Textversion

Podd. Kan febern göra nytta? 22-12-09

Varför får man feber när man är sjuk? Och är febern ett symtom eller kanske rentav något som hjälper immunförsvaret att bekämpa sjukdomen?

Välkomna till den här podden från Vetenskap och hälsa som idag ska handla om kroppens temperaturreglering och om feber och om nedkylning. Och så ska vi höra mer om en studie som publicerades i juni förra året och som har förändrat vården av personer som drabbas av plötsligt hjärtstopp.

Jag som ska lotsa er genom podden heter Tove Smeds. Gäst idag är Niklas Nielsen, professor vid Lunds universitet och intensivvårdsöverläkare vid Helsingborgs lasarett i Region Skåne.

Tove Smeds: Välkommen hit Niklas.

Niklas Nielsen: Tack så hemskt mycket.

Tove Smeds: Vi människor är så kallade jämnvarma. Det innebär att vi lyckas hålla vår kroppstemperatur rätt så bra, oavsett om temperaturen runt omkring oss ändras. Hur fungerar det här Niklas?

Niklas Nielsen: Ja, det där är väldigt spännande för det är faktiskt ett av de system i kroppen som är absolut mest reglerat. Det är total på sekunden-kontroll där kroppstemperaturen hela tiden försöker komma tillbaka till det som är inställt i termostaten i hjärnan.

Tove Smeds: Under dygnet kan temperaturen i kroppen skifta, men det är alltid med precision och handlar om tiondels grader som hela tiden justeras tillbaka till det som hjärnan bestämt att det ska vara.

Vanligen sjunker kroppstemperaturen några grader på natten för att sedan stiga under dagen. Signaler från kroppens alla organ, framförallt huden, fortplantas via ryggmärgen upp till hjärnan som processar informationen och sen ger order om hur kroppen ska bete sig. Kanske behövs en tröja, lite svalka i vinden. Kanske behöver metabolismen öka eller så behöver kroppen huttra. Allt för att hela tiden hålla en perfekt temperatur.

Niklas Nielsen: Alla individer har sin egen grundtemperatur, kan man säga. Det är gjort en del studier och man ser att normal kroppstemperatur  kan vara nere ifrån 35 och någonting, 35,5 kanske upp till en bit över 37 grader, 37,6 ungefär.

Kvinnor överlag är lite varmare än vad män är, kan man säga. Yngre personer är lite varmare än äldre personer. Så det finns sådana förändringar eller skillnader också.

Tove Smeds: Småbarn kan vara som små kaminer ibland.

Niklas Nielsen: Just det. Kroppen har dels förmåga att öka själva förbränningen så att man eldar mer i kaminen, det går åt mer energi från det man har ätit. Det förbränns vid värme. Men sen är det också så att kroppen kan stänga fönstren eller öppna fönstren genom att öka blodflödet till… det att man känner att man blir varm och flushig, då är det kroppen som vill bli av med värme.

Tove Smeds: Under senare tid hör vi allt oftare om värmeböljor och sådant här. Hur påverkas kroppen av extrem värme?

Niklas Nielsen: Den mänskliga kroppen är rätt så bra på att bli av med värme. Vi har vår förmåga att svettas. Kroppens yttre kärl, kapillärerna öppnas upp och blodet flödar i ytterhuden kan man säga. Samtidigt produceras vätska, svett. Det som kroppen försöker göra är att förånga den här svetten så att vätskan ska försvinna och det kräver energi.

Så vi är egentligen anpassade för att klara av ganska extrema temperaturer. Men det bygger då också på att vi dricker och får i oss vätska för att det är helt och hållet en vätskeberoende process.

Faran under en sådan värmebölja är då att personer som kanske inte får i sig vätska, inte har möjlighet att bli av med värmen. Då kanske man blir tröttare och sen kanske man inte heller kan lämna det stället man är på. Kanske en varm lokal. Då kan det bli det läget att kroppstemperaturen stiger utan att man kan reglera ner det.

