Podd: Nytt om hur hjärnan fungerar

Visa textversion av podden

Textversion

Nytt om hur hjärnan fungerar. Podd, 2025-04-25

I vänster hjärnhalva sitter språk och logik och matematik. I höger hjärnhalva bor intuition, rumsuppfattning och konstnärlighet.

Känner du igen det? Och stämmer det verkligen?

Idag kommer vi att prata om nyare forskning som leder till ett annat sätt att se på hur hjärnan fungerar. Det ska vi göra tillsammans med Henrik Jörntell, hjärnforskare vid Lunds universitet.

Jenny Loftrup: Välkommen. Jag såg hur du ryckte till här när jag började med ingressen. Vad var det som inte stämde?

Henrik Jörntell: Nej, men det är ju ett synsätt att hjärnan är uppdelad i på ett funktionellt sätt, väldigt tydligt, som man har haft sedan femtio eller hundra år tillbaka i historien. Det är egentligen ett synsätt som aldrig har undersökts i detalj. Om det här verkligen stämmer, eller om det är något som man bara har tagit för givet.

Jenny Loftrup: Men menar du att det är så att det inte är vissa funktioner som sitter i vänster hjärnhalva och andra i höger hjärnhalva?

Henrik Jörntell: Jag menar att alla hjärnans funktioner är ett resultat av ett samarbete över hjärnans alla olika delar. För det viktiga med hjärnan är den föreställningsvärld som vi gradvis bygger upp i hjärnan. Den föreställningsvärlden är beroende av alla olika delar som vi har i hjärnan.

Jenny Loftrup: Och när vi är riktigt små, då när vi föds, väger hjärnan ungefär 350 gram. Sen växer den som allra mest, man brukar säga de första 1000 dagarna eller från befruktningen upp till två års ålder. Varför växer hjärnan så mycket då? Är det den här föreställningsvärlden som tar plats?

Henrik Jörntell: Ja precis. Då börjar det byggas upp ett kommunikationsnätverk mellan alla de här nervcellerna som bestämmer hur vi kommer att bete oss i olika situationer. Det här är ingenting som finns på förhand. Det är någonting man måste lära sig och processen när man håller på att lära sig olika saker resulterar i specifika nätverk mellan de här nervcellerna. Och när det nätverket växer ut så leder det till en stor volymmässig förändring i hjärnan.

Jenny Loftrup: Hur lär sig det här lilla barnet?

Henrik Jörntell: Det är väldigt mycket nyfikenhetsdrivet. Hjärnan skapar olika aktivitetsmönster. I början är de lite slumpmässiga. Sedan resulterar det i att man får olika typer av information tillbaka.

Jenny Loftrup: Att det lilla barnet utforskar med sin kropp och mammas och pappas ansikten?

Henrik Jörntell: Ja. Det finns både en fysisk värld och en social värld som man behöver lära sig. Den fysiska världen är väldigt mycket med kroppen. Den sociala världen är att man börjar förstå att hur man beter sig i olika situationer kommer att påverka andra individer i omgivningen. Så klart då i första hand mamman och pappan.

Jenny Loftrup: Så om man får mat eller tröst?

Henrik Jörntell: Ja precis. Men förmodligen är det också så att även de mycket små barnen är väldigt socialt kompetenta eller intelligenta och lär sig ganska snabbt att läsa av små nyanser i vilka reaktioner man får.

Jenny Loftrup: Människan har ju som art en väldigt stor hjärna. Varför har vi fått så stor hjärna?

Henrik Jörntell: I första hand är den stora evolutionen av den kortikala volymen, storhjärnbarken, kopplad till sociala djur. Så att en väldigt stor andel av vår hjärnkapacitet kommer att gå åt till att skaffa sig en bild av hur den sociala världen fungerar. Till skillnad från den fysiska världen så finns det inga grundsanningar i den sociala världen. Så därför finns det väldigt mycket fler saker att explorera.

Jenny Loftrup: Så allt är osäkert och man bildar sin egen föreställningsvärld, efter de erfarenheter man träffar på?

Henrik Jörntell: Ja och allt handlar om att man ska genom nyfikenhet undersöka vad som händer i världen, och på det viset bygga sig en föreställningsvärld om hur omvärlden fungerar.

