Vetenskap & Hälsa

Hur lever man ”normalt” på äldreboende?

2014-01-17

– Många kommuner anger att personer på äldreboenden ska kunna leva ”så normalt som möjligt”, men vad menas med det? På äldreboendet lever man i sin egen lägenhet, men delar ofta vardagen med andra och får hjälp av personal. Hur lever man normalt i en sådan miljö? Det frågar sig Tove Harnett, forskare i socialt arbete som studerar makt och begreppet ”normalt liv” på äldreboenden.

Äldreomsorgen har kopierat målet, att kunna leva ett så normalt liv som möjligt, från handikappomsorgen där det har varit en ledstjärna för att hävda funktionshindrades rättigheter. Frågan är vad som ingår i begreppet ”ett normalt liv” för en gammal människa.

– Det tycks vara lättare att säga vad som är normalt för en tonåring än vad det är för en 89-åring, säger Tove Harnett. Eftersom det är svårt att sätta fingret på vad som är ett normalt liv för en äldre person är det också svårt att använda begreppet för att utkräva sina rättigheter.

Vems hemlika miljö?

I sitt senaste forskningsprojekt, som fortfarande är i sin linda, undersöker Tove Harnett tillsammans med Håkan Jönson hur begreppet ”så normalt som möjligt” fungerar som ledstjärna för äldrevården.

Tidigare har hon studerat äldrevården ur ett makt- och vanmaktsperspektiv. Bland annat har hon ägnat sig åt begreppet hemlikhet som kanske inte är det första man tänker på när man hör ordet makt. Man utgår från att gamla människor gillar gamla saker och en viss typ av sysselsättningar. Därför är allmogemöbler, bingo och gudstjänster vanligt på dagens äldreboende.

– Men vems ”hemlika” miljö är det man vill försöka efterlikna? Man får tänka på att det kan finnas ett ålderspann på tjugo år mellan de boende, säger Tove Harnett. Inte skulle jag vilja bo i ett äldreboende i 80-talsmiljö bara för att jag är uppvuxen på 80-talet!

Föra sin egen talan

Ett annat problem med att efterlikna hemlikhet är att när vi väl blir så gamla att vi måste flytta till ett äldreboende, så kanske vi inte själva kan tala om hur vi vill ha det. Då brukar någon närstående få berätta det för personalen. Detta blir problematiskt eftersom man då utgår från att det går att överföra hur man vill ha det hemma med hur man vill ha det när man bor på ett äldreboende. Det finns en risk för att information om hur man levt får en konserverande effekt enligt devisen en gång leverpastejmackor till frukost alltid leverpastejmackor till frukost.

Tove Harnett berättar om en man som sagt att hans pappa uppskattade en rå men hjärtlig jargong. Själv brukade han säga till sin far ”kom gubbstrutt så går vi” för att få ut honom på promenad.

– Det är förmodligen en sak att sonen säger det och en helt annan att vårdpersonalen gör det, resonerar Harnett.

Vill sätta fingret på svårigheter

Ett annat problem är förstås integriteten när någon annan förmedlar den gamles levnadsberättelse. Kanske berättas saker som den boende helst inte vill ska komma fram?

Tove Harnett vill själv inte ge några rekommendationer om vad som är ett optimalt äldreboende, bara sätta fingret på svårigheter som dyker upp i konkreta vardagliga situationer.

– En gyllene regel är så klart att ge omsorg så som man själv skulle vilja ha omsorg när man blir gammal, men det måste så klart ställas mot vårdpersonalens realiteter i form av reglerade arbetstider, säger Tove Harnett.

Hon tror att framtidens äldreomsorg kommer att se annorlunda ut än vad den gör idag och att den långt ifrån är varken den optimala eller sista varianten.

Text: Ulrika Oredsson; Foto (porträtt): Oskar Pollack

Artikeln är tidigare publicerad i LUM nr 9, 2013

Fotnot. Tove Harnett har tillsammans med kollegorna Håkan Jönson och David Wästerfors gett ut boken ”Makt och vanmakt på äldreboenden”. Projektet ”Vad är normalt på äldreboendet?” bedrivs tillsammans med Håkan Jönson, baseras på intervjuer med äldre, personal, närstående, chefer, samt deltagande observationer på två äldreboenden.