Tove Smeds: Extremkyla då?

Niklas Nielsen: Där är kroppen väl kanske inte lika bra på att ta hand om det. Vi kan inte tolerera extremkyla på samma sätt som vi klarar av extrem värme. Att vi kan bo på de här breddgraderna är ju konsekvens av att vi faktiskt har lyckats bygga system som kan skydda oss från den här extrema kylan.

Tove Smeds: Vi kan skydda oss från kyla genom att stänga av den yttre huden. Då drar alla kärl ihop sig. Om man sedan kommer ner ytterligare ett par grader i kroppstemperaturen så börjar vi huttra. Det är en väldigt effektiv energikrävande metod för att höja temperaturen i kroppen.

Niklas Nielsen: Men det är nästan något som är omöjligt att värja sig från. När huttrandet väl har kommit igång så är det en grundläggande process för att höja temperaturen.

Tove Smeds: Det finns andra sätt som kan höja kroppstemperaturen som det här med brunt fett. Det bruna fettet är ytterligare ett system som kroppen har för att generera värme inombords.

Tidigare har man trott att vi hade det enbart som barn, när vi inte rörde oss så mycket och inte genererade värme.

Det här fettet sitter mellan våra skulderblad och vid njurarna. Det är fullt av mitokondrier, de som brukar kallas för cellens kraftverk. Mitokondrier är bruna och ger en brunfärgning av fettväven, därav det bruna fettet.

Niklas Nielsen: Nu har man sett att även vuxna har den här bruna fettväven och att den kan förändras beroende på hur man själv anpassar sig. Utsätter man sig själv för mer kyla så genererar man också mer brunt fett i kroppen.

Tove Smeds: Men hur hög eller låg kroppstemperatur klarar vi av innan det är riktigt farligt för oss?

Niklas Nielsen: Den bortre gränsen tror jag inte riktigt vi känner till och det är väldigt sällan vi ser de temperaturerna.

I samband med infektion och i samband med hjärtstillestånd eller en stroke eller något sådant, då får man inte de här extrema temperaturerna. Då kanske man kommer upp i 40 grader eller lite över 40 grader.

Vi ser ibland patienter som kommer in som kanske har tagit någon drog. Eller som har varit med om någon extrem händelse till exempel maratonlopp i öknen, eller något sådant. Det finns det här Death Valley-loppet till exempel. Där kan kroppstemperaturen komma upp i över 41 grader och kanske till och med komma upp mot 42 grader.

Om det är febern i sig som är skadlig där, eller om den sker samtidigt som det sker andra processer i kroppen som gör att kroppen går under, det vet vi inte. Men uppe i de där nivåerna vet vi att det är stor fara för livet. Då försöker vi på alla sätt att få ner temperaturen och då är det mest effektiva sättet att kyla ner genom att lägga i isbad. Att få ner hela kroppen i vätska, i vatten som är kallt för att snabbt få ner temperaturen.

Tove Smeds: Hur låg kroppstemperatur klarar vi?

Niklas Nielsen: Det finns de här spektakulära fallen där man har varit nere på 12-13 grader och haft cirkulationsstillestånd och ändå kommit tillbaka med hjälp av hjärt- lungmaskin där man pumpar blodet under den tiden det tar innan hjärtat kommer igång igen. Men där det rör sig om flera timmar då när man varit i väldigt låg temperatur.

Även på sjukhusen sänker man ibland temperaturen till under 20 grader i samband med viss hjärtkirurgi och om man ska byta stora kärl i kroppen och sådant.

Så att kroppen tål låga temperaturer och det pågår forskning runt det också. Jag vet att den amerikanska militären gör det för att se om personer som har fått skottskador skulle kunna snabbnedkylas på skadeplatsen och sen flyttas till en operationssal kanske flera timmar bort från själva skadeplatsen.