Jenny Loftrup: Men sen måste vi fortsätta lära oss hela livet. Varför?

Henrik Jörntell: Då får man se det som ur ett perspektiv, vad har vi egentligen hjärnan till för? Varför uppstod den, ur ett evolutionärt perspektiv?

Det handlar i första hand om att vi ska kunna röra oss. Att vi ska kunna röra oss i omvärlden. Men kanske i större utsträckning att man ska kunna planera olika saker och ting som skulle kunna hända i omvärlden. Så att vi kan anpassa vårt beteende därefter.

Den processen tar egentligen aldrig slut. Utan det handlar mycket mer om att vi i tidig utveckling så kan vi ingenting. Då får vi väldigt stora och snabba förändringar i hur vår föreställningsvärld fungerar. Men även fram till vår dödsdag så fortgår den här processen fortfarande.

Jenny Loftrup: Vad kan man göra då, om man är en vuxen medelålders människa, för att man ska ge sin hjärna… alltså en vanlig dag som ska stimulera hjärnan?

Henrik Jörntell: Det handlar väldigt mycket om att stimulera hjärnan. Hjärnan mår bäst när den får olika typer av utmaningar som vi känner har en potential att utveckla oss eller utveckla vår föreställningsvärld igenom.

Så saker och ting som vi får uppleva under en dag, som ger en stor känsla av utveckling. Man kan skapa saker och ting med kroppen eller man kan skapa saker och ting i något annat medium kanske. Allting som leder till att man kan använda sin kreativa sida så att säga, är av godo för hur hjärnan mår.

Jenny Loftrup: Man skapar något nytt antingen man stickar eller att man forskar fram någonting intressant på skärmen?

Henrik Jörntell: Exakt, allting handlar om att man ska försöka hitta små nya nyanser som man inte upptäckt tidigare.

Jenny Loftrup: Men enligt en rådande syn på hjärnan, som har dominerat väldigt länge, så är det ändå så att det sitter olika funktioner, som till exempel språk och logik och musikalitet, på olika ställen i hjärnan? Kan du förklara det synsättet?

Henrik Jörntell: Då kanske vi kommer in på det som jag brukar sammanfatta med begreppet ”tryckknappstänket”. Att hjärnan skulle vara uppbyggd av ett antal olika tryckknappar. Om man aktiverar en specifik del av hjärnan, så kommer jag att cykla. Om jag aktiverar en annan del av hjärnan så kanske jag kommer att lära mig multiplikationstabellen.

Sen kan det här gå i olika nivåer och en modernare variant av det här är att enskilda nervceller eller olika typer av nervceller har en specifik funktion.

Den tredje nivån är att det finns olika biokemiska aspekter, där enskilda biokemiska ämnen har specifika funktioner.

Anledningen till att det här har uppstått är att det för det första är väldigt svårt att undersöka hur hjärnan fungerar på en mekanistisk nivå.

Nästan alla de metoder som existerar har inbyggt i sig förutsättningen att hjärnan fungerar enligt en uppsättning tryckknappar.

Jenny Loftrup: Alltså att det finns olika tryckknappar på olika ställen i hjärnan?

Henrik Jörntell: Cellulärt, anatomiskt eller biokemiskt. Och de undersökningsmetoder som finns kan egentligen bara svara på den frågan. Om vi har förutsättningen att hjärnan är uppbyggd av biokemiska tryckknappar. Vad är det då vi får för effekter när vi tittar på den här funktionen?

Men problemet är alltså att metodiken redan från början har den förutsättningen.

Jenny Loftrup: Sen kan man ställa de frågor man kan få svar på?

Henrik Jörntell: Ja, precis, som man frågar får man svar, och om metoderna bara kan svara på om den här celltypen, den här biokemiska produkten, eller ämnet i den här anatomiska regionen. Om den är inblandad i någon specifik funktion på det statistiska planet. Ja, men då är det den enda typen av svar man kan få.

Om man vänder allt det där över ända och säger att, nej allting i hjärnan beror på ett samspel mellan alla olika komponenter. Alla anatomiska delar, alla celltyper, alla biokemiska ämnen. Då framstår en helt annan bild. Men det är betydligt svårare att designa experiment eller undersökningar som ställer frågor ur det perspektivet. Och det är en stor anledning till att det här tryckknappstänket har levt kvar i stort sett i 200 år om man tittar på historien inom neurovetenskapen.

