Vetenskap & Hälsa

Vetenskap & hälsa

Podd: Autistiska drag eller diagnos autism?

2024-04-05

Textversion

Podd. Autistiska drag eller diagnos autism? 2024-04-05

Varför har autismdiagnoserna ökat lavinartat de senaste decennierna? Varför försöker många vuxna nu bli av med sin diagnos? Vad är egentligen autistiska drag? Det kommer dagens avsnitt i Vetenskap och hälsas poddserie att handla om.

Jag heter Jenny Loftrup och jag har bjudit in Sebastian Lundström till studion, för att prata om detta.

Välkommen!

Sebastian Lundström: Tack så mycket.

Jenny Loftrup: Du har ju forskat på autism i många år vid Lunds och Göteborgs universitet och du möter också unga som är på autismspektrat i ditt jobb som psykolog vid Barn- och ungdomspsykiatrin i Region Skåne.

Så du är helt rätt person att göra den här podden om autism.

Sebastian Lundström: Ja, vi får hoppas det.

Jenny Loftrup: Är du den i Sverige som vet mest om autism?

Sebastian Lundström: Det vet jag inte men jag vet ganska mycket om i alla fall prevalensökningar. Men nej jag är inte den i Sverige som vet mest om autism generellt. Det är jag absolut inte.

Jenny Loftrup: Och det kommer vi att komma till – prevalensökningarna som handlar om att det är så många som har fått den här diagnosen.

Så jag tänkte börja med att fråga, vad är autism?

Sebastian Lundström: Autism är ett neuroutvecklingsrelaterat tillstånd som karaktäriseras av svårigheter i social interaktion, kommunikation och stereotypa och repetitiva beteenden.

Det debuterar oftast, eller nästan alltid, i den tidiga utvecklingsåldern och en vanlig markör kan vara förseningar i språket.

Jenny Loftrup: Är Aspergers autism?

Sebastian Lundström: Aspergers är autism. Det var ett begrepp som myntades 1944–45 av Hans Asperger och är väldigt likt autism med den diagnostiska skillnaden att det inte är förseningar i språket vid tidig ålder.

Men när man har gjort longitudinella studier så har man ändå kunnat se att de har ett avvikande språk. Det kan vara överdrivet pedantiskt eller formellt.

Jenny Loftrup: Och vad är det för personlighetsdrag som är speciella för någon som ligger på autismspektrat?

Sebastian Lundström: Den kanske främsta autismforskaren i Sverige och världen, Christopher Gillberg, brukar säga att om man ska koka ner det till något så är det brist på social instinkt.

Jenny Loftrup: Så kan man säga att det är som att alla de här oskrivna reglerna om hur man är tillsammans med andra, man kan inte dem. Man måste lära sig dem?

Sebastian Lundström: Det kan bli svårare att intuitivt förstå. Man måste använda sig av kognitiva processer för att snappa upp dem och förstå dem, vilket naturligtvis kan vara ganska utmanande och energidränerande. Men då pratar vi också om de personerna som har en lite högre funktionsnivå.

Det som vi klassiskt brukar kalla för autism är barn som har ett väldigt begränsat språk, påtagliga stereotypa och repetitiva beteenden. Till exempel att man står och vaggar eller gungar i ett hörn. Typexemplet är naturligtvis att man håller på att rada upp saker i all oändlighet. Men också att man har väldiga svårigheter med sensorik. Man kan bara äta en sorts mat, eller att man har på sig samma kläder eller att beröring känns som eld på kroppen.

Jenny Loftrup: Också det här med blicken. Att ofta tycker de som har autism inte om att titta i ögonen. Varför är det så?

Sebastian Lundström: Ja, från början så tänkte man att det var att man inte ville ha någon social kontakt. Då försöker man träna barn att titta i ögonen för att de helt enkelt skulle lära sig det.

Men vad man har kunnat visa vid eye tracking-studier, framförallt från Gillberg-centrum, är att barnen tittar inte i ögonen av den anledningen att det är överväldigande. Det är så mycket information som kommer ut från ögonen.

Då är det väldigt svårt att hålla fokus på det som sägs, samtidigt som du översköljs av all den här information som kommer över dig. Så det blir som en sensorisk överladdning.

Bland de bättre sakerna du kan göra när du utreder med barn med autism, framförallt de lite äldre, är inte att sitta mittemot dem utan kanske sitta vid sidan om dem när du fråga om saker och ting. För att du inte ska störa dem.

