Vetenskap & Hälsa

Vetenskap & hälsa

Podd: Alzheimer – tidig diagnos öppnar för nya behandlingar

2023-12-08

Textversion

Att börja få problem med minnet kan vara ett tecken på begynnande demens. Men ett sämre minne kan bero på så mycket annat, till exempel stress. Därför är det alltid en fördel att söka tidigt för sina symtom för att reda ut orsaken.

Men när det gäller demenssjukdomar är det inte alltid enkelt att ställa rätt diagnos och framförallt inte med de metoder som primärvården har tillgång till. Det är givetvis olyckligt, för rätt diagnos är själva förutsättningen för att få rätt hjälp och behandling.

Även om det än så länge saknas bromsande eller botande behandling för Alzheimers sjukdom, så börjar det ändå se lite hoppfullt ut när det gäller nya läkemedel. Då skulle ett enkelt blodprov som med stor säkerhet visar om en person har Alzheimers sjukdom, kanske till och med innan de första symtomen, spela en mycket viktig roll.

I dagens podd ska vi prata om nya metoder för diagnostik. Vår gäst i studion är Oskar Hansson, professor i neurologi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus, med fokus på minnessjukdomar.

Hans forskning handlar om utveckling av metoder för tidig diagnostik av Alzheimers sjukdom, som är den vanligaste demenssjukdomen.

Jag som intervjuar heter Eva Bartonek.

Eva Bartonek: Välkommen hit Oskar.

Oskar Hansson: Stort tack.

Eva Bartonek: Jag tänkte att innan vi börjar pratar om din forskning så ska du få förklara vad Alzheimers sjukdom är för någonting. Jag nämnde här i introt att det är den vanligaste demenssjukdomen, men hur vanlig är den?

Oskar Hansson: Av alla personer som får demens så är ungefär 60 till 75 procent Alzheimers sjukdom den primära orsaken till att de får demens. I Sverige finns det 180 000 personer som har demens idag. Och ungefär 25 000 insjuknar varje år. Tittar man globalt är det nästan 50 miljoner som har demens. Det kommer att tredubblas fram till 2050.

Så det är en väldigt stor del av jordens befolkning som har någon typ av demenssjukdom, där precis som jag nämnde Alzheimer är den vanligaste sjukdomen då. Det är till och med så vanligt att folk nästan har trott att det är en del av ett normalt åldrande att få Alzheimers. Och det är det ju inte, det är en sjukdom precis som andra sjukdomar som diabetes eller cancer.

Det som händer är faktiskt väldigt specifika förändringar i hjärnan, som av någon anledning ökar i frekvens när vi blir äldre.

Eva Bartonek: Tänk om man hade ett förstoringsglas och kunde titta in i hjärnan på en person som precis börjar utveckla den här sjukdomen. Vad skulle man se? Vad är det som händer?

Oskar Hansson: Då får man faktiskt hoppa tillbaka i tiden. Så om en person börjar få problem med minnet till exempel när man är 75, så får man hoppa ungefär 20 år tillbaka i tiden.

Ungefär när personen är 55 år börjar protein som heter amyloid beta att ansamlas i hjärnbarken. De bildar liksom plack, stora aggregat utanför nervcellerna.

När det har varit så ungefär tio till tjugo år börjar ett annat ämne, eller protein, klumpa ihop sig. Det heter tau. Det är när tau börjar klumpa ihop sig och sprida sig genom hjärnan, som nervcellerna faktiskt börjar sluta fungera och det är då man får symtom.

Eva Bartonek: Det verkar vara en lurig sjukdom – att det börjar så tidigt utan att man vet om det.

Oskar Hansson: Exakt.

Eva Bartonek: Men vet man, vad det är som orsakar det här? Vad är det som sätter igång processen? Varför blir det så?

Oskar Hansson: Det är främst två orsaker. Ålder är ändå en väldigt viktig orsak. Det är väldigt ovanligt att man får Alzheimers sjukdom eller symtom av Alzheimers sjukdom rättare sagt, innan 50 års ålder.

Så ålder är att någonting händer i hjärnan som gör att hjärnan blir mindre bra på att bryta ner amyloid beta som då börjar ansamlas.

Det andra är genetik. Det är en väldigt ärftlig sjukdom. Ungefär 70 procent av risken att få Alzheimer beror på genetik.

Det är en väldigt speciell sjukdom också, för det är faktiskt en gen som står för väldigt mycket av den riskökningen. Den heter APO-E, apolipoprotein e. Har man en viss variantav den, som ungefär 20 procent av befolkningen har, då har man ungefär fyra gånger ökad risk att få Alzheimer. Har man två av den genen så är det över tio gånger ökad risk. Så det är en väldigt genetisk sjukdom faktiskt.