Vi vet inte var de bortre gränserna går där. Man kan ju alltid dra paralleller till djurvärlden där man ser väldigt låga temperaturer i samband med djur som går i ide och där kroppens funktioner återkommer när temperaturen stiger och metabolismen kommer igång igen.

Men det är fortfarande en blandning av science fiction och labforskning först innan vi har kommit dit.

Tove Smeds: Nu kommer vi in på det här med feber. Varför får vi feber när vi är sjuka?

Niklas Nielsen: Det där är lite spännande för det är ingen som riktigt vet det. Men feber finns ju i alla djurarter. Det här vi pratade om tidigare med temperaturregleringen och att den är så precis. Det gäller i princip alla varmblodiga djur och till viss del även de kallblodiga djuren som anpassar sig efter omgivningstemperaturen.

Man tror att det är bevarat genom årtusendena så det måste ju vara en viktig process. Det man kan tänka sig och som också forskningen har pekat på, är väl att dels kan det göra att immunförsvaret i sig går på lite mer högvarv. Det kanske blir lite mer alert. Men också att en del saker som vi inte vill ha i kroppen typ bakterier och virus kanske trivs sämre vid de här lite högre temperaturerna som kan få dem att dö bort eller försvinna.

Att febern är gynnsam kan man nog dra som slutsats, i alla fall ur ett evolutionärt perspektiv. Att någon nytta gör den för kroppen. Frågan är om feber i sig är skadligt. Blir man sjuk av febern? Eller är feber nyttigt? Är det så att febern tar bort någonting som gör att vi blir sjuka? Eller är det bara ett fenomen som sker på grund av att man är sjuk?

Vad som är hönan eller ägget där är nog fortfarande inte helt klarlagt. Men att det är relaterat till någon process i kroppen, sjukdom och det finns andra saker som kan leda till feber också som vi kan prata om sen. Men det är klarlagt och att det förmodligen då är gynnsamt ur ett överlevnadsperspektiv på lång sikt. Även om det är jobbigt när man har det.

Tove Smeds: Men om det är gynnsamt och det gagnar immunförsvarets kamp mot en del bakterier och annat i kroppen, kan man börja fundera på om man ska behandla febern.

Niklas Nielsen: Ja det är en oerhört relevant fråga. Det är verkligen inte alls säkert att man ska behandla feber. Jag tror att trenden, utan att vara helt säker på det, är att man accepterar högre temperaturer idag.

Det finns ju läkemedel för att ta bort feber så det är väldigt enkelt att bota feber. Jag tror att många har upplevt att de kanske känner sig lite bättre när man tar febernedsättande och man känner att febern lämnar kroppen. Man slipper det där huttrandet. Man slipper känna sig märkligt varm samtidigt som man är kall. Så att det är enkelt att behandla det, men jag tror egentligen inte att man ska behandla det i oträngt mål.

Det finns inte så mycket studier egentligen, eller väldigt få, på där man jämför att behandla feber eller att inte behandla feber. Ingen av de här studierna har egentligen visat att det är någon fördel att behandla febern. Snarare att det kanske är förenat med en nackdel då att behandla det. Att det går lite sämre då för dem som blir feberbehandlade, om man har en rejäl infektion i kroppen.

Tove Smeds: Feber är ju någonting väldigt fundamentalt som vi alla nästan har erfarit. Jag kan tänka mig att alla har gjort det. Och så vet man ändå så lite. Hur kommer det sig? Är det svårt att forska på feber?

Niklas Nielsen: Egentligen tror jag inte det är så svårt att forska på feber. Vi gjorde en systematisk översikt och såg att det är ungefär 3 000 patienter som man kan titta på i hela världen. Vuxna då, där man har jämfört att feberbehandla eller att inte feberbehandla. Så det är inte mer. I sammanhanget är det extremt få personer.

Då kan man fundera på varför man inte har gjort fler sådana försök. Dels så tror jag att läkemedelsindustrin har nog inte något stort intresse egentligen, för att det är ganska billiga preparat och de säljer fortfarande rätt bra utan att man behöver göra några fler studier.