Jenny Loftrup: Nu pratar vi om när man har ganska grav autism. Men är det så att vi alla har mer eller mindre autistiska drag?

Sebastian Lundström: Via svenska tvillingregistret så har vi fråga föräldrar till lite drygt 40 000 tvillingar om autistiska drag och omkring ungefär 35 till 40 procent av alla tvillingar rapporteras ha ett eller flera autistiska drag.

Så vi har det väl lite ”till mans” kan man säga lite slarvigt. Men när det går över en viss gräns så att det blir funktionsnedsättande. Då kan vi börja prata om tillståndet.

Jenny Loftrup: Och när det gäller flickor, så sägs det att det är lättare att missa autism. Varför skulle det vara så?

Sebastian Lundström: Nästan alla diagnostiska kriterier, för det är det vi håller på med inom psykiatrin. Vi har inte en objektiv markör. Vi har inte ett blodprov, vi har inte en gen som kan identifiera klart om någon har eller inte har det. Utan det är en klinisk bedömning baserad på beteendekriterium.

Om man tittar på de här beteendekriterierna så är de utprovade på pojkar. Det underlag som gjorde att man tog fram de här diagnostiska kriterierna är baserat på pojkar.

Så majoriteten av de psykiatriska tillstånden är eventuellt pojkspecifika uttryck.

Och flickor med autism ser lite annorlunda ut i sin beteenderepertoar än pojkar. Pojkarna kan vara ganska uppenbara. Att de sitter i ett hörn och leker med bilar och vill inte ha social interaktion. Eller i alla fall inte ger uttryck för att de vill ha social interaktion. Medan flickorna ofta är med i gruppen men står lite utanför och kanske tittar lite. Deltar inte men är där.

Jenny Loftrup: De hänger liksom runt den här flickgruppen och vill komma in.

Sebastian Lundström: Ja vill komma in. Men vet kanske inte riktigt hur man gör och tar kanske inte alltid adekvata initiativ.

Jenny Loftrup: Hur menar du då?

Sebastian Lundström: Ja men att man kanske säger något klumpigt för att komma in, eller bara tar plats och går in. Så skulle det kunna vara.

Och sen har vi det här med fantasilekar. Vad man kan se ibland med flickor med autism är att de i alla fall till ytan förefaller att leka adekvat. Man lägger ner dockan i vagnen. Man går omkring med vagnen. Man lagar mat. Man ger dockan mat. Och sen efter en kvart till tjugo minuter så börjar processen om igen.

Så det verkar snarare vara en inövad lek med i alla fall ytliga fantasiinslag. Men snarare så är den repetitiv och inövad.

Jenny Loftrup: Så att man upprepar det, i stället för att gå vidare i leken och hitta på något nytt?

Sebastian Lundström: Precis.

Jenny Loftrup: Men idag. Då upptäcker man flickor, eller?

Sebastian Lundström: Idag upptäcker man flickor i jättestor mängd. Man upptäcker pojkar i ännu större mängd.

De senaste siffrorna som kom från Stockholm, var 6,9 procent av alla tonåriga pojkar och jag tror 4 procent av alla tonåriga flickor som har en autismdiagnos.

Jenny Loftrup: Och på sextiotalet, hur många var det då? Var det en promille?

Sebastian Lundström: En halv promille var det 1966.

Jenny Loftrup: Men betyder det att det är liksom en epidemi av autism?

Sebastian Lundström: Nej och det där är väldigt viktigt att emfasera. På tjugohundratalet publicerades en studie som visade på att MMR-vaccinet var associerat till autism. Den studien publicerades i Lancet och fick enormt genomslag. Men har aldrig repeterats och har dessutom dragits tillbaka på grund av fusk. Men har gett upphov till väldigt många negativa saker som till exempel att föräldrar inte vaccinerar sina barn.

Vi har forskat på det här i många år och kunnat visa på mängder av olika saker som överhuvudtaget inte stöder någon form av autismepidemi. Till exempel så är de symtom som konstituerar en autismdiagnos helt konstanta under en tio till femtonårsperiod, medan diagnoserna går upp.

Så diagnoserna går upp.

Jenny Loftrup: Men det är egentligen inte så att fler har symtom på autism?

Sebastian Lundström: Nej. Vi har precis lika mycket symtom 2010 som vi hade 1997 i befolkningen.

Jenny Loftrup: Så allting ligger i betraktarens öga?

Sebastian Lundström: Ja, det gör ju det. Vi har tittat på om ratio, gener och miljö har förändrats över tid. Det betyder att skulle det ha kommit in någonting i organismen, något gift i brunnar eller något som skulle kunna påverka autism, så skulle vi kunna skönja det.