Jenny Loftrup: Om vi tar något exempel så att vi ser det lite klarare framför oss. Så menar du att till exempel vid depression så kan man ta medicin med serotonin i? Och då skulle det vara en tryckknapp som gör att depressionen försvinner.

Henrik Jörntell: Ja, precis det är serotoninhypotesen för depression att det enda vi behöver är mer serotonin och sen så har det löst problemet.

Jenny Loftrup: Och stämmer inte det?

Henrik Jörntell: Det stämmer inte alls. Och det är väldigt anmärkningsvärt att en väldigt stor del av läkemedelsindustrin, det här är en väldigt stor inkomstkälla för läkemedelsindustrin. Men om man tittar retrospektivt på stora systematiska studier som har kommit ut under de senaste åren. Så kan man visa då, att de här medicinerna har ingen effekt utöver placebo.

Då måste man, om man ska göra den typen av utvärderingar eller analys, inse att för alla sådana här typer av små rubbningar i hur vi upplever om vi är på gott humör eller dåligt humör, att det finns ett extremt stort mått av placebo. Och det finns väldigt små saker som kan göra enorma skillnader i hur vi uppfattar vårt eget mående för stunden.

Jenny Loftrup: Men har du verkligen på fötterna där, för jag tänker att det finns väl ändå stora studier som visar att antidepressiv medicin fungerar?

Henrik Jörntell: Problemet är att om man inte har någon klar syn eller modell av, vad är mekanismerna bakom depression? Utan man bara hittar någonting av en slump som tycks påverka humöret. Och sedan utgår från den, att det är den hypotesen vi ska gå på. Ja men då kan det bli så här.

Jenny Loftrup: Men kan det vara så att de här antidepressiva medicinerna vet vi inte hur de fungerar, men de fungerar ändå?

Henrik Jörntell: Nej, de fungerar på det viset att de ökar serotonin i synapserna. Men det har ingen koppling till välbefinnande. Vad den gör är att det ställer om aktivitetsbalanserna i hjärnan, så att den har ju någon typ av effekt. Men det finns ingen vetenskaplig grund för att säga att den har effekt på välmåendet.

Jenny Loftrup: Men om någon lyssnar nu, som äter antidepressiv medicin, så ska man inte sluta med den utan att lägga upp en plan tillsammans med sin läkare. För det finns ju risker?

Henrik Jörntell: Ja det finns stora risker. Om man har ätit det under en lång tid så kommer hjärnan att ha ställt om sig på olika sätt. Det finns olika balanser. Och om man då plötsligt tar bort den här medicinen så blir det lite av en chockeffekt i hjärnan. Det kan vara förknippat med väldigt obehagliga upplevelser.

Jenny Loftrup: Är det här kontroversiellt, eller håller resten av forskarvärlden med dig?

Henrik Jörntell: Jag skulle tro att det är extremt kontroversiellt men det finns studier som ganska systematiskt har gått igenom vad vi faktiskt känner till om effekterna här.

Jenny Loftrup: När du pluggade och innan du började forska, så fick ju du lära dig att det här med tryckknappstänket, var så hjärnan fungerade. Vad var det som fick dig att börja ifrågasätta det?

Henrik Jörntell: Man kan säga så här, att hjärnan är kanske ett av de mest komplexa dynamiska system som finns, som vi känner till på jorden i alla fall.

Jag upptäckte på ett tidigt stadie inom en mycket smalare forskningsfråga, att man tog ganska ytliga indikationer som ett bevis på att ett system fungerade på detta vis.

Det var alltså resultatet av en kraftigt förenklad syn. Man ville påvisa att man visste någonting konkret om det här systemet. Och då var tröskeln väldigt låg att hitta någon typ av funktionell tolkning.

När vi undersökte den typen av frågor ur ett mer förutsättningslöst perspektiv såg vi att det här bygger till 99 procent på ett grundantagande som aldrig någonsin har verifierats.