Det har nog också inom medicin, om man då tittar från ett annat perspektiv rent kommersiellt, så har man nog tänkt att feberbehandlingar det ingår liksom i vår normalbehandlingsarsenal och man har accepterat att man inte ska behandla.

Men nu på senare tid så har man väl kommit mer och mer fram till att det här är något som måste studeras i stora material. Jag tror man måste titta på tiotusentals patienter för att man ska kunna dra några riktiga växlar på det.

Tove Smeds: Men okej, vi säger att du får ett jättestort anslag och du får sätta upp någon studie här kring feber. Vilken fråga skulle du vilja reda ut då?

Niklas Nielsen: Ja, nu är jag fokuserad på intensivvård och på hjärtstopp. Då kan man ju fundera på, varför har det med feber att göra? Jo då är det så att feber inte alltid behöver vara relaterat till infektion. Det kan också vara andra processer i kroppen som ger feber. Då vet vi att hjärtinfarkt kan leda till feber. En bilolycka där man har skador på kroppen kan leda till feber. Skada på hjärnan, stroke eller då att hjärnan har varit i ett tillstånd av syrebrist i samband med ett hjärtstillestånd, kan också leda till feber. Det är då en icke-infektiös feber.

Den skulle jag vilja studera först. För att jag egentligen tror att för den stora breda människorna som får infektionsfeber, där tror jag ändå att det är nog nyttigt att ha den där febern. Men just för dem som har en hjärnskada samtidigt som de har feber. Där tror jag kanske det inte är riktigt lika klart om man ska behandla feber eller inte. Så det skulle jag vilja studera.

Tove Smeds: Men när man då tar sådana här febernedsättande läkemedel. Vad är det som händer i kroppen, på mekanismer? Vad går de på?

Niklas Nielsen: De vanligaste febernedsättande som vi använder oss av har lite olika karaktär. Men de fungerar mer eller mindre på samma sätt. De påverkar de här signalkaskaderna, signalämnena som far runt, som bryter de här signalerna som går fram till hypotalamus. Så att den inte får signal att höja temperaturen längre utan den går tillbaka till sitt normalläge och då sjunker temperaturen i kroppen. Så det är det vi känner när vi har tagit ett preparat som Alvedon eller Ipren eller någonting sådant i samband med att vi får feber. Då kommer termostaten att ställas tillbaka till det normala. Då försöker kroppen bli av med den här värmen som har genererats när man huttrade och frös. Man får det här att kärlen vidgar sig, man börjar svettas. Det är då man vaknar i sängen av att lakanen blir blöta ett par timmar efter att man tagit febernedsättande.

Tove Smeds: Vi ska ta en historisk tillbakablick till 1742. Då beskriver den svenske vetenskapsmannen, Anders Celsius den så kallade Celsius-skalan. Celsius delade in skalan i 100 grader och han satte 0 grader som kokpunkt och 100 grader som fryspunkt. Det är något man vänder på efter hans död.

På 1800-talet börjar man betona vikten av att mäta kroppstemperaturen och det är också nu som den allra första kvicksilvertermometern tas i bruk.

Men vi måste prata om den här tyske läkaren, Karl Reinhold August Wunderlich. Varför då?

Niklas Nielsen: Jo de första temperaturmätningarna på människa gjordes väl redan långt tidigare, på 1500-talet av Galileo Galilei. Men första gången man använde en väletablerad skala och samtidigt gjorde väldigt systematiska undersökningar av kroppstemperaturen, var just Wunderlich 1850-tal till 1860-tal. Det var egentligen under ganska många år som han mätte temperaturen på väldigt, väldigt många människor. 25 000 personer mätte han temperaturen på, sägs det, vilket är helt otroligt.

Det var han som etablerade vad som blev det vi kallar normaltemperatur och vad man skulle räkna som feber. Det var han som kom fram till 37 grader vilket inte var riktigt korrekt, men nästan. Han definierade också vad som var övre gränsen för normala kroppstemperaturen. Den satte han då till 37,7 grader vilket stämmer väldigt väl överens med nutida forskning.