Eva Bartonek: Men då pratar vi alltså om en riskgen. Bara för att man har den här genen behöver man inte utveckla Alzheimers sjukdom?

Oskar Hansson: Mycket viktigt, för nu är det många som tar de här testerna på Internet.

Och det är precis som du säger att har man en av de här varianterna så är det ändå större sannolikhet att man inte får symtom på grund av Alzheimers sjukdom än att man får det. Men man har en klar ökad risk då.

Har man två, i och för sig, så är det faktiskt nästan så att alla får just den här amyloid beta-indragningen före 60 års ålder. Så man får någon typ av tidig sjukdom i alla fall.

Eva Bartonek: Men det är inte säkert att man utvecklar symtom?

Oskar Hansson: Nej precis. Så är det.

Eva Bartonek: Men är det inte så att det också finns en annan gen, som om man har den så får man det säkert?

Oskar Hansson: Exakt. Så det är. Ungefär en procent av Alzheimer beror på den här genen, det är väldigt ovanligt att man har det. Vi kallar för en sjukdomsorsakande genetisk mutation.

De mutationerna är alltid i gener som antingen kodar för proteinet som bildar amyloid beta, eller faktiskt av ett enzym som klyver det här proteinet på ett sätt som gör att det lättare börjar klumpa ihop sig.

Så allting har med amyloid beta att göra.

Men är det så att har ens pappa eller mamma den genen så har man 50 procents risk att få den. Och får man den så är det garanterat att man får sjukdomen.

Eva Bartonek: Jag är fortfarande kvar i det här, när de här beta amyloiden faktiskt börjar ansamlas. För det är väl någonting som man har i hjärnan, fast utan att det klumpar ihop sig? Så helt plötsligt börjar det klumpa ihop sig. Vad sätter igång det? Vad vet man?

Oskar Hansson: Jo, det är ett viktigt protein. Det finns ett större protein som heter amyloid precursor-protein. Det namnet kommer just av att det klyvs på ett sätt så att en liten peptid som heter just amyloid beta bildas.

Den kan vara olika lång beroende på hur de här olika enzymerna faktiskt klyver det här proteinet. Så ibland blir den lite kortare till exempel 40 aminosyror lång. Då har den inte direkt någon tendens att klumpa ihop sig. Det är så det brukar vara hos de flesta av oss friska individer.

Men ibland klyvs det lite annorlunda så att det bara blir två aminosyror längre. Så det blir 42 aminosyror i stället. Den är mycket mer benägen att klumpa ihop sig. Det verkar bli något som ökar med åldern. Och när det då börjar klumpa ihop sig, får man Alzheimers sjukdom.

Eva Bartonek: Maskineriet blir slarvigt på något sätt.

Oskar Hansson: Precis. Det är de här enzymerna som klyver det här proteinet, det som sker faktiskt inne i cellmembranet. Det är som du säger, det blir lite mindre effektivt och klyver lite mer felaktigt.

Eva Bartonek: Blir det något slags ond spiral också? Att när det här börjar så förstärks det?

Oskar Hansson: Ja man tror det. Det finns en hel del data. Men inte från människor, för det är svårt att göra. Men i rör liksom, provrör. Och där har man sett faktiskt, att på ytan av de här klumparna av amyloid beta kan det bli som en katalysator. Så att det underlättar bildandet av nya sådana här klumpar av amyloid beta. Det kan bli en ond cirkel faktiskt. Det är en teori att det skulle kunna vara så.

Eva Bartonek: Men kan man göra något själv för att förebygga att drabbas av Alzheimers sjukdom? Jag menar det vanliga rådet brukar vara, sluta rök, motionera, ät bra mat. Men det verkar inte fungera riktigt för Alzheimers sjukdom, eller?

Oskar Hansson: Nej vi har inga starka bevis för att livsstilsförändringar påverkar just amyloid-upplagring eller tau-upplagring i hjärnan.

Det finns olika studier, men de spretar liksom åt olika håll, vilket tyder på att det är inga starka samband i alla fall. För då borde vi ha sett dem tydligt.

Men däremot kan det vara så, givetvis, att om man lever ett bra liv, framförallt att man är socialt aktiv, skaffar sig en bra utbildning. Håller sin hjärna i trim, så klarar hjärnan av mer sjukdomsförändringar innan man börjar få problem. Det är precis som om man är vältränad i musklerna och så vidare, så kan man få muskulära sjukdomar och klara sig längre. Trots att sjukdomen ändå fortgår.

Så egentligen är det inte att man hindrar utvecklingen av alzheimerförändringarna, utan mer att man är bättre på att stå emot effekterna av de här förändringarna.

Man bygger upp det som vi på forskarspråk kallar en kognitiv reserv. Det är det man gör.

Det börjar också komma lite preliminära data som jag ändå börjar tro på lite grand. Det är med sömnen då, faktiskt. Det är lite mer än att det bara ska vara slumpfynd. Då är det lite att om man sover mindre genom livet så kanske man har en ökad risk för Alzheimer.

Det finns också en biologisk förklaring som jag gillar då. Det är att under natten så sker det kanske ett ökat genomflöde av vätska genom hjärnan, som kanske rensar bort amyloid beta.

Jag skulle inte säga att det är bevisat, men det är en intressant teori.

Eva Bartonek: Vi har faktiskt en artikel om hjärnans tvättmaskin.

Oskar Hansson: Ja, intressant.

Eva Bartonek: Hur gör man i dagsläget när man ska diagnostisera Alzheimers sjukdom? Säg att det är en person som börjar uppleva sämre minne och går till vårdcentralen. Vad händer?

Oskar Hansson: Först och främst vill jag säga lite om när jag tycker att man kanske ska fundera på när man ska gå till sin vårdcentral. För alla har vi perioder i livet av stress eller sover lite sämre och då fungerar minnet inte så bra.

Jag brukar säga att dels om det är så liksom att man märker att minnet försämras tydligt över tid. Så att över de senaste sex månaderna… nu är mitt minne klart sämre än det var för sex månader sedan. Då ska man fundera.

Det andra är att ens närstående börjar reagera, ”men Oskar, ditt minne är ju inte bra. Du borde nog kolla detta”.

Sen det tredje är om de här förändringarna, kognitiva förändringar, till exempel minnesförmågan, gör att jag inte kan göra saker i livet i min vardag. Saker som jag tidigare har kunnat göra. Då tycker jag att man ska söka.

Det som händer är ju ofta det att läkare eller arbetsterapeut eller sjuksköterska pratar med dig som patient. Man gör också enklare kognitiva tester. Kollar lite grand hur hjärnfunktionen, minne och så fungerar.

Sen brukar man göra någon typ av enkel röntgenundersökning av hjärnan. Men det är egentligen inte för att påvisa Alzheimer. För det kan man inte med enklare röntgenundersökning. Det är mer för att visa att det inte beror på hjärntumör eller hjärnblödning.

Det blir inte så bra diagnos, det kommer vi in på senare. Men man kan hyfsat säga om en patient är dement eller inte. Det kan man göra. Men vad orsaken är, är inte lätt med de verktyg man har idag, i primärvården.

Eva Bartonek: Så att man kan säga att det förmodligen är någon form av demens men inte vilken typ av demens?

Oskar Hansson: Man kan ju göra det, men de studier vi och andra har gjort visar att träffsäkerheten på diagnosen inte är så bra. Det beror inte på att distriktsläkaren inte är duktiga. Utan det beror just på att de inte har bra verktyg idag.

Eva Bartonek: Finns det någon behandling att erbjuda idag om man nu ändå fastställer Alzheimers sjukdom?

Oskar Hansson: Absolut. Det finns ju symtomlindrande läkemedel som jag brukar kalla dem för. De är inte bromsmediciner, som de ofta tyvärr kallas för. De ökar ett signalämne i hjärnan som heter acetylkolin som är viktigt just för minnet och uppmärksamhetsförmågan.

Då fungerar uppmärksamhet och minne faktiskt lite bättre hos patienter med Alzheimers sjukdom. Så det ger vi idag alltid till alla som får en sådan diagnos.

Så det finns definitivt läkemedel som vi kan ge. Det är inte ”wonder drugs” om vi säger så, men det har ändå effekt och det ska användas.

Eva Bartonek: Jag tänker att om man nu får den här diagnosen eller preliminära diagnosen på sin vårdcentral. Är det så att man kanske skickas vidare till en specialist? Eller hur fungerar det sen?

Oskar Hansson: Ungefär häften i Region Skåne remitteras vidare till en mer specialiserad minnesmottagning där man får ändå en lite mer säker diagnos. För vi kan använda lite andra typer av verktyg där för att komma vidare med diagnostiken.

Det gör man framförallt hos lite yngre patienter. Det är det vanliga, att de remitteras. Definitivt folk i yrkesför ålder. Men även i 70-årsåldern är det en hel del som remitteras till oss på Minneskliniken i Malmö.

Eva Bartonek: Vilka remitteras inte?

Oskar Hansson: Det är ju ändå oftare personer 85 plus och så. Kanske också personer som har en kortare förväntad livslängd, så att de har många andra sjukdomar och där man kanske då bedömer att det är inte lika viktigt att ta reda på vad som ligger bakom minnessvårigheterna.

Eva Bartonek: Så att det är inte helt enkelt att ställa den här diagnosen. Och då kommer vi in på din forskning. För den handlar då om att utveckla olika metoder för att kunna ställa rätt diagnos tidigt. Och i huvudsak handlar det om tre olika metoder som ni har utvecklat och den första då som handlar om ryggvätskeprov började ni med för 20 år sedan?