Men vi ser att det är samma andel gener som påverkar autism 2000 eller till och med tidigare 1981 fram till 2017. Så ingenting har förändrats i vad som skapar det här tillståndet.

Jenny Loftrup: så det är inget vaccin, eller…?

Sebastian Lundström: Det finns ingen indikation på att något har kommit in som har påverkat benägenheten att få autism.

Vad vi däremot ser är att autismdiagnosen idag sätts på betydligt färre kriterier.

Så fler ryms under det här begreppet idag. Och det ligger i klinikerns ögon, vad autism är. Och det här är kanske både en styrka och nackdelen med de här subjektiva diagnoskriterierna, som är en tolkningsfråga.

Jenny Loftrup: Men vad ligger då bakom den här stora ökningen?

Sebastian Lundström: Väldigt många olika saker. Om vi börjar med den första studien, prevalensstudien, som görs 1966 av en herre som heter Victor Lotter. Han var doktorand till Lorna Wing som är the grand old lady inom autism och som har myntat begreppet den autistiska triaden. Victor Lotter hittar en halv promille, ungefär.

Jenny Loftrup: Du nämner den autistiska triaden. Vad är det?

Sebastian Lundström: Det är ett begrepp där vi pratar om social föreställningsförmåga, det vill säga förmågan att förstå vad andra individer vill, tycker och tänker och även vad jag vill, tycker och tänker i sociala situationer.

Jenny Loftrup: Att man är lite människokännare? Att man kan sätta sig in i vad den mittemot känner och tycker?

Sebastian Lundström: Precis. Och den andra är då kommunikation. Att jag anpassar mitt språk och att jag använder ett språk som är rimligt och bra. Men också att jag faktiskt kan prata ordentligt.

Jenny Loftrup: Alltså, ett språk som är rimligt och bra. Hur menar du då?

Sebastian Lundström: Jo, det är ju ett problem om man använder sig av gammalmodiga arkaiska uttryck till ett gäng åttaåringar som inte förstår att de inte förstår de orden. Sen å andra sidan så kan det också vara den andra svårigheten som är att man inte har något talat språk alls. Eller väldigt lite. Så det är på något sätt svårighet med språk i alla dimensioner.

Jenny Loftrup: Kan det också vara melodin, att man pratar lite stackato?

Sebastian Lundström: Det kan det vara. Ibland träffar man små pojkar som låter som robotprofessorer och kan berätta allting om grodor.

Och sen den sista delen i triaden. Det är det här med stereotypa och repetitiva beteenden. En önskan om att kunna ha det som det alltid har varit. Att ingenting ska förändras. Man följer vissa ritualbundna eller regelbundna mönster. Att man radar upp saker. Att skorna måste stå exakt det här stället och överkastet ska vara vikt på det här sättet och tröjan ska vara just den här färgen.

Och detta är då beteendekriterier som är ganska påtagliga. De är ofta ackompanjerade med intellektuell funktionsnedsättning, allt som oftast med epilepsi, svårigheter med motoriken och ofta heller inget tal. Så det är en ganska påtagligt grov definition.

Jenny Loftrup: Men är det så då idag att man har gjort det här spektrat mycket vidare. För idag verkar det som att man kan ha autism och man går ändå i skolan och fungerar?

Sebastian Lundström: Precis. Och vad vi ser då under sjuttio-, åttio- och nittiotalet är att det gradvis ökar lite grand hela tiden.

Den stora förändringen har nog att göra med ändrade diagnostiska kriterier. Fler människor får alltså plats under det paraplybegrepp som vi kallar för autism.

Så det är en förklaring.

En annan förklaring är att saker och ting går in och ut ur mode. Så när en diagnos går upp så går andra diagnoser ner.

Så detta kan vi se att när autism går upp så går diagnostiserad intellektuell funktionsnedsättning ner, även vissa språkstörningar och det har även föreslagits lite andra tillstånd som går ner också. Så det kan också förklara en ganska stor del av ökningen.

Sen har vi andra fenomen också som är mycket mer av administrativ art. Idag är det nästan som så att du måste ha en diagnos för att få stöd till exempel i skolan eller någon annanstans.

Nu har det här aldrig undersökts systematiskt i Sverige. Men det har det gjorts i Australien. Då har man intervjuat kliniker där jag tror att det var ungefär en tredjedel eller en fjärdedel som säger att de har satt diagnosen på individer som inte når upp till den diagnostiska tröskeln, av den anledningen att individerna ska få stöd.

Jenny Loftrup: I skolan?

Sebastian Lundström: i skolan eller i hemmet.

Jenny Loftrup: Nu fastnade jag på skolan här. Vad är det under en skoldag som kan vara påfrestande?

Sebastian Lundström: Det kan nog vara väldigt mycket och väldigt olika. Men om man börjar med att gå upp ur sängen och faktiskt klä på sig och komma iväg i tid. Någonting som är svårt för de flesta barn, oavsett ålder och svårigheter.

Och sen när du väl är i skolan så är det väldigt mycket sinnesintryck överallt. Ljud och ljus och rörelse och folk pratar och det är inte lätt att förutsäga vad som ska hända.

Då blir det per automatik väldigt svårt att koncentrera sig på de olika sakerna. Man kanske kämpar med att försöka förstå varför de här står här borta och skrattar och de här står här borta och skrattar och vad har jag gjort och var står jag i det hela?

Sen när man kommer in i skolmatsalen lägger du dessutom på elementet av lukt och smaker och så ska du integrera alla de här sinnesintrycken. Saker som många människor gör helt automatiskt utan att tänka på det men som kan bli en ganska stor ansträngning för de här individerna.

Jenny Loftrup: Men är det så att de är extra känsliga för alla intryck och alla detaljer?

Sebastian Lundström: Vissa är extra känsliga för alla intryck och alla detaljer. Vissa är absolut inte det. Vissa bryr sig inte om det är kallt ute och går omkring i t-shirt när det är minus tio grader, medan andra går omkring med jacka när det är plus 25 grader.

Den stora saken är att det är sensoriska avvikelser som är ganska enorma som man reagerar på.

Jenny Loftrup: Hur kan man då, under en skoldag, personalen göra för att underlätta?

Sebastian Lundström: Tydlighet med instruktioner, avgränsningar. Man brukar säga, och det tror jag är bra för alla barn, men det vet jag inte, att ge instruktioner i form av receptformsliknande att först gör man det, sen gör man detta och sen gör man det.

Gammal klassisk katederundervisning skulle jag nog vilja påstå är väldigt bra.

Så om man kokar ner det som vi sa tidigare så skulle det kunna vara brist på social instinkt.

Då är det naturligtvis suboptimalt med grupparbete, med verbala framställningar inför klassen. Samtidigt som det naturligtvis är viktigt att öva på de sakerna inför vuxenlivet.

Jenny Loftrup: Att kreativitet i grupp som sen då ska redovisas muntligt är en mardröm?

Sebastian Lundström: Det kan nog vara en mardröm för många. Det förefaller rimligt.

Jenny Loftrup: Det kan också finnas fördelar med autism? Att man kan ha väldigt bra koncentrationsförmåga?

Sebastian Lundström: Ja definitivt om man blir intresserad av någonting så kan människor gå in i det något helt oerhört och göra stora framsteg inom det området. Ta fram massor med intressant och ny kunskap. Definitivt.

Jenny Loftrup: Om man har väldigt bra koncentrationsförmåga och man är intresserad av någonting. Är man också väldigt uthållig?

I så fall låter det som att det vore en dröm för en arbetsgivare om man har en specifik uppgift?

Sebastian Lundström: Det finns ju mängder med olika byråer som anställer individer med autism, som de hyr ut till företag.

Jenny Loftrup: Vad är det för slags jobb?

Sebastian Lundström: En intressant person som brukar prata om det här, hon tittar på sjökort och rättar datorerna och går igenom och tittar där datorerna har missat saker.

Men sen kan det också vara saker som har med siffror, nummer och redovisningar att göra. Genomlysningar av olika slag som kräver en oerhörd noggrannhet.

Jenny Loftrup: Så noggrannhet och att liksom se mönster?

Sebastian Lundström: Ja framförallt kanske att se detaljer.

Jenny Loftrup: Men det här med detaljerna, betyder det att man har svårare att se helheten?

Sebastian Lundström: Så är det – lite svårt att se skogen för alla träden. Man ser enheter, men har svårt att sätta ihop det till en helhet. Så varför hör det här ihop med detta?

Och det har man kunnat se också via eye tracking-studier i sociala situationer när man tittar på varför skrattar den personen, sen kanske det händer något roligt här borta i tavlan. Men sen har man svårt att koppla det till vartannat.

Jenny Loftrup: Och det finns ju inom autismspektrat ett litet fåtal, väldigt sällsynta människor som man kallar savanter.

Jag såg bland annat en film om Daniel Wellington som är fantastisk på att lära sig språk. Han fick då göra ett experiment. Han flögs till Island och hade en vecka på sig. Sen blev han intervjuad i TV och hade då ett fint isländskt uttal och rätt grammatik. Och vad jag kunde höra så var det flytande.

Men vad är annorlunda i deras hjärna? För det är nästan inte mänskligt.

Sebastian Lundström: Det är i allra högsta drag mänskligt. Annars skulle de inte göra det. Men jag vet inte vad som är annorlunda i deras hjärna. Men det är inte speciellt vanligt.

En annan sak som man har sett någon gång är en person som inte har något tal, har i stort sett hjälp med hela sitt dagliga fungerande. Hen flygs upp i en helikopter ovanför London och får titta på London i en kvart. Sen flyger man ner och sätter sig ett par dagar och ritar av en komplett karta över hela London. Det är fascinerande och en korrekt karta också. Det är fascinerande och i allra högsta grad mänskligt. Det ger väl små nycklar till förståelse kring den mänskliga hjärnans kapacitet.

Men vad det beror på och hur man förklarar det neurologiskt det vet jag inte.

Jenny Loftrup: Kan man se autism i hjärnan?

Sebastian Lundström: Nej. Man är på väg att kunna göra det och det har gjorts en hel del magnetröntgen och mycket annat men någon klar definitiv signatur finns inte.

Jenny Loftrup: Hjärnan fungerar på ett annorlunda sätt, men det är ingen sjukdom. Är det svårare i vårt samhälle att leva med autism?

Sebastian Lundström: Det ställs högre sociala krav idag än vad det gjorde tidigare i samhället. Vi är mer sociala. Vi går på afterwork. Vi pratar med varandra i fikarummet. Sociala färdigheter är något som skattas rätt högt.

Vi har kunnat visa genom en mängd olika studier att föräldrar idag faktiskt skattar barnens symtomnivå som upp till 30 procent mer dysfunktionell idag än vad de gjorde för tio till 15 år sedan.

Så någonting har hänt. Det har blivit svårare för individer med autism.

Jenny Loftrup: Men hur kan man då som förälder till ett barn med autistiska drag, underlätta för dem? Ska man träna dem på sociala situationer eller ska man låta dem vara ifred?

Sebastian Lundström: Det varierar nog lite. Träning är väl inte fel på det sättet att man förbereder, att man kan förklara sociala skeenden på vad som ska ske och vad som inte kan ske.

Och sen är det väl också viktigt att på något sätt omfamna den variation som finns och bereda plats för de här människorna i samhället. Inte nödvändigtvis bara försöka trycka in dem i den andra mallen som de inte riktigt passar i.

Men jag tänker att förberedelser och förklaring är en sådan sak. Men det varierar också efter vad vi pratar om för typ av autism. Det där fungerar säkert jättebra på individer med lite högre kognitiv förmåga. Men kanske inte är någonting som alls är applicerbart på de individer som har en lägre kognitiv förmåga och behov av dagligt stöd.

Jenny Loftrup: Men jag tänker på anpassning i skolan. Skulle det kunna vara sådant att man får sitta själv ibland. Eller att man kanske inte behöver vara med på rasten som då kanske är jobbigare än lektionen. För då är det ju lite mer oklart vad man ska göra.

Sebastian Lundström: Det är nog jättebra anpassningar. De individer som jag stöter på, får ju ofta det. Antingen sitta med hörlurar för att blockera ut, eller sitta i enskild grupp. Får längre tid på uppgifter. Till exempel äta i mindre utrymmen. Inte behöva sitta i matsalen och även kunna vara inne på rasten eller söka sig till någonting som är okej för dem.

Det man ska komma ihåg också är att när de här barnen kommer hem från skolan så är de oftast mycket, mycket tröttare än barn utan autism.

Jenny Loftrup: För de har kämpat mer för att klara av dagen?

Sebastian Lundström: Exakt och det gör ju också att det kan bli svårare hemma. Oavsett om du har ett barn med autism eller inte att få hem en sju-, åtta-, nioåring som är jättetrött är ganska kämpigt för alla föräldrar. Men ifall vi också har en miljö där barnet med automatik blir trött, snarare än att få energi, som det kan vara för ett annat barn när det har varit en bra dag i skolan. Så ska vi nog försöka göra så stora anpassningar som möjligt.

Jenny Loftrup: En fