Vetenskap & Hälsa

Konfliktsituation när läkaren själv blir patient

2019-12-09

Ett möte med en svårt sjuk cancerpatient, en läkare i 30-årsåldern, berörde för några år sedan dåvarande läkarstudenten Jonatan Wistrand starkt. Den 29 november disputerar han vid Lunds universitet med avhandlingen ”Läkaren som patient – dokumentära och litterära vittnesmål under 1900- och 2000-tal”.

Jonatan Wistrand. Foto: Olle Dahlbäck

– Jag läste på läkarutbildningen men vikarierade under sommaren som undersköterska på onkologen i Lund. Läkarpatienten, som jag i förordet till avhandlingen väljer att kalla för ”M”, hade fram till helt nyligen själv arbetat på samma sjukhus. Nu hade han spridd cancer och befann sig bortom varje känd möjlighet till bot, säger Jonatan Wistrand.

De fick bra kontakt och M’s situation fick Jonatan att fundera över hur det är att som läkare själv bli patient. Erfarenheten skulle ju förr eller senare också bli hans egen, liksom varje läkares. Dessutom skulle Jonatan Wistrand som läkare möta fler patienter som också var kollegor.

Redan innan mötet med ”M” hade emellertid hans nyfikenhet för ämnet väckts.

Hamnade själv i patientrollen

– Något år innan drabbades jag av testikelcancer och låg själv inlagd på samma canceravdelning. Det var en märklig upplevelse, jag pluggade medicin och sökte min identitet som blivande läkare men hamnade istället i patientrollen. Redan där blev jag nyfiken på vad som händer med den sjuke doktorn. Men det var i mina möten med ”M” på onkologen och i de berättelser som utvecklades under våra samtal som en verklig undran uppstod.

I dag är Jonatan Wistrand friskförklarad och i sitt avhandlingsarbete redovisar han sina intryck från den rad av litteratur han läst i ämnet, där läkarpatienter under ett par sekel med egna ord själva berättar om upplevelserna från den dubbla rollen.

– Det har forskats på ämnet innan, framförallt enkät- och intervjustudier, men jag har använt mig av en textanalytisk och historiskt jämförande metod som är mer vanlig på humanistisk än på medicinsk fakultet. I de självbiografiska berättelser jag läst finns påfallande ofta en samstämdhet mellan vittnesmål skrivna under samma tidsperiod. De läkare som blev sjuka under tidigt 1900-tal blev i strikt bemärkelse inte patienter, utan höll istället fast vid sin läkaridentitet.

Läkaryrket inte längre ett kall

– Men under 1900-talets andra hälft händer något. Läkaryrket ses inte längre som ett lika starkt kall. Vi hänger av oss stetoskopet när vi går hem. Patientidentiteten blir därmed möjlig att införliva med rollen som läkare. Men fortfarande sker det inte utan svårigheter.

Tidigare vetenskapliga studier som Jonatan Wistrand läst visar att läkare vid egen ohälsa möter betydande svårigheter; de söker ofta vård senare, använder narkotikaklassade läkemedel i högre utsträckning och är mer obenägna till sjukskrivning vid egen ohälsa än befolkningen i stort.

Otydligt ansvar vid självmedicinering

– Det kan som läkare upplevas smidigt att välja informella vägar, som att skriva ut medicin till sig själv eller rådfråga en kollega i förbifarten. Men att avvika från de upparbetade kanalerna in i sjukvården kan också innebära risker. Ansvarsfördelningen blir otydligare, liksom utredningsgång och uppföljning, säger Jonatan Wistrand.

– I mitt möte med ”M” insåg jag att det inte gick att bortse från hans läkaridentitet, och så tror jag det alltid kommer att vara, att vi som läkarpatienter har två identiteter, och att vi måste lära oss att hantera båda. Vilket inte alltid är så lätt, vare för sig den läkare som blir sjuk eller för omgivande vårdpersonal.

Avhandling: ”Läkaren som patient – dokumentära och litterära vittnesmål under 1900- och 2000-tal

Text: OLLE DAHLBÄCK

Texten är tidigare publicerad som nyhet från Lunds universitet