Det var en stor aha-upplevelse att man ser att i ett sådant viktigt forskningsfält som neurovetenskapen kan det finnas den typen av fundamentala svagheter. Att folk skapar en väldigt ytlig hypotes eller teori och har väldigt lätt att få med sig en stor andel av forskare inom fältet.

Jag tror att det gäller i första hand när systemet med att undersöka är väldigt komplext. För då är det lättare att komma undan med en förenklad tolkning. Det är större sannolikhet att man får med sig fler folk på den hypotesen.

Och sedan så, när vi insåg det… det här var nu 30 år sedan eller 25 kanske, hade vi samtidigt en ambition att försöka förklara hjärnan på ett mer holistiskt sätt. Vilket ingen annan egentligen gjorde på den tiden.

Jenny Loftrup: … men idag, är det inte många andra forskare i andra länder som också är med på den här teorin om att det är integrerat över hela hjärnan?

Henrik Jörntell: Jo det har kommit nu. Så senaste ett eller två åren, har det fullständigt exploderat. Så att den här bilden om att det finns liksom isolerade delar av hjärnan som utövar en väldigt specifik funktion oberoende av de andra delarna… Den kan man nog säga att i alla fall inom den mest avancerade neuroforskningen, så är den hypotesen nu borta.

Men det tog, vad ska vi säga, 25 år.

Jenny Loftrup: Men alla vuxna människor har små, små skador i hjärnan. Det sägs att det är så där 40 till 50 olika småskador när man når 50-årsåldern. Men de påverkar oss inte?

Henrik Jörntell: Nej, precis. Fördelen med att ha den här distribuerade representationen som i vår modell då, är att du blir väldigt motståndskraftig mot små skador. Om jag tar bort en liten grupp av celler någonstans, som de här mikrolesionerna gör. Så är hjärnans funktion så robust tack vare att funktionerna är distribuerade att jag kan få de här småskadorna utan att märka någonting överhuvudtaget. Och det händer alltså hos de allra flesta och ökar med åldern. Och till slut är det naturligtvis så att när vi har fått tillräckligt många sådana här småskador. Då helt plötsligt så kan inte hjärnans föreställningsvärld riktigt hålla uppe sig självt. Då börjar hjärnan fungera sämre.

Jenny Loftrup: Men om jag får en stroke på vänster sida, så kan jag bli rörelseförlamad på höger sida?

Henrik Jörntell: Ja, om vi går bortom den här föreställningsvärlden, så finns det en anatomisk fakta när det gäller hur hjärnan kontrollerar kroppen. Det är att det finns en överrepresentation av axoner som går från hjärnan för att kontrollera armen och handen, eller benet för den delen, som bara går till den ena handen och det ena benet. Om jag då får en stroke som drabbar just de cellerna som skapar de axonerna, så kommer jag företrädesvis att få en effekt på handen på den ena sidan eller benet på den andra sidan. Där kommer också att finnas effekter på den andra sidan men de kommer att vara mycket mer subtila.

Jenny Loftrup: Det heter ju också frontallobsdemens eller pannlobsdemens. Och då tänker jag att demensen sitter i pannloben? Men det stämmer ju inte?

Henrik Jörntell: Jo nu handlar det ju om att man kan lokalisera var en degeneration inträffar. Det betyder ju inte att vår intellektuella funktion sitter i de här delarna. Utan det är bara det att när vi når upp till en viss ålder framförallt så börjar delar av hjärnan degenerera. Och det har störst sannolikhet att få så stora effekter att vi kan detektera dem med vanliga kliniska undersökningsmetoder. I frontalloben eller temporalloben.

Jenny Loftrup: Och det är något som kan utvecklas med åldern. Men hur kan man göra för att hålla sin hjärna i schack när man åldras?

Henrik Jörntell: Då kommer vi tillbaka till den här frågan, vad har vi egentligen hjärnan till för? Och vi har hjärnan till för att bygga upp en föreställningsvärld om hur vår egen kropp fungerar. Och hur vår egen kropp fungerar i relation till omvärlden.

Så att på olika sätt motoriskt aktivera sig leder till en väldig informationsrikedom för hjärnan. Och det beror på att kroppen har ett enormt antal sensorer. Så att varje gång vi rör oss, kanske till och med på minsta sätt med fingrarna, så har vi kanske tiotusentals sensorer som är aktiverade.

Det ger hjärnan en väldigt rik information som den kan använda för att fortsätta försöka spänna upp sitt tält, eller sin föreställningsvärld, så att man kan så att säga bekämpa processen som annars tenderar att riva ner tältet allteftersom degenerationen gradvis utvecklas.

Jenny Loftrup: Men hur viktigt är det då med rika så att säga sinnesintryck? Att man känner saker med fingrarna. Att man ser och hör och luktar och så… till exempel att laga mat, är det en jättebra övning för hjärnan? För då får man ju de här djupa sinnesintrycken? Man både luktar och smakar och…?

Henrik Jörntell: Ja att laga mat är ett bra exempel. Det är väldigt mycket hantverk. Det är också mycket planerande och det finns många fler olika aspekter i den typen av aktivitet som leder till att det blir stimulerande för hjärnan.

Man kan säga att händerna och fötterna är speciella. De har en extra hög täthet av sådana här sensorer. Så olika saker som involverar finmotorik eller för den delen kanske balansövningar med fötterna, kanske ger lite extra stimulans.

Det finns också ett samband mellan när sinnena, till exempel syn och hörsel, när de börjar bli sämre. För det finns degeneration även i de här organen, innerörat och i ögat, som vi inte kan göra så mycket åt. Och när den degenerationen finns där, så riskerar det att snabba på processen mot försämrad hjärnhälsa hos de äldre.

Jenny Loftrup: Så tråkigt.

Henrik Jörntell: Ja. Så sinnen och känslointryck är väldigt viktiga. Och man ska göra vad man kan för att försöka hålla de sinnena och de sensorerna stimulerade just eftersom de ger hjärnan mycket information att bearbeta och på det viset så att säga upprätthålla den här föreställningsvärlden eller det här tältet som motsvarar den här föreställningsvärlden. Att kämpa emot olika processer som med åldern då tenderar att bryta ner den.

Jenny Loftrup: Det här tältet säger du. Pratade du om det innan? Du säger det som att man spänner upp ett tält med olika tältpinnar och komponenter?

Henrik Jörntell: Ja, bara för att förtydliga då. Så kan vi säga att det är den här föreställningsvärlden som egentligen är det centrala. När vi börjar som nyfödda, eller till och med innan födsel, så har vi inga föreställningar alls i vårt nervsystem. Gradvis genom nyfikenhet och spontan aktivitet som vi också kan kalla det för, så kommer de här nätverken att byggas upp. Och de här nätverken av nervceller är det som blir vår föreställningsvärld. Och i och med att de spänner upp ett nätverk, så har jag det som en analogi. Att man kan se det som att man spänner upp ett stort cirkustält med massvis med pinnar och stöd i alla riktningar. Och inlärningsprocessen är på något vis i den här analogin, det som ser till att tältet spänns upp.

Sedan finns det processer som tenderar att riva ner tältet. En av dem är då när vi får gradvis degeneration i hjärnan eller i sinnesorganen, som tyvärr är oundvikliga med ökad ålder. Men vad man kan göra är att försöka hålla sig själv stimulerad och på det viset motverka de krafterna som tenderar att bryta ner tältet eller bryta ihop tältet.

Jenny Loftrup: Och det är därför du också tycker att olika sorts handarbete som att sticka och virka, snickra, laga mat, kan vara ett enkelt sätt att upprätthålla hjärnhälsan, för äldre?

Henrik Jörntell: Ja för det första så vet vi att det är ett bra sätt att upprätthålla hälsan så gott det går. Rent statistiskt så vet vi det.

Sedan så är det också så att, ur mitt perspektiv, när vi kan förklara det. Varför det är så ur ett mekanistiskt perspektiv, av hur hjärnan fungerar. Ja men då blir det ett väldigt starkt indicium så att man med säkerhet kan säga att den typen av handarbete och så vidare är ett bra sätt att försöka motverka att hjärnans föreställningsvärld gradvis bryter ihop.

Jenny Loftrup: Nu tänker jag på det här att vi tillbringar ett par timmar om dagen vid olika skärmar. Jag tänker kanske främst då på scrollandet. När man tittar på ett klipp, till exempel på insta eller tiktok eller andra sociala medier. Man tittar några sekunder och sen går man vidare och vidare och vidare… vad tycker hjärnan om det?