Oskar Hansson: Precis det är 25 år sedan.

Eva Bartonek: Berätta hur det går till och vad visar den?

Oskar Hansson: Ja, utgångspunkten var att även om man då ställde en diagnos Alzheimers sjukdom på specialistklinik, så var det fel i uppemot 30 procent av fallen om man jämförde med hur det såg ut i hjärnan efter döden. Så visade det sig att vår kliniska bedömning var inte så bra om vi bara gjorde minnestest.

Det är ju så att hjärnan är omsluten av en vätska som vi kallar för cerebrospinalvätska. Många kallar det för likvor. Vissa kallar det för ryggvätska. Det är många namn för samma sak.

Hjärnan badar i den här vätskan. Det finns inga barriärer mellan den här vätskan och hjärnan. Mycket av de förändringar som sker i hjärnan avspeglas i den här vätskan.

Man kan på ett säkert sätt tappa ut den här vätskan under där ryggmärgen har slutat. Så nere i svanken. Så man är inte nära, det är inget ryggmärgsprov, utan ryggvätskeprov då.

Där kan man då enkelt tappa ut den här vätskan. Det tar ungefär en kvart och så kan man mäta just det här amyloid beta och tau.

Det var det vi gjorde för ungefär 20 år sedan och det visade då att diagnostiken i stället för att vara fel i 30 procent av fallen, var det bara fel i kanske fem procent av fallen. Men vi kunde också se att när patienter bara hade lättare symtom, så kunde vi med de här markörerna, om de var avvikande, säga om man skulle få demens inom de närmaste åren på grund av Alzheimer eller inte.

Så det var inte bara att vi kunde sätta diagnosen bättre, utan även faktiskt förutse vad som skulle kunna hända i framtiden.

Eva Bartonek: Så att om man kan detektera både beta amyloid och tau i den här ryggvätskan, så kan man med ganska stor säkerhet säga att den här personen kommer att utveckla alzheimerdemens inom, hur nära framtid pratar vi om?

Oskar Hansson: Det är lite beroende på vilken individ man testade på. En person som har ändå nedsatt minne men fortfarande klarar sig bra och så. Vi kallar det lindrig kognitiv störning. Då är det väldigt säkert att säga om den personen kommer att få demenssjukdomen Alzheimer inom fyra till sex år.

Däremot är det så att vi såg att de här testerna faktiskt kan detektera de här alzheimerförändringarna lång innan hos kognitivt friska personer som inte har några problem alls.

Vi kommer ihåg här då att amyloid startar ungefär 20 år innan man får symtom. Och då kan vi faktiskt upptäcka det också ungefär 15 år innan man får symtom. Då är det ju inte lika säkert. Så hos personer utan några symtom alls är det snarare så att man behöver kanske en 20-årig uppföljningstid. Har man det, så får de flesta demens. Men jag har svårare att säga om det då kommer att ske inom fem år, eller 15, eller 20 år.

Dock sista året här har vi faktiskt hittat en ny markör. En ny typ av tau-markör som vi kallar för fosforylerat tau217. Och mäter man den också och den är väldigt ökad, då är man ganska säker på att det kommer att ske inom de närmaste tre, fyra, fem åren.

Eva Bartonek: Men det är alltså närvaro av tau så att om man bara detekterar beta amyloid så vet man inte säkert?

Oskar Hansson: Helt rätt. Har man bara amyloid och tau-markörerna är normala då är det snarare så att det är sannolikt att ingenting kommer riktigt att märkas inom de närmaste tio åren, om man inte har symtom.

Men är de här tau-markörerna ökade är risken mycket större.

Eva Bartonek: Jag antar att den här metoden är viktig både kanske kliniskt just för att bekräfta en diagnos men också i forskningen då?

Oskar Hansson: Precis. Dels har vi använt det för att studera sjukdomen innan ens symtom bryter ut, så det har gjorts ganska stora studier här i Malmö-, Lundområdet. Friska, frivilliga har kommit in och ungefär 20-25 procent har ju Alzheimers sjukdom utan att veta om det.

Då har vi kunnat studera, vad som händer molekylärt i hjärnan. Men också har det varit jätteviktigt för att kunna göra läkemedelsprövningar. Så nu pågår ju faktiskt läkemedel där man försöker stoppa sjukdomen hos personer som ännu inte har utvecklat symtom.

Eva Bartonek: Så då kan man detektera med den här metoden. Men finns det några begränsningar, nackdelar, biverkningar?

Oskar Hansson: Det är ju ändå att man måste göra det här ryggvätskeprovet, eller som det heter på läkarspråk en lumbalpunktion. Det är många läkare s om inte riktigt kan det. Så många är inte riktigt bekväma med det. Så det är därför det bara görs på specialiserade minnesmottagningar och neurologmottagningar. Det gör att det är svårt att spridas ut på många olika läkarmottagningar, eller runt om i världen.

Men vi har gjort många, många tusen och har aldrig varit med om några allvarligare biverkningar.

Men det som är vanligt, framförallt hos yngre individer är en övergående huvudvärk. Den försvinner när man lägger sig ner och kommer när man reser sig upp. Den brukar försvinna efter två till tre dagar.

Men det är ändå en liten risk till exempel jämfört med ett blodprov då.

Eva Bartonek: Så det var ryggvätskeprov. Sen började ni jobba med PET-kamera-undersökning. Vad är det?

Oskar Hansson: PET-kamera har använts under många decennier och framförallt inom cancersjukvården. Där används det mycket, för där tittar man ofta på sockerupptaget i tumörer och så tittar man på om tumören svarar på behandlingen.

Det är att man kan spruta in ett ämne i blodet och beroende på vilket ämne det är så binder det till något speciellt. Då har det utvecklats just sådana ämnen som binder till antingen amyloid beta, eller andra ämnen som binder till tau.

Då kan de märka in dem med väldigt svagt radioaktiv signal, kan man säga. Då kan man avbilda var, i de här fallen då i hjärnan, som man har amyloid. Eller var man då har tau.

Så det är inte som vid ryggvätskeprov som bara kan säga att man har amyloid och tau, utan nu kan vi också säga hur mycket och var det är någonstans i hjärnan.

Eva Bartonek: Men det är ingenting som användas för vanlig diagnostik. Eller har man någon klinisk nytta av det? Eller är det bara forskning.

Oskar Hansson: Amyloid-PET, gör vi faktiskt i klinisk rutinsjukvård och det görs på många universitetssjukhus i Sverige. Det gör vi ofta på de individer som inte kan eller inte vill genomgå ryggvätskeprovet.

Så det är inte så många, men kanske tio – 15 procent.

Tau-PET har ännu inte blivit godkänt i Europa, men det är godkänt i USA. Vid forskning har vi sett att tau-PET är en väldigt bra prognostisk markör. Precis som jag sa innan om ryggvätskeprovet, att har man både amyloid och tau så är det mycket mer sannolikt att det kommer att hända någonting.

Tau-PET är ännu bättre för där kan man verkligen kvantifiera hur mycket tau och exakt var det är någonstans i hjärnan. Man kan till och med se vilka typer av symtom det kommer att ge. Så inte bara att man ska försämras utan även vilka typer av symtom man kommer att utveckla framöver.

Så det är en väldigt bra prognostisk markör faktiskt. Den kommer också att antagligen vara viktig med de nya läkemedelsbehandlingarna.

Eva Bartonek: Men betyder det också att man kan följa hur det här sprids i hjärnan och det kan väl ske på olika sätt?

Oskar Hansson: Vi gjorde ju en studie att när det gäller amyloid så sprider det sig väldigt lika mellan alla och i exakt samma hastighet också ungefär vilket är jättekonstigt.

Så det verkar som att har man väl börjat få amyloida plack så går det inte att stoppa. Utan det bara fortsätter.

Men tau är lite annorlunda. Det verkar kunna sprida sig i hjärnan mellan olika kommunicerande nervceller. Det sprids och brukar ofta bildas inne i det vi kallar för inre delar av tinningloben, som just är viktiga för minnet. Sen börjar det spridas till andra regioner, genom att nervcellerna faktiskt skickar iväg sina nervtrådar då, så åker tau med de här nervtrådarna. Sen sprids de vidare från de regionerna till nästa region.

Då har vi sett att det här kanske är enligt fyra speciella vägar, kan man säga. Det leder till att tau ansamlas på fyra olika sätt. Det leder då till att det är lite olika regioner i hjärnan som blir drabbade och patienterna får därför olika symtom.

Så vi har sett att det finns fyra subtyper av Alzheimers sjukdom som beror på att tau sprids lite annorlunda. Det leder till olika symtom och även faktiskt lite olika prognos.

Eva Bartonek: Det låter nästan som smitta?

Oskar Hansson: Ja det är lite så. Som prionproteinet vid galna kosjukan och Creutzfeldt Jakobs sjukdom sprids ju också på ett liknande sätt. Det är verkligen bevisat. Men det verkar som att tau gör precis som det du säger, att det sprids precis som, egentligen ett virus i samhället. Som covid i samhället och från olika individer. Så här sprids då tau mellan olika nervceller i stället.

Eva Bartonek: Vi kanske ska säga att Alzheimers sjukdom inte smittar?