Sen definierade han också att allt över 38 grader var feber. Det råder det nog skilda meningar om men det är en definition av det.

Han var spännande för varje mätning på den tiden tog 15 minuter och man mätte i armhålan. Om man räknar på alla de mätningar han gjorde på de här 25 000 personerna, flera mätningar på varje person. Så om man multiplicerar det så blir det faktiskt 27 år av kontinuerlig temperaturmätning som han ägnade sig åt. Så man kan fundera på om det verkligen var han som gjorde alla de här eller om det var andra som hjälpte till.

Tove Smeds: Han ligger på något sätt bakom den här tesen om normal temperatur. Hur skulle du definiera feber och vad är feber?

Niklas Nielsen: Jag tror att egentligen är definitionen på feber att termostaten är satt på en högre nivå än på normaltillstånd.

Tove Smeds: Vi pratade här tidigare om att det kanske är bra med feber. Men finns det några tillfällen där man verkligen ska behandla? Jag menar så att folk inte låter bli att behandla. De lyssnar och så låter de bli att behandla och då ställer man till skada.

Niklas Nielsen: Ja, nu är jag inte barnläkare och jag är inte så påläst just vad gäller barn. Där vet man att barn som får hög feber kan få feberkramper och barn som har hög feber mår dåligt och mår betydligt mycket bättre om febern lägger sig.

Jag tror att det skulle vara svårt att göra en studie för att se om det är bra eller inte även om man helt akademiskt skulle vilja ha en sådan studie. Men jag tror inte att det är den man ska börja med.

Där skulle jag vilja säga att där ska man behandla feber tills någon annan säger något annat. Barnen i sig har en stor förmåga att försvara sig med sina immunförsvar.

För en person som till exempel ligger nedsövd på en intensivvårdsavdelning och har 38,4 grader, tror jag inte man ska behandla. Där tror jag att kroppen kanske har nytta av den här temperaturen. Att systemen jobbar lite mer effektivt och att bakterierna kanske trivs lite sämre.

Sen kan man fundera på de här riktigt, riktigt höga temperaturerna. Det är alltid de som omdebatteras när vi pratar internt på sjukhusen som vilka vi ska behandla, när det går upp mot 40-41 grader. Det känns väldigt svårt att inte behandla då när vi vet att vi kan göra det.

Tove Smeds: Du har lett en studie om hjärtstopp och vård vid hjärtstopp. Vi kanske ska börja med att prata lite grand om vad är hjärtstopp och hur behandlar man det?

Niklas Nielsen: Hjärtstopp är en plötslig händelse. Den ingår i den naturliga döden för alla människor. Men när det sker plötsligt och oväntat har vi den här situationen där vi behandlar ett hjärtstopp.

Någon faller plötsligt ner på gatan, kanske får en hjärtinfarkt som leder till en rytmrubbning i hjärtat. Så slutar hjärtat att slå och blodet kommer inte runt i kroppen. Hjärnan får inget blod och inget syre. Man blir medvetslös inom loppet av ett par sekunder. Det är ett hjärtstopp. Och då vet vi att för varje minut som går minskar chansen att klara sig och att få igång hjärtat igen.

Behandlingen är omedelbar hjärt- lungräddning vilket alla kan lära sig och kan utföra. Det är det som är den absolut viktigaste behandlingen, snabbt larma, snabbt starta hjärt- lungräddning och förhoppningsvis genom olika metoder. Dels genom bröstkompressioner och inblåsningar av luft i lungorna så kan man få hjärtat att återstarta om man har tur. Tyvärr är det många som inte återupplivas i samband med ett hjärtstillestånd.

Men det är den situationen vi har – att det kommer in patienter till sjukhusen som är djupt medvetslösa, de har haft ett hjärtstillestånd men hjärtat har kommit tillbaka igen. Då är vi i en situation då vi vill försöka på alla sätt att göra en så gynnsam miljö som möjligt för att framförallt hjärnan då ska återkomma till normal funktion.