Henrik Jörntell: En viktig process i att skapa sig en föreställningsvärld är att hjärnan ges tid eller tar sig tid att på olika sätt bearbeta information som har uppstått. För att det ska kunna inträffa så måste vi ha perioder under dagen när vi inte är högaktiva eller sysslar med någonting som kräver vår koncentration eller vår uppmärksamhet. Att vi kan fokusera lite grand på det man skulle kunna kalla för dagdrömmer. Eller man kan kalla det för att fantisera. Eller man kan kalla det att tänka efter helt enkelt. Att man får perioder under dagen då man relativt ostört kan tänka efter.

Problemet då, som är känt med framförallt mobiltelefonanvändande, är att många av de program och appar och sånt som vi använder i mobilerna är medvetet framtagna att hela tiden kalla på vår uppmärksamhet. Det gör att man får aldrig riktigt stopp på flödet. Man får aldrig tid till att ägna sig åt den här typen av eftertänksamhet som är en väldigt viktig del av att upprätthålla hälsa.

Jenny Loftrup: Så det är värt att tänka efter då, att när man åker buss eller när man sitter och väntar att man kanske ska försöka göra det utan att ha blicken fäst nere i mobilen.

Henrik Jörntell: Ja åtminstone delar av dagen. Man kan säga – finns det inte goda saker med att använda mobilen? Jo det gör det ju så klart. Man använder den för att spänna upp sin föreställningsvärld ytterligare, det vill säga att man har någon specifik fråga som man tänkt fram att det här skulle jag gärna vilja veta. Ja, men då är det naturligtvis av godo.

Det man vill komma ifrån, det som inte är bra, det är det här lite mer tvångsmässiga beteendet som framförallt mobiltelefonerna är ganska bra på att framkalla.

Jenny Loftrup: Hur tänker man när man dagdrömmer då? Vad är det som är bra med det tänkandet, som skiljer det från annat tänkande?

Henrik Jörntell: Jo men alltid när vi… varje gång vi har en upplevelse så kommer vi aldrig riktigt att förklara den fullt ut. Det kan röra sig om allt från små löjliga detaljer, till kanske lite mer breda och viktiga perspektiv.

Därför finns det alltid, vad ska man säga, olöst information. Vi har samlat på oss erfarenheter och vi kan förklara en del av det med den existerande föreställningsvärlden. Men det finns också alltid aspekter som inte fullt ut är möjliga att förklara. Och den informationen kan vara svår att bli av med inne i hjärnan. För den kommer att tendera att cirkulera i hjärnan. Att man tänker efter lite grand, vad var det nu som hände här egentligen? Och så försöker man belysa det ur olika perspektiv som man har i sin föreställningsvärld och så småningom så kanske man kommer fram till en bra intern i hjärnan, uppgörelse – ja men nu så, jag tror jag förstår det här ganska bra, så nu kan vi släppa det.

Men om man inte ger sig tid att göra det, så kan det i sig bli stressande. Man har en massa obearbetad information.

Jenny Loftrup: Men blir man då mer kreativ om man då dagdrömmer och bara låter tankarna vandra hit och dit och fram och tillbaka?

Henrik Jörntell: Ja, men det skulle jag säga att det blir man definitivt. Så motsatsen är ju att inte låta tankarna vandra fram och tillbaka. Utan att bara hela tiden reagera på omedelbara saker.

Jenny Loftrup: Pumpa in ny stimulans.

Henrik Jörntell: Ja, det är två ändar i ett spektrum. Den ena delen av spektrum är hälsosam. Ur en kreativitetssynpunkt så handlar det väldigt mycket om att tänka på ett problem ur nya perspektiv. Det är precis det som hjärnan gör när vi tillåter oss att ägna oss åt eftertänksamhet. Då kommer vi att bearbeta olika typer av situationer som har varit under dagen, under veckan, under året eller under en livstid.

Jenny Loftrup: Och när man drömmer på natten, då tar man det ett steg till så att säga. Vad är det hjärnan håller på med när man producerar drömmar?

Henrik Jörntell: Ja det är precis samma sak.

Jenny Loftrup: Men då är det ännu vildare?