Oskar Hansson: Nej. Det finns inga bevis för det. Men däremot finns det bevis för att Creutzfeldt Jakobs sjukdom gör det. Men det finns inga bevis för att Alzheimers sjukdom smittar.

Eva Bartonek: Finns det några begränsningar med metoderna? Det låter dyrt?

Oskar Hansson: Ja, när det gäller just PET-kamerametoden så är det stora problemet att i Sverige kostar det ungefär 20 000 till 25 000 kr för en undersökning. I USA kan det kosta mellan 50 000 och 100 000 för en undersökning. Så det är dyrt och därför går det inte riktigt heller att få detta att användas över hela världen.

Eva Bartonek: Sen den tredje metoden, blodprovet som kom 2020. Det verkar då till skillnad från PET-kameran vara en ganska billig metod. Enkel. Så berätta vilken information får man av det här?

Oskar Hansson: Först försökte vi och andra att mäta just det här amyloid beta i blodet. Det lyckades man ganska bra med faktiskt. Men problemet var att skillnaden i nivåerna mellan dem som hade Alzheimer och dem som inte hade det, var väldigt små. Bara en tio procent så att det blev aldrig något bra test.

Men sen utvecklade vi andra metoder för att mäta olika varianter av tau i blodet. Och framförallt det här fosforylerade tau, just en speciell typ av fosforylerat tau som hette fosforylerat tau217 som jag nämnde innan.

Det var när vi hade utvecklat jättekänsliga metoder för att nivåerna i blodet är så otroligt mycket lägre än i ryggvätskan. Det var först då vi kunde mäta det på ett bra sätt i blodet. Det var just runt 2020.

Det var inte bara att det gick att mäta i blodet. För det hade ju varit intressant, men kanske inte så värdefullt. Utan det var att det är precis lika bra att mäta det i blodet som i ryggvätskan.

Så att nu kan vi plötsligt då med över 90 procents säkerhet ställa en diagnos Alzheimers sjukdom eller inte med bara detta blodprov.

Eva Bartonek: Och det ger som sagt ett lika säkert svar som den här ryggvätskan?

Oskar Hansson: Precis, det är det som är så fascinerande. Och även så innehåller det inte bara diagnostisk information utan också prognostisk information. För att ju högre värdet är, det är inte bara att det är ökat, utan är det väldigt ökat så har man också en sämre prognos.

Eva Bartonek: Så då finns det snart ingen anledning att göra ryggvätskeprov?

Oskar Hansson: Inte på de flesta. Sen är det som med alla test, så är de inte perfekta. Men då ser vi att ungefär 80 procent av individerna där vi tar det här blodprovet, så får vi antingen ett väldigt säkert högt värde eller ett väldigt säkert lågt värde. Så då är man väldigt säker på om man har Alzheimers sjukdom eller inte har Alzheimers sjukdom.

Ungefär 15–20 procent ligger det nära gränsvärdet. Där får man antingen ta ett nytt blodprov kanske senare eller så får man just göra ryggvätskeprov eller PET-kamera.

Men det minskar ändå antalet avancerade undersökningar med 80–85 procent.

Eva Bartonek: Så i princip skulle man kunna göra ett sådant test, att man tar blodprov på vårdcentralen och skickar iväg det till ett laboratorium?

Oskar Hansson: Precis och det kommer faktiskt att bli tillgängligt här i Sverige under våren, senast till sommaren. Men vi kommer i och för sig att rekommendera det till minneskliniker först. Men vi gör studier här i Skåne i primärvården. Initialt ser det superlovande ut. Så att jag är säker på att kommer att användas i primärvården inom två år.

Eva Bartonek: Men vad är det som hindrar att det börjar användas direkt i primärvården när det blir godkänt?

Oskar Hansson: Det är ju ändå lite så att man får vara lite försiktig. För i primärvården är det ju mindre selekterade populationer. Ofta som vi var lite inne på tidigare, så är de äldre. Och ofta har de mer andra sjukdomar, som njursvikt eller så. Och vi har sett vid preliminära data – till exempel att har man väldigt dålig njursjukdom så ökar nivåerna av olika ämnen i blodet för att de inte åker ut via njurarna. Då ökar faktiskt det här fosforylerat tau217 lite hos de som har njursvikt. Därför är det viktigt att se att det fungerar ändå trots detta, lika bra i de här mer oselekterade primärvårdspopulationerna.

Med den preliminära data vi har så verkar det faktiskt fungera lika bra.

Eva Bartonek: Det låter ju väldigt lovande. Men vad händer, man vill ju ha ett läkemedel, något som helst botar Alzheimers sjukdom eller åtminstone bromsar det. Hur ser det ut? Det har pratats en hel del om det?

