: Välkommen hit Patrik.

Patrik Medstrand: Tack så jättemycket.

Eva Bartonek: Jag kikade på Folkhälsomyndighetens hemsida. Där kan man läsa att många av de allvarligaste utbrotten av smittsamma sjukdomar, både i Sverige och i världen, är zoonoser. Varför är just zoonoser så allvarliga? Vad pratar vi om för sjukdomar?

Patrik Medstrand: Jag tror det de menar är, att om det kommer ett helt nytt smittämne till oss, till exempel från ett djur och som inte vi människor har sett tidigare, då har vi absolut ingen immunitet i befolkningen för detta. Det innebär att en sådan smitta, om den kan etablera sig, har lätt att sprida sig i samhället.

Eva Bartonek: Vad pratar vi om för sjukdomar? Har du några exempel?

Patrik Medstrand: Ja det kan vara helt nya influensapandemier. Exempel som vi har sett med SARS coronavirus 2. Det är exempel på helt nya virus som inte vi har sett tidigare hos människor. Då har de stora möjligheterna att sprida sig snabbt.

Eva Bartonek: Smittämnen som orsakar zoonoser behöver inte vara virus. Det kan också vara bakterier och svampar. Som till exempel pesten som jag nämnde, kolera, salmonella… det är exempel på bakteriella zoonoser. Men om jag har förstått rätt, har virus störst potential att orsaka pandemier. Är det så och varför?

Patrik Medstrand: Det stämmer nog till stor del. Vi vet ju att som du nämnde själv salmonella och även campylobacter är faktiskt de vanligaste zoonotiska smittorna.

Eva Bartonek: Det får man via kyckling?

Patrik Medstrand: Till exempel ja, via livsmedel på olika sätt. De är väldigt vanliga men de har inte direkt den här potentialen att skapa en pandemi. En förklaring till det är att vi fortfarande har goda hygieniska möjligheter att stoppa spridningen, plus att vi har antibiotika som fungerar.

Risken där är att om vi får in mycket antibiotikaresistens, så tror jag säkert att de bakteriella pandemierna kommer att öka också.

Anledning till att vi ser de virala pandemier återkommande som vi har gjort de sista 20 åren är just att många av de här pandemiska virusen är så kallade RNA-virus. Och RNA-virus har den här förmågan att förändra sig väldigt snabbt. De har en slarvig kopieringsmekanism helt enkelt.

De muterar väldigt snabbt med stor genetisk variation som gör att de kan anpassa sig bättre för olika saker. Till exempel att föröka sig i våra celler, att binda in starkare till ytproteiner på våra celler och på så sätt också eventuellt orsaka kraftigare sjukdom.

Eva Bartonek: Det måste väl också innebära att det är svårare att ta fram läkemedel och vaccin mot de här?

Patrik Medstrand: Ja det är det definitivt. Dels kan vi väldigt lite om de här virusen, framförallt om de är okända och kommer från en djurart, som ett virus som inte vi har sett tidigare. Sen har vi inga universala läkemedel mot virus som vi har haft mot bakterier eller har mot bakterier.

Så varje virusbehandling måste vara specifik mot det här viruset, mer eller mindre i alla fall.

Eva Bartonek: Och har man då tagit fram en specifik behandling, så har den hunnit mutera kanske och glidit undan?

Patrik Medstrand: Så kan det vara. Det kan också vara så att om man tar fram ett vaccin, att det efter ett tag inte funkar så bra. Vi har ju det här exemplet med att vi behöver oftast vaccinera om oss, kanske till och med varje år mot den vanliga säsongsinfluensan. För att viruset under den här säsongen, mellan säsongerna, har hunnit förändra sig så mycket att det tidigare vaccinet inte fungerar fullt ut.

Eva Bartonek: Virus är ju väldigt specifika och är specialiserade på en viss art, som de brukar infektera. De kan också vara så specialiserade att de går bara på vissa celler som hepatitvirus som går bara på leverceller.

Sen har vi olika luftvägsvirus som bara sätter sig på de cellerna. Ändå händer det då ibland att de här virusen hoppar från djur till människa, eller mellan olika djurarter. Hur kan det komma sig? Vad krävs för att det här ska hända?