Tove Smeds: Och något man har gjort då är bland annat nedkylning. Kan du berätta om det och bakgrunden till att man har gjort det?

Niklas Nielsen: Ja, det är någonting som man har hållit på med i många år. Det finns ju anekdotiska fall, flera hundra år gamla om nyttan av nedkylning. Sen finns det ju ett antal spektakulära fall med folk som kanske har kollapsat i en isvak eller under någon glaciärälv eller simmat i kallt vatten och fått cirkulationsstopp eller hjärtstopp. I samband med det där har de haft väldigt långa tider tills att hjärtat har kommit igång igen och ändå klarat sig.

Baserat på det och på studier på 1950-talet så började man intressera sig för detta på 1990-talets slut, att systematiskt göra studier där man provade att kyla ner kroppen ett par grader i samband med att man kom in till sjukhus i det här läget efter ett hjärtstopp och där man var medvetslös, för att på något sätt kyla ner de skadliga processerna som började ske i hjärnan och på så sätt liksom ge mer gynnsam miljö för återhämtning.

Det kom studier i början av 2000-talet som var väldigt, väldigt positiva och med nästan remarkabla resultat för nyttan av nedkylning.

Tove Smeds: Men de fick också en del kritik för att de inte var så stora, eller hur?

Niklas Nielsen: Det var ju entusiasm från många håll och det var också kritik från, eller kanske mer skeptisk hållning från andra håll. Bland annat i Sverige så var det Statens beredning för medicinsk utvärdering och många erfarna doktorer också som tyckte man skulle vara lite försiktig med att påbörja den här behandlingen direkt i klinisk praxis. De föreslog att man skulle studera det ytterligare.

Det gjorde vi bland annat. Vi blev inspirerade av en danska grupp som hade ett väldigt strikt och systematiskt sätt för hur man skulle utvärdera en ny behandlingsmetod. Så vi gick till botten med det här och såg att mer studier behövde göras. Och så har vi nu under senaste tio åren gjort två studier som båda visar kanske att den här nedkylningen som man hade väldigt stor förhoppning för kanske inte riktigt var så bra som man trodde.

Tove Smeds: Studien inkluderade 1 900 vuxna patienter som drabbats av hjärtstillestånd och som var medvetslösa då de inkom till sjukhus. Patienterna hade fått oväntat hjärtstillestånd utanför sjukhuset i hemmet eller ute i samhället. Sammanlagt ingick 61 sjukhus runt om i världen och när de här patienterna kom in till sjukhuset så slumpades de till två olika grupper. I den ena gruppen kyldes de ner till 33 grader. En temperatur som bibehölls under 28 timmar. I den andra följde man patientens kroppstemperatur och de patienter som utvecklade feber, ungefär hälften av deltagarna i gruppen, behandlades med samma metod för temperaturkontroll men hölls vid en normaltemperatur, inte 33 grader.

Niklas Nielsen: Men sen när hela studien var klar, såg vi att det var ingen som helst skillnad i de här grupperna. Slutsatsen var mer att nedkylning så som vi har gjort nu under 20 års tid, den fungerar inte så som vi hade tänkt. Och den börjar plockas bort från behandlingsriktlinjerna i hela världen nu.

Tove Smeds: Kan man inte tänka så här att ja men det är lika bra att man ändå behandlar? Om det inte var någon skillnad i grupperna så kanske på individnivå?

Niklas Nielsen: Ja, det är ju precis det som många tror. Men det är en ganska komplicerad och inte helt billig behandling heller. Om det lutar åt något håll, så är det faktiskt så att det är lite sämre att kyla, för att det är lite mer biverkningar och man är lite längre på intensivvårdsavdelningen. Om man balanserar alltihop så tror jag att det finns ingenting idag som tyder på att den behandlingen så som man har givit den, skulle fungera. Då tror jag snarare att man ska försöka söka andra sätt att leverera i så fall, kylan. Om man nu tror att kylan i sig verkligen har de här gynnsamma och skyddande effekterna.

