Vetenskap & Hälsa

Vetenskap & hälsa

Gen kopplad till försämrad insulinfrisättning kan kanske lagas med gensaxen

2023-02-27
tre forskare i labbrockar sitter vid en lång labbänk och pipetterar
Charlotte Ling, Tina Rönn och Karl Bacos är tre av författarna bakom en ny artikel som har identifierat en viktig gen som påverkar insulinfrisättningen. Foto: Petra Olsson.

Forskare har identifierat 395 gener med ett annorlunda uttryck hos personer med typ 2-diabetes. En av generna visade sig ha en mycket stark koppling till försämrad insulinfrisättning. Nu vill forskarna undersöka om det går att använda gensaxen CRISPR/Cas9 för att korrigera genens aktivitet.

Forskarlaget har visat att 395 gener har ett annorlunda uttryck i de insulinproducerande cellerna hos personer med typ 2-diabetes. Av dessa var 94 av generna kända sedan tidigare. Studien bygger på analyser av insulinproducerande celler från 283 individer med eller utan typ 2-diabetes.

Karl Bacos. Foto: Petra Olsson

– En styrka med vår nya studie är att vi har kunnat validera redan kända gener, samtidigt som vi har upptäckt många nya gener som har ett annorlunda uttryck hos personer med typ 2-diabetes. Vi har dessutom lyckats identifiera en gen som visade sig ha en mycket stark koppling till försämrad insulinfrisättning, säger Karl Bacos, docent inom experimentell diabetesforskning vid Lunds universitet och som lett studien tillsammans med professor Charlotte Ling.

Reglering av PAX5 med gensaxen

Genen heter PAX5 och har tidigare visat sig vara kopplad till leukemi, men det finns inga kända studier av genens roll i insulinproducerande celler och diabetes. Forskarna genomförde flera experiment i odlade insulinproducerande celler från människor och råttor där de studerade hur ett förändrat uttryck av PAX5 påverkade insulinfrisättningen. Deras experiment visade att insulinfrisättningen minskade och celldöden ökade när PAX5 överuttrycktes.

Charlotte Ling. Foto: Kennet Ruona

Forskarnas förhoppning är att kunskapen ska användas i försök att utveckla nya behandlingar av typ 2-diabetes. Diabetesforskaren Charlotte Ling leder en forskargrupp inom diabetes och epigenetik vid Lunds universitets diabetescentrum som vill undersöka om det går att använda gensaxen CRISPR/Cas9 för att korrigera genens aktivitet.

– Vår långsiktiga målsättning är att vi ska reglera aktiviteten hos PAX5 med hjälp av gensaxen och på så sätt återställa PAX5-nivåerna hos personer med typ 2-diabetes, säger Charlotte Ling, professor i epigenetik vid Lunds universitet.

Kan gynna särskilda patientgrupper

Tidigare forskning vid Lunds universitets diabetescentrum (LUDC) har visat att det finns vissa patientgrupper som har särskilda problem med att frisätta insulin. Undergruppen har fått namnet SIDD (Severe insulin-deficient diabetes) och kännetecknas av försämrad insulinfrisättning.

– Det är möjligt att framtida behandlingar där vi återställer PAX5-nivåerna kan visa sig vara särskilt gynnsamma för den här gruppen av patienter. Typ 2-diabetes är ett växande folkhälsoproblem i hela världen och det är angeläget att vi hittar nya sätt att behandla sjukdomen, säger Charlotte Ling.

Stor forskningsresurs

Flera forskargrupper vid LUDC har gått samman för att genomföra studien. De har tillgång till en resurs för diabetesforskning som samlar insulinproducerande celler i bukspottskörteln från avlidna donatorer i hela Skandinavien.

– Studien har varit möjlig att genomföra tack vare vår stora forskningsresurs där vi har samlat insulinproducerande celler i bukspottskörteln från donatorer under flera års tid. Vi har lyckats identifiera flera nya gener med ett förändrat genuttryck hos personer med typ 2-diabetes eftersom vår biobank är så omfattande. I kommande studier vore det värdefullt att genomföra liknande analyser från individer med fler etniska bakgrunder eftersom vi vet att risken för att utveckla sjukdomen varierar mellan olika folkgrupper, säger Karl Bacos.

Länk till den vetenskapliga artikeln: ”Type 2 diabetes candidate genes, including PAX5, cause impaired insulin secretion in human pancreatic islets

Text: PETRA OLSSON

Artikeln är ursprungligen publicerad av Lunds universitet