Patrik Medstrand: För att detta ska hända krävs det ganska många saker faktiskt. Vi får tänka att det finns väldigt, väldigt många virus hos olika djur. Alla de här virusen, även om vi får komma i kontakt med dem, kommer inte vara zoonotiska.

Det är flera saker som måste liksom stämma in för att det ska bli en ny zoonos.

Eva Bartonek: Du säger att det är ganska många saker som måste stämma in. Vad är det som behöver stämma?

Patrik Medstrand: Först och främst så måste vi ju komma i kontakt med djurarten som har det här viruset och det gör vi genom att öka möjligheten att vi träffar på de här ovanliga djuren till exempel.

Det har vi ju sett exempel på. Om vi börjar göra jordbruksmark i djungeln till exempel, då kommer vi att börja träffa på djurarter som vi normalt inte träffar. Då ökar vi ju den här möjligheten till en smitta med från ett djur till människa.

Även i sådana här exempel som vi har sett från Kina med julmarknad och så, att där samlar man många olika vilda djurarter tillsammans väldigt tätt. Dels så kommer djurarterna komma i kontakt med varandra. Samtidigt är det väldigt mycket människor som är runt de här djurarterna. Där finns då en möjlighet till en överföring.

Men även om viruset då hoppar över till en människa, låt säga att det tar sig in via luftvägarna, som är ett vanligt exempel på hur en zoonotisk virusinfektion kan ske. Så måste det här viruset som kommer in kunna ha ytproteiner på sig som kan binda in på våra cellers ytor och deras receptorer.

Eva Bartonek: Så det fungerar som någon sorts nyckel- låsmekanism.

Patrik Medstrand: Precis, så viruset måste ha den förmågan att passa in på våra celler. Så är ju inte alltid fallet. Men om de då tar sig in i cellen så har vi i våra celler, och alla djur har, försvarsmekanismer som gör att det är inte bara är att köra på och att börja föröka sig direkt.

Det måste vara den här intracellulära miljön som måste finnas för att viruset verkligen propagerar sig. Detta är bara några exempel som gör att det är svårt att etablera en zoonotisk infektion.

Sen måste viruset också komma in i ganska många kopior. Alla viruspartiklar är inte funktionella och infektiösa. De är defekta på olika sätt och det är liksom en del av framför allt RNA-virus populationsstruktur, hur de är uppbyggda, att majoriteten är kanske inte infektiösa. Utan de är bara där – de finns bara där helt enkelt.

Eva Bartonek: Men ändå så händer det?

Patrik Medstrand:  Det händer och då ska ju flera av de här faktorerna som vi har diskuterat stämma in.  Det är lite som att spela på lotto att det finns sannolikheten för saker och ting. Det ska vara sannolikhet att vi ska träffas, att det här viruset ska kunna binda in till målcellerna. Det ska kunna ha möjligheten att föröka sig i cellen och så vidare.

Eva Bartonek: Jag skulle vilja återvända lite grann till det här med sannolikheten. Att så att säga djur och människa kommer nära varandra. Men för att precisera – för det är väl inte bara så att man måste vara i direktkontakt med djuret? Utan det finns så att säga andra smittvägar, som till exempel att det kan ske via förorenat vatten, eller förorenade livsmedel? Vad finns det mer för vägar?

Patrik Medstrand: Ja, luftsmitta är ju ett jättebra exempel på vanlig smittväg. Sen är det sexuell kontakt som också är en jättebra smittväg för många. Inte för alla virus, men för vissa virus som är anpassade på det sättet. Som du nämnde i början – du tog upp hiv som ett zoonotiskt exempel och det är en blodsmitta. Det är framförallt en sexuell smitta. Men även direkt blod till blodkontakt.

Eva Bartonek: Så det är direktkontakt luftsmitta, livsmedel, vatten. Men också via vektorer, alltså insekter, fästingar – TBE som exempel.

Patrik Medstrand: Absolut. De är jätteviktiga spelare här, för att de flyttar ju viruset från den här världen som du är inne på. Det finns en djurvärld där viruset finns i normala fall. En fästing heller en mygga kan när de suger blod få viruset i sig och sen i sin tur föra över det till sin egen avkomma och även föra över det till, till exempel en människa eller ett annat djur.