Då är det nog så att man måste vara väldigt, väldigt snabb på det. För att om man går tillbaka till de hör spektakulära fallen så har samtliga av dem blivit nedkylda precis samtidigt eller till och med före de fått sitt hjärtstillestånd. Det som händer när vi börjar kyla när patienten kommer in på sjukhus är nog att vi är ett par timmar för sent och skadan i den känsliga hjärnan är redan skrivna i sten. Så det går inte att vända det.

Om man nu ska undersöka nedkylning och ge det ytterligare en chans att komma in som behandling i klinisk praxis då tror jag man ska göra studier som tittar på det här väldigt, väldigt tidiga förloppet. Då ska man också veta att det är väldigt svårt att göra det för att det här sker plötsligt och helt oväntat och det är svårt att kyla ner sig precis innan det ska hända.

Tove Smeds: När ni publicerade den här artikeln så väckte det också enorm uppmärksamhet över hela världen. Vad har den lett till? Vad har det blivit för konsekvenser?

Niklas Nielsen: Ganska snabbt efter att studien kom ut, ändrade man riktlinjerna från det som heter ILCOR som är ett samarbetsorgan för alla återupplivningsorganisationer runt om i världen. Både i USA, Europa, Australien och Asien har man ändrat riktlinjerna så att man inte rekommenderar den här djupa nedkylningen på samma sätt längre. Även om man fortfarande är öppna för att, just som du sa, det kanske finns vissa individer som skulle kunna dra nytta av detta. Problemet är att man inte vet vilka individer det är.

Man kan väl säga att det ändrar sig. I Sverige har man till stor del ändrat riktlinjerna och behandlingspraxis runt om på sjukhusen.

Tove Smeds: Hur går ni vidare i forskningen nu?

Niklas Nielsen: Vi sneglar på det här med feber. För det är så att det vi gjorde i den här stora studien var att vi kylde ner den ena gruppen och i den andra gruppen behandlade vi feber om feber uppstod. Och av dem som hamnade i den gruppen så var det ungefär hälften av patienterna som behövde feberbehandling för att de började få feber. Då gick vi in väldigt strikt och behandlade det. Och ska man vara helt strikt så vet vi inte om det var en behandling som gör nytta eller inte.

Så det studerar vi nu i nästa studie. Där kommer vi då när patienterna kommer in antingen behandla feber eller så kommer vi inte behandla feber. Den här behandlingen av feber som man gör vid hjärtstopp är ju inte bara med tablett Panodil utan det är antingen att man går in med slang i ett stort blodkärl och kyler från insidan, eller att man lägger patienten i en så kallad kyldräkt. Det där är ju någonting som påverkar kroppen också och inte säkert att det är en gynnsam behandling, men just nu är det den behandlingen som är etablerad. Vi tycker att den måste studeras mer noggrant och den studien är på gång.

Tove Smeds: Då ser fram emot att följa din forskning och forskningen om nedkylningen framöver.

Tack för att du har varit med i den här podden Niklas Nielsen, professor vid Lunds universitet och intensivvårdsöverläkare vid Helsingborgs lasarett.

Jag heter Tove Smeds och ljudtekniker idag har varit Daniel Nandigobe.

Du som lyssnar – du vet väl om att du kan prenumerera på Vetenskap och hälsas nyhetsbrev och på så vis hålla dig uppdaterad om aktuell forskning? Gå in på www.vetenskaphalsa.se och anmäl dig under ”Prenumerera”.

Hör gärna av dig till oss på Vetenskap och hälsa med tips om vad du vill att vi ska podda om framöver.

Du når oss på info@vetenskaphalsa.se

Då säger vi tack för den här gången och önskar alla en fortsatt trevlig dag, förhoppningsvis utan feber.

 

 

 

 

 

---