Vetenskap & Hälsa

Att återhämta sig efter en höftfraktur

2018-06-12

Tidigare friska personer, 65 år och äldre, som levt oberoende av hjälp från andra före en höftfraktur borde kunna återhämta sig efter en höftfrakturoperation. Men det är viktigt att de  psykologiskt stöd under återhämtningstiden. De som återhämtade sig bäst och som hade mest kämpaglöd var de som hade ett tydligt mål och där målet involverade nära och kära.

Berit Gesar

Berit Gesar, sjuksköterska som disputerade nyligen vid Lunds universitet med avhandlingen ”The recovery process after a hip fracture of healthy patients, 65 years and older – perceptions, abilities, and strategies.”

Hon ville med sin avhandling förstå mer om patientens situation efter en höftfraktur och hur de såg på sin återhämtning till tidigare vardag. I studierna har hon intervjuat patienter på akutsjukhuset 2-5 dagar efter höftfakturoperation och i hemmet efter fyra månader. hon har också använt sig av kvalitetsregistret Rikshöft och enkäter. Alla patienterna i avhandlingen hade innan sin fraktur bott i eget hem och klarat sig utan hjälp från andra. Hur upplevde de situationen på sjukhuset?

– Direkt efter operationen hade patienterna en stor tilltro till att de skulle återhämta sig och återgå till tidigare vardag. De hade klarat av många svårigheter tidigare i sitt liv och detta var en i raden. Men rutinerna (vårdkulturen) på akut ortopedisk vårdavdelning bidrog till att de blev osäkra på om de skulle kunna klara sig själva när de kommit hem. De fick dubbla budskap från personalen där de uppmanades att göra saker själva, men det skulle ske på en tidpunkt som passade personalen.

Hur blev situationen när patienterna kommit hem till sin bostad?

– Fyra månader efter att de hade kommit hem hade några återhämtat sig, några hade gett upp. Många var fortfarande påverkade och beskrev att det pågick en inre kamp. Den bestod av ifall de skulle orka fortsätta kämpa för att återfå krafter för att kunna återgå till att leva ett liv oberoende av hjälp från andra eller om de skulle ”ge upp”. Sviter efter frakturen påverkade det dagliga livet både fysisk, psykiskt och socialt. Fysiska besvär var försämrad rörlighet, försämrad muskelkraft, försämrad balans och känsla av orkeslöshet. Dessa fysiska handikapp påverkade i sin tur personerna psykiskt. Rädslan för att falla igen hade gjort att de deltog i färre sociala aktiviteter än tidigare. De beskrev också att de hade färre relationer med goda vänner, färre utomhusaktiviteter och hade blivit mer isolerade. Många beskrev att de tyckte att återhämtningen tog oväntat lång tid och att det var svårt att motivera sig och att fortsätta att tro på att kunna återgå till tidigare vardag utan att behöva få hjälp från andra. Resultat från register- och enkätstudien visade att det fanns skillnader mellan olika åldersgrupper i vad som skattades svårt. Den största nedgången för hela gruppen var att delta i aktiviteter utanför hemmet.

Vad är dina slutsatser efter att ha intervjuat alla patienter och lyssnat på deras upplevelser?

– Tidigare friska personer, 65 år och äldre, som levt oberoende av hjälp från andra före en höftfraktur borde kunna återhämta sig efter en höftfrakturoperation. Betydelsen av psykologiskt stöd under återhämtningstiden kan inte förbises. De som återhämtade sig bäst och som hade mest kämpaglöd var de som hade ett tydligt mål och där målet involverade nära och kära. Detta var oberoende av ålder då höftfrakturen inträffade. Målet ”återgång till tidigare funktionsförmåga” var olika för olika åldrar och personcentrerad vård med stöd av hjälp till självhjälp blir väldigt viktig för att vi ska kunna rehabilitera dessa personer tillbaka till en bra vardag. Att optimera individuellt stöd under återhämtningstiden kan ge dessa äldre personer större förutsättningar att återgå till tidigare vardag utan att vara beroende av hjälp från andra.

Text & foto: KATARINA EHRENBORG