Vetenskap & Hälsa

Vetenskap & hälsa

Grön starr – stora skillnader i sjukdomsutveckling ändrar vårdrutiner

2009-12-10
Anders Heijl och Boel Bengtsson
Anders Heijl och Boel Bengtsson

I en helt unik studie har forskare vid Lunds universitet och Universitetssjukhuset MAS i Malmö följt sjukdomsutvecklingen hos en grupp obehandlade patienter med grön starr, glaukom. Resultaten visar på stora individuella skillnader kring hur snabbt sjukdomen utvecklas, vilket har lett till att vårdrutiner nu håller på att ses över.

Grön starr, glaukom, är en ögonsjukdom där nervfibrerna i synnerven förtvinar och det uppstår synfältsdefekter som breder ut sig. Detta sker fläckvis och i början märker inte patienten av försämringen eftersom hjärnan har en förmåga att fylla i de bilder som saknas. Därför är cirka 50 procent av de drabbade obehandlade.

Vanligaste orsaken till blindhet

– Glaukom är en av de vanligaste orsakerna till blindhet i västvärlden. Den är ovanlig före 50 års ålder men ungefär 5–7 procent av alla 75-åringar är drabbade. Av dessa blir 5–10 procent till sist helt blinda på båda ögonen, säger Anders Heijl, professor och ögonläkare vid Lunds universitet och Universitetssjukhuset MAS i Malmö.

Länge trodde man att glaukom orsakades av förhöjt kammartryck inuti ögat men numera har man konstaterat att glaukom kan förekomma även vid normalt ögontryck, likväl att många kan ha högt ögontryck utan att utveckla glaukom. Rutinbehandlingen vid grön starr hade länge varit olika trycksänkande åtgärder men detta började ifrågasättas.

Oväntade resultat

I början av 1990-talet startade därför Anders Heijl och hans medarbetare en studie för att undersöka trycksänkningens effekter. I studien ingick även en obehandlad kontrollgrupp av personer med tidiga glaukomsymptom. Att studien överhuvudtaget kunde genomföras berodde på att man i Malmö hade utvecklat en ny känslig metod för synfältsanalys med vilken man kunde identifiera även små försämringar med stor säkerhet. På så sätt skulle patienter kunna få behandling så snart en försämring hade konstaterats. Resultaten från den obehandlade kontrollgruppen var oväntade.

– Det var jätteintressant att se att obehandlade patienter kan ha helt olika prognos, att det är så stor spridning bland individer. En del kan gå obehandlade hela livet och knappt märka någon försämring medan för andra kan synen rasa på bara några år, säger Boel Bengtsson, forskare vid Lunds universitet och Universitetssjukhuset MAS i Malmö

Behandling måste individualiseras

Förutom den stora individuella spridningen visade resultaten på olika riskfaktorer. Hos patienter med högt tryck i ögat försämrades synen mycket snabbare än hos dem med normalt tryck. Ytterligare en riskfaktor är så kallat exfoliationsglaukom, en grupp patienter som har vad som skulle kunna beskrivas som damm eller ludd på linsen. Många av dessa patienter försämras i medeltal tre gånger så snabbt som övriga glaukompatienter.

– Resultaten visar att behandlingen måste individualiseras och det har också ökat vår kunskap om vad som händer när man inget gör. Vid lågt tryck är sannolikheten stor att det går bra även utan behandling. Många äldre har problem med att ta ögondroppar och om de har lågt tryck kan det vara bättre att avvakta med behandling och göra tätare kontroller istället. Vid exfoliationsglaukom bör man däremot snabbt sätta in annan behandling, säger Anders Heijl.

Trycksänkning bromsar

Resultaten från den obehandlade kontrollgruppen är också viktiga vid planeringen av framtida screeningar för grön starr. De ger en fingervisning om hur ofta man ska kalla till kontroller, vilka grupper av patienter som det är särskilt angeläget att identifiera och vilka testmetoder som är lämpliga.

– Våra resultat är unika, ingen annan har följt obehandlade patienter. Men studien kommer nog aldrig att upprepas. Det skulle vara oetiskt, eftersom den också visade att trycksänkning som behandlingsmetod har en stor bromsande effekt på sjukdomsutvecklingen, till och med större än vad man tidigare trodde, säger Boel Bengtsson.

EVA BARTONEK  ROXÅ

november 2009

Artikeln är tidigare publicerad som Månadens vetenskapliga artikel av Medicinska fakulteten vid Lunds universitet