Henrik Jörntell: Ja precis. Så när man dagdrömmer eller är eftertänksam under dagtid så är det fortfarande så att man har en viss koppling till verkligheten. Det finns fortfarande sensorisk information som går in, även om man försöker hålla det till ett minimum. Man kanske sitter i en soffa eller en fåtölj. Och om man inte stänger ögonen så kommer det alltid att finnas någonting att titta på.

Men vi försöker ändå hålla den sensoriska informationen till ett minimum. Den kommer ändå lite grand att påverka vilken bana vår eftertänksamhet går i.

Men under sömn finns inte alls de begränsningarna utan då handlar det bara om den aktivitet som finns inne i hjärnan som löper helt frikopplad.

Jenny Loftrup: Så drömmarna ska sortera alla de här intrycken och se hur de hänger ihop på något sätt? Menar du då att för mycket tid vid en skärm om man gör det här scrollandet, det här hastiga bytet mellan olika saker. Att man kan förstöra sin koncentrationsförmåga?

Henrik Jörntell: Ja, framförallt handlar det kanske om att det är svårare att bygga upp den. Så att koncentrationsförmåga är någonting som hjärnan ändå måste lära sig att det är av godo.

Jenny Loftrup: Så att om barn ska tycka om att läsa böcker så måste de någon gång ha läst en bok och tyckt om det?

Henrik Jörntell: Ja lite grand så, mer förenklat. Det kan man säga gäller i viss utsträckning för alla typer av koncentrationsaspekter. Väldigt mycket om vad vi väljer att göra, handlar om vad som hjärnan tycker är motiverat att göra. För att någonting ska kännas motiverat måste hjärnan på det kognitiva planet ha en föreställning om att om jag hänger mig åt detta nu under en liten stund. Så kommer det att finnas något potentiellt väldigt användbart som kommer ut i slutänden för mig. Och om man inte har haft den typen av upplevelse någon gång, så är det mycket svårare för hjärnan att inse att det är nog ganska bra om jag nu totalt hänger mig åt att koncentrera mig på och ägnar all min eftertänksamhet åt en specifik typ av problem eller ett specifikt problem.

Jenny Loftrup: Jag tänker att den här podden börjar gå mot sitt slut. Jag ställer en sista fråga. Hur tänker du själv runt din hjärna? Vad gör du för att stimulera den nu? Även du blir äldre. Det blir vi alla. Hur tänker du framåt, att du ska agera och hålla hjärnan i form?

Henrik Jörntell: Det handlar hela tiden om att hitta situationer som man själv upplever är stimulerande. Att det ger en upptäckarlust. Det är det vi har hjärnan till för. Så alla typer av situationer kan se väldigt olika ut från en individ till en annan. Lite grand beroende på vad vi har lärt oss genom en livstid. Vad vi har lärt oss genom en livstid, vad vi finner som är mest stimulerande. Man måste gå lite till sig själv och sen inser man att när man håller på med det här så känner jag att det är verkligen stimulerande. Det här kan verkligen ge mig någon potential att utvecklas och så vidare. Den typen av aktivitet är det man ska leta efter.

Jenny Loftrup: Så det kan vara vad som helst. Det kan vara att träffa vänner, det kan vara att sticka, det kan vara att forska, det kan vara att läsa? Men är det att man ska försöka göra något som är lite nytt?

Henrik Jörntell: Ja, nyfikenheten där är nyckelordet. Det kan kräva lite eftertänksamhet att inse vad det är för saker som gör det hos den enskilda individen. Men om man det enkla nyckelordet med sig så tror jag att alla personer kan hitta aspekter som är stimulerande för den egna hjärnan.

Jenny Loftrup: Tack så mycket. Och det sa Henrik Jörntell som är professor i neurofysiologi vid Lunds universitet, och som leder forskargruppen Hjärnans sensomotoriska funktioner.

Är du intresserad att höra mer om forskning om hälsa, så hittar du fler poddar och en väldig massa artiklar om detta på www.vetenskaphalsa.se och där finns också tidningar på olika teman som man kan beställa hem, gratis, eller läsa digitalt på vår sajt.

Jag heter Jenny Loftrup och Patrik Jävert har stått vid ljudspakarna idag. Hoppas vi hörs igen.