Oskar Hansson: Ja, det har gjorts otroligt mycket läkemedelsprövningar under cirka 20 år. Det har varit negativa resultat, negativa resultat, negativa resultat… men det första då som blev lite positivt var för en tre till fyra år sedan ungefär. Då var det ett ämne som hette Aducanumab. Ett läkemedel som hette Aducanumab.

Det är en antikropp som är utvecklad just mot amyloid beta. Den är väldigt effektiv. Den binder in till placken där det är amyloid beta. Sen kommer de här hjärnans städarceller, mikroglia, och binder in till antikroppen och sen äter den upp placken och tar bort placken. Så bara inom ett år ungefär så är väldigt mycket av placken borta.

Det första läkemedlet hade dock lite för mycket biverkningar så det har inte blivit godkänt. Det blev godkänt först preliminärt i USA men sen har det inte fått fullt godkännande.

Men sen kom det två andra antikroppar. Den ena heter Lecanemab och utvecklades i Uppsala, av Lars Lannfelts forskargrupp och en annan som heter Donanemab som har utvecklats av Eli Lilly. Lecanemab har fått fullt godkännande i USA. De är ännu effektivare att ta bort amyloid men med mindre biverkningar. Men i Sverige väntar vi fortfarande på Europeiska läkemedelsverkets beslut för både Lecanemab och Donanemab och det förväntas komma i början av nästa år. Framförallt för Lecanemab i januari, februari 2024, så då kommer vi att få besked.

Sen är nästa steg om Sveriges myndigheter kommer att vilja subventionera läkemedlet. Så även om det är godkänt är det inte säkert att man tycker det är värt att betala för det.

Jag personligen tycker ändå… vissa har varit lite negativa. Men för mig är det första steget i Alzheimers sjukdoms läkemedelsutveckling att nu har vi faktiskt en mekanism som fungerar för att få bort amyloid och förlångsammar sjukdomen. Och många av oss tror ju att det kommer att vara ännu effektivare om man startar mycket tidigare i förloppet.

Tittar man på de här läkemedelsprövningarna så är det faktiskt ganska tydligt så att dem som hade mindre symtom när de gick in i studien har svarat bättre.

Eva Bartonek: Men vad vet man? Hur säker är man på de här orsakssambanden? Är det så att först måste man bilda amyloid och sen tau?

Oskar Hansson: Precis. Vi har ändå ganska bra bevis skulle jag vilja säga. Dels som vi var inne på, alla de här sjukdomsorsakande generna då. Det sitter ju i de här generna som styr just amyloid. Alla de får ju då amyloid-aggregat kanske redan i tjugoårsåldern. Och alla dem får ju tau-patologi senare. Mycket tidigare än vad man skulle fått det annars.

Så att får man mycket amyloida plack i hjärnan så är det garanterat att man får mycket tau i hjärnan. Det är väldigt bevisat.

Har man då mutationer i gener som kodar för tau, och man får tau-aggregat i hjärnan så får man inte amyloid. Det går inte åt andra hållet. Det är ganska tydligt att det går i den riktningen.

Sen tillsammans med de här läkemedelsprövningarna nu där vi ser att om vi tar bort amyloiden så får vi faktiskt en effekt. Dels faktiskt genom att tau-ackumuleringen eller ansamlingen över tid är långsammare. Men det är ännu viktigare som sagt, att den kognitiva försämringen är långsammare också.

Eva Bartonek: De här antikropparna riktar sig bara mot beta amyloid? Men om man redan har börjat ansamla tau också, för det är ju det som på något sätt tar död på nervcellerna, fortsätter det inte bara där då?

Oskar Hansson: Precis. Och det är nog förklaringen tror jag till varför inte det här botar sjukdomen utan bara förlångsammar sjukdomen. För det man ser är att tau fortsätter ansamlas, men lite långsammare då, framförallt med Lecanemab då.

Det är därför jag tror att läkemedlet kommer att vara mycket effektivare om man sätter in det tidigare, innan man har en massa tau i hjärnan.

Eva Bartonek: Du nämnde något om biverkningar. Hjärnan svullnar har jag hört någonstans?

Oskar Hansson: Ja men så är det. De här läkemedlen är inte helt ofarliga. Som med Lecanemab så ungefär 12 procent får det du nämnde hjärnsvullnad. Vi kallar det för ARIA-förändringar.

Det är bra två procent som får symtom av den här hjärnsvullnaden. Så de absolut flesta märker inte någonting av det.

Men det har faktiskt funnits några dödsfall. Av drygt 6000 behandlade så är det väl tre som har faktiskt avlidit av olika skäl. Så de här behandlingarna är inte ofarliga. Det ska man ha med sig.

Eva Bartonek: Jag tänker att då är det problematiskt att ge det till en person utan symtom?

Oskar Hansson: Exakt. Det skulle definitivt kunna vara det. Men det är ändå bra att veta det att det kan också vara så att risken för de här biverkningarna är mindre när man kommer in tidigt och har lite mindre amyloid. Men det pågår faktiskt två studier för att ta reda på detta. Så en jättestor studie när det gäller Lecanemab som heter Ahead 345-studien där man faktiskt behandlar personer med amyloid i hjärnan men ännu inga symtom, med det läkemedlet.

Och som sagt då med Donanemab gör man en annan studie också.

Så de studierna görs och efter det kommer man att veta hur effektiv är det, respektive hur säkert är det?

Eva Bartonek: Spännande.

Nu börjar det bli dags att avrunda. Men jag måste ställa min favoritfråga. Var är vi om tio år? Vad kan vi? Vad kan vi inte?

Oskar Hansson: Det rör ju sig väldigt fort nu. Det var ju liksom lite långsamt under 20 år. Men nu rör det sig extremt fort. Så när det gäller till exempel diagnostiken så kommer den vara otroligt mycket bättre. Det kommer inte att ta tio år. Det är mer tre till fyra år, när de här blodproven kommer att användas på specialistkliniken men även primärvården och inte bara i höginkomstländer, utan även i medelinkomstländer.

Diagnostiken kommer att bli otroligt mycket bättre för Alzheimers sjukdom.

Vi kommer också att veta om de här antikropparna, amyloid-antikroppars-behandlingen fungerar ännu bättre om man inte har några symtom, vilket jag tror att det kommer att göra.

Så jag kommer gissa att det ändå kommer att vara så att det kommer att visa sig att de här har en mycket bättre effekt. Kanske en 70-procentig förlångsamning av förloppet i stället om man börjar tidigare.

Sen får vi se om det mot biverkningsrisken är en bra balans. Men skulle det vara det, då måste vi ju faktiskt plötsligt inte bara kunna diagnostisera folk som har symtom, utan vi måste hitta det innan. Så då måste man börja screena befolkningen med de här blodproven, precis som vi gör med PSA-test för prostatacancer för män eller då med ultraljud eller röntgen för bröstcancer.

Vi är faktiskt förberedda på de studierna. Gör redan storskaliga studier i Skåne på 4- till 5000 där vi följer dem med blodprov och ser om det faktiskt skulle kunna gå. För att vara beredda om det visar sig att de här läkemedlen fungerar.

Det är det ena. Det andra, det är ju ännu viktigare, är att hitta jättebra behandling för dem som har symtom. Vi har ju varit inne på att tau är mer kopplat till symtom och så. Och då tror jag att genetiska terapier mot tau som minskar mängden tau i hjärnan, tillsammans med de här amyloid-terapierna kommer att vara mycket bättre. Det kommer vi också att veta inom tio år.

Så dels tror jag att vi kommer att kunna ha anti-amyloid-behandlingar hos folk innan man har symtom. Och har man symtom så tror jag man kan kombinera med att också lägga till tau-behandlingar då.

Eva Bartonek: Det låter väldigt hoppfullt. Jag hoppas att du har rätt.

Oskar Hansson: Absolut.

Eva Bartonek: Detta får bli en bra avrundning på den här podden. Tack Oskar Hansson, professor i neurologi, Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus, för att du ville vara med i podden.

Oskar Hansson: Stort tack.

Eva Bartonek: Och ni som lyssnar, om ni är sugna på att höra fler poddar om forskning inom medicin och hälsa så hittar ni ett stort urval på vår hemsida www.vetenskaphalsa.se under fliken poddar. Och på vår hemsida hittar du också en massa olika intressanta artiklar om forskning.

Vi som har jobbat med podden är vår ljudtekniker Patrik Jävert och jag som har intervjuat heter Eva Bartonek.

Tack för att ni har lyssnat och på återhörande.


2023-12-08

Att börja få problem med minnet kan vara tecken på begynnande demens men ett sämre minne kan bero på så mycket annat. Därför är det viktigt att söka tidigt för sina symtom för att reda ut orsaken. Men när det gäller demenssjukdomar är det inte alltid helt enkelt att ställa rätt diagnos.

Vi intervjuar Oskar Hansson som är professor i neurologi vid Lunds universitet och överläkare vid Skånes universitetssjukhus om hans forskning kring tidig diagnostik av Alzheimers sjukdom. Han forskning har bland annat lett till att man idag, med ett enkelt blodprov, kan med stor säkerhet avgöra om en person har Alzheimers sjukdom, kanske till och med innan de första symtomen. Det kan spela en avgörande roll för utvecklingen av nya läkemedel och behandlingar.

Text och intervju: EVA BARTONEK ROXÅ

Porträttfoto Oskar Hansson: ÅSA HANSDOTTER;

Ingångsbild beta-amyloid som bilder plack: iStock/selvanegra