Så det är ju även zoonotisk spridning mellan djur det ska vi inte glömma bort. Det är en väldigt viktig sak. Det är inte bara människor och djur som ska komma i kontakt. För när vi ändrar habitat, eller genom miljöförändringar och att ekosystemen förändras, så kommer nya djurarter också att mötas.

Så att det kan finnas en risk att det amplifieras i olika djur, de här virusinfektionerna.

Eva Bartonek: Du nämner mellanvärdar och det har vi också sett nu med covidpandemin. Man tror att viruset kommer från fladdermöss via någon mellanvärd och sen har det hoppat till människa. Det har väl också skett till exempel med tidigare sars-pandemin och med mers, där det hoppade via kameler. Vad är det som händer i den här mellanvärden?

Patrik Medstrand: Oftast är ju då mellanvärden mer lik, genetiskt och fysiologiskt, slutvärden än ursprungsdjuret är. Så till exempel är en kamel, som du själv nämnde för Mers, som är ett pandemiskt coronavirus också, mer lik människan i sin fysiologi och sin sina celler än vad de är med fladdermöss.

Och det är faktiskt så att – jag vet inte om det ens – det finns kanske några enstaka dokumenterade fall där det är smittspridning direkt ifrån fladdermus till människa. Det finns i några fall.

Men den vanliga vägen är att fladdermusens virus infekterar en annan art som är mer mottaglig kanske, än vad människan är direkt. Då kan viruset etablera sig i den arten och sen går det vidare till människor. Det är den vanliga vägen.

Eva Bartonek: Så att nyckeln passar lite bättre i låset i mellanvärden?

Patrik Medstrand: Precis, en jättebra förklaring.

Eva Bartonek: Jag tänkte jag skulle återvända lite grann kring det som har med klimatförändringar att göra. I våras kom det en artikel i tidskriften Nature och den handlar om att man hade utvecklat en prediktionsmodell som visade att just zoonoser kommer att bli mycket vanligare på grund av klimatförändringar. Det har att göra med att djur blir helt enkelt tvungen att flytta och kan inte bo kvar i sina vanliga miljöer. Och att nya arter som inte brukar träffas kommer samman och så vidare.

Men det intressanta här var att den här artikeln pekade specifikt ut fladdermöss. Att de kommer att spela en ganska stor roll i detta.  För en dryg månad sedan så fick jag möjligheten att intervjua virusforskaren Karen Mossman, som är professor vid McMaster-universitetet i Kanada. Hon var på besök här i Lund i augusti.

Hon studerar virus och hur de tar sig förbi immunförsvaret. På hennes labb studerar man också fladdermöss. De har ett sådant här ”bat lab”.

Jag frågade henne varför just fladdermöss har pekats ut som ”the bad guys” och hon svarade så här:

/…/ so I don’t want people to think that bats are the bad guys, because in many ways we are completely reliant on bats. They are natural pollinators. They are so important ecologically and there is a lot we can learn from bats. But the reality is, one of the reasons bats are so involved in the zoonotic process is, they are a very abundant species. They are the most diverse species, You know 1400 approximately different species of bats. They are very, very long-lived. They can fly very, very long distances. And they will often interact in populations where there are humans.”

Det roliga var att när jag kallade dem The bad guys så tog hon dem väldigt mycket i försvar. Jag har klippt bort lite av det här. Men hon säger att det har att göra med att de är så många, så många olika arter och så många olika individer. Och att de kan flyga – de är faktiskt de enda däggdjur som flyger.

Vill du kommentera det här lite mer?

Patrik Medstrand: Det är ju en väldigt framgångsrik art bevisligen. De har lyckats diversifiera sig och hitta olika ekologiska nischer som har gjort att, och det är också alla de här arterna ett direkt bevis på, att de har anpassat sig väldigt väl efter sina miljöer.

I och med att de gör det då har de också en väldigt viktig roll i ekosystemen där de är. De äter väldigt många olika saker, de här fladdermössen. Det lilla jag vet… de är väldigt viktiga för att hålla insekters nivåer på rimlig nivå. Annars skulle det kanske bli insektsinvasionen. Så de är inga bad guys, jag håller fullständigt med Karen. Hennes kommentarer att de är en otroligt viktig del av vårt ekosystem.

Eva Bartonek: Det som är rätt fascinerande med de här fladdermössen också är att de är riktiga virusreservoarer. De bär på en massa olika virus som vem som helst annars skulle bli väldigt sjuk av. Men de blir inte sjuka.

Så jag frågade Karen Mossman hur fladdermöss klarar av det här och då svarade hon så här:

/…/so, in many ways we don’t know exactly why bats don’t get sick.  But in general, we do see that bats can either naturally carry viruses or threw sequencing or we can experimentally infect viruses, and they don’t show any signs.

The reason we think they don’t show signs of infection is because they don’t make, what we call proinflammatory cytokines. And it’s the proinflammatory cytokines that gives the symptoms of an infection. So, they don’t appear sick.  But then we know that they do produce much higher levels av type one interferon and interferon is what protects you against the viral infection.”

Eva Bartonek: Hon nämner två molekyler här, eller substanser, cytokiner och interferon. Vad är det för substansen, vad gör de? Kan du förklara lite närmare?

Patrik Medstrand: Ja, så gott jag kan ska jag förklara det. Åtminstone hos oss människor och de flesta andra däggdjur, så när vi träffar på någon främmande organism, det kan en bakterie, ett virus och så vidare. Då har vi ett inbyggt automatiskt försvar.

Det var lite det vi var inne på innan också att då kickas det igång olika signalsubstanser, som en del av vårt immunsystem, som just heter cytokiner. Man kallar dem för proinflammatoriska cytokiner för att de i sin tur leder till att det blir en inflammatorisk process. Den inflammatoriska processen är jätteviktig för då börjar immunsystemet mobilisera sina effektorceller och kanske migrerar till den platsen där det händer någonting som inte ska hända.

Så det är ett väldigt viktig försvar. Det negativa med den här responsen det är att den kan bli väldigt stark. Det är det vi känner när vi har en influensa eller blir lite förkylda – att vi får förkylningssymtom. Vi känner oss hängiga, vi får ont i halsen, vi får lite feber och så. Det är de här cytokinerna som styr det.

Eva Bartonek: Det är väl också kanske det som hände nu med covid-19. De människorna som blev väldigt sjuka och inlagda på sjukhus. Blev deras inflammatoriska svar för kraftigt?

Patrik Medstrand: Det blev för kraftigt, helt enkelt och den här reguleringsprocessen funkar inte fullt ut. Det är väldigt många virusinfektioner hos människan som styrs av detta. Att man blir väldigt sjuk på grund av att immunsystemet överreagerar helt enkelt.

Eva Bartonek: Men så nämnde hon interferoner också.

Patrik Medstrand: Just det, interferoner är väldigt, väldigt viktiga för de är specifika för att bekämpa virusinfektioner. De måste vi ha, annars dör vi av virusinfektionen, så interferoner är jättejätteviktiga.

Det hade visst fladdermössen också som jag förstod det enligt Karen. Så att det innebär att fladdermössen inte får de här sjukdomssymtomen. De kan fortsätta att flyga runt som vanligt och göra sin dagliga verksamhet. Medan vi däremot om vi blir sjuka så blir vi kanske sängliggande och orkar inte med saker och ting. Däremot så verkar som både vi och fladdermössen har de här viktiga interferonerna, att ta bort virusen från kroppen.

Eva Bartonek: Sen fortsätter Karen Mossman att berätta vidare om andra hypoteser som har med feber att göra och som är kopplat till fladdermössens flygförmåga. Jag tänkte att vi lyssnar på det också:

/…/because of the flight, they have a much higher metabolic rate. They also have a higher resting body temperature. So, we even hypothesize, but we haven’t proven, that having a higher resting body temperature might be the same as having a fever and we know a fever is protective against viral infections. And that the high metabolic rate because of flying, we also know that they must have ways to protect them selves against the cost of a high metabolic rate. Such as DNA damage. And so, just that adaptation that allows them for flight might also give them an advantage in being able to protect themselves against a viral infection.”

Eva Bartonek: Så de har ju en intressant hypotes här, hon är noga med att säga att det är en hypotes, att det faktiskt skulle finnas en koppling. Att det faktum att de flyger och vad det gör med kroppen, också har gjort dem anpassade till att hantera virus. Vill du förklara lite mer?

Patrik Medstrand: Ja, det är ju väldigt, väldigt spännande det hon berättar här på din intervju med henne. Jag kanske inte är den rätta personen att djupdyka i det här ämnet. Men i och med att de här flygande djuren och fladdermössen då har en högre kroppstemperatur konstant i sig, är en försvarsmekanism mot infektioner. Det är också en anledning till att vi får feberpåslag, för att det skyddar.

Sen det här med den höga metabolismen ska jag kanske låta vara därhän.

Eva Bartonek: Ja, jag är absolut ingen expert. Men när jag försökte läsa på det här, och det kommer också från hennes labb, så menar de på att den här höga metabolismen som krävs för att de ska klara att flyga gör att det uppstår DNA-skador. Och skadat DNA kan trigga igång inflammation och då har de så att säga blivit tvungna och anpassa sig till det så att kroppen inte reagerar med inflammation på det här skadade DNA:t. Det skulle då samtidigt ge dem möjligheten att inte överreagera på virus. Men det är som sagt bara en hypotes.

Patrik Medstrand: Det är som du säger en hypotes. Men den är väldigt spännande och är verkligen värt att följa upp. Kan man förstå de här djupa molekylära mekanismerna i detalj, kanske det ger en fingervisning till hur man ska hantera den här typen av nya infektioner. Det är ju de som är svårast för oss att hantera. Även om en vanlig förkylning skulle vara fint att kunna hantera också så…

Eva Bartonek: Så vi har en del att lära av fladdermössen?

Patrik Medstrand: Ja det kan man väl säga. De har ju funnits betydligt längre än människan som en art, eller som arter. De har ju anpassats och utvecklats under väldigt lång tid.

Eva Bartonek: Ja, zoonoser har visserligen alltid funnits, men man är nu orolig för att de väntas öka, på grund av massa olika orsaker, som klimatförändringar bland annat.

Men vad finns det för övervakningssystem och vad görs för att vi ska liksom vara bättre förberedda för framtiden?

Patrik Medstrand: Internationellt finns det ju en stor övervakning. Både på veterinärsidan, eller framförallt på veterinärsidan, skulle jag vilja säga. Varje land har ju uppdrag att övervaka framför allt både vilda djur, tamdjur, boskapsdjur och så vidare. Till och med kanske husdjur. Att hela tiden monitorera och se att det inte finns, eller kommer in någonting nytt via de här djuren som oftast lever väldigt tätt tillsammans.

Sen i detalj – det finns den här one health approach – en hälsa. Det är helt enkelt man försöker koppla ihop veterinärmedicin med medicin och förstå.

Eva Bartonek: Hur då menar du?

Patrik Medstrand: Det är helt enkelt att man försöker se, vad har vi för myggarter i Sverige till exempel? Kan de här myggarterna potentiellt bära på något virus som vi känner från kanske de tropiska regionerna? Och sen försöker man se så hur de här myggorna etablerar sig i vårt land och i andra delar av Europa kanske. Och att se så att det inte helt plötsligt kommer in infektiösa stammar av de här myggorna i grand masse.

Eva Bartonek: Vad kan man göra om man helt plötsligt ser att det faktiskt gör det? Att en infektion börjar etablera sig?

Patrik Medstrand: Detta är ett jättestort problem och det är ju någonting man har försökt att jobba med i de tropiska regionerna under många, många år. Ett sätt är att ha en effektiv myggbekämpning till exempel. att man inte har tillgängliga reservoarer, där myggor och så vidare kan föröka sig. Till exempel öppet vatten.

Det finns väldigt mycket man kan göra. Det har ju också mycket med miljön och klimatet att göra. Det är sådana insatser som krävs.

Eva Bartonek: Vad skulle du säga att vi har lärt oss av senaste pandemin? Om vi har lärt oss något nytt?

Patrik Medstrand: Vi har väl blivit påminda om hur förfärligt en pandemi kan vara. Vi hade ju den största pandemin vi har haft tidigare, nittonhundraarton, den så kallade spanska influensan som var en pandemisk influensa. Det dog väldigt, väldigt många människor. Men det här var länge sen och vi kanske har glömt konsekvenserna av detta.

Jag tror också konsekvensen är att vi insåg tidigt att det är ju inte bara medicinska problem även om det är fruktansvärt att så många människor dör. Utan det handlar om ekonomiska aspekter och många andra aspekter, som påverkade oss alla runt om i världen. Det var en väldigt svårt att hantera det här för att vi har ingen erfarenhet enkelt.

Men vi har väl lärt oss en hel del och kanske det vi har lärt oss är det att det är väldigt, väldigt viktigt att förstå hur många människor som är infekterade vid en given tidpunkt. Att testa människor. Och det kom igång, men det kom igång sent. Men det kanske inte är så konstigt heller, vi hade inte resurserna på plats.

Så att det finns mycket vi har lärt oss. Det tror jag.

Eva Bartonek: Någon har sagt att, den här covid-19pandemin var trots allt inte, även om det var väldigt många människor som dog, så var den inte så dödlig om man tittar på det procentuellt. Att man tänker att det här var någon sorts genrep inför the big one. Vilken typ av pandemi är man mest rädd för?

Patrik Medstrand: WHO och andra organisationer har ju arbetat väldigt mycket med det här. Att försöka prediktera vad kommer nästa gång? Då har man ju självklart utgått ifrån det vi vet, för att det är svårt att utgå från det vi inte vet. Men den listan toppas av zoonotiska virus av olika sorter.

Ett virus i det här ser lassaviruset från Västafrika som finns hos gnagare till exempel. Anledningen är att man har sett att under de senaste årtiondena så har det varit mer och mer zoonotiska utbrott regionalt förvisso men…

Eva Bartonek: Vad gör det här viruset?

Patrik Medstrand: Det orsakar någon typ av blödarfeber, liknande ebola. Det är förhållandevis hög dödlighet och detta är också en virusinfektion som är svår att kontrollera, för att den finns hos gnagare och gnagare finns överallt runt om oss.

Andra virus som de har identifierat är olika typer av nya corona-virus, olika fladdermösscoronavirus som man spekulerar i att det borde kunna ske. Coronavirusen har ju visat sig var goda kandidater nu, till att skapa zoonotiska överföringar. De senaste 20 åren har det skett tre gånger, vad vi känner till. Och det är ett virus som finns i stort sett hos alla däggdjur också. Så det verkar vara ett virus som kan anpassa sig väldigt snabbt till nya arter. Men mer forskning får visa det så klart.

Eva Bartonek: Mer forskning behövs med andra ord.

Patrik Medstrand: Ja definitivt. På den här sidan behövs det.

Eva Bartonek: Ja och med det tror jag vi får sätta punkt här. Det får bli sista ordet i den här podden.

Tack Patrik Medstrand, professor i virologi, för att du ville vara med.

Patrik Medstrand: Tack själv. Det var jättetrevligt att få sitta och prata med dig om det här. Och vi får tacka Karen också. Väldigt bra inlägg hon hade.

Eva Bartonek: Ja, det tycker jag också.

Om ni som har lyssnat blev nyfikna på att lära er mer om virus och zoonoser, så släpper vi den 4 november en hel tidning på temat virus. Och inte nog med det. Den 7 och 8 november är det dags för Forskningens dag som är ett populärvetenskapligt arrangemang med titeln ”När världen blir viral om virus och pandemier”. Evenemanget går av stapeln i Malmö och Lund, men det kommer att finnas möjlighet att följa det på webben också både i direktsändning och i efterhand. All information, både tidningen och Forskningens dag, hittar ni på www.vetenskaphalsa.se

Ljudtekniker idag har varit Daniel Nandigobe, Skånes universitetssjukhus och själv heter jag Eva Bartonek. Tack för att ni har lyssnat.

 


 

Zoonoser handlar om smittor som sprids mellan djur och människor. Det finns många exempel på epidemier och pandemier genom tiderna där smittämnet haft sitt ursprung i djur.

Zoonoser är alltså inget nytt men det som nu oroar är att risken för utbrott av sjukdomar som sprids mellan djur och människor kommer att öka. Bland annat på grund av klimatförändringarna men också andra mänskliga aktiviteter som gör att vi förstör djurens naturliga miljöer. Och fladdermöss tros spela en stor roll i smittspridningen.

Vår gäst i studion är Patrik Medstrand, professor i klinisk virologi vid Lunds universitet och virolog vid klinisk mikrobiologi, Region Skåne. Vi har också intervjuat virusforskaren Karen Mossman, professor vid McMaster university i Kanada. Hon studerar hur virus tar sig förbi immunförsvaret och på hennes labb har de också studerat fladdermöss.

Intervju: EVA BARTONEK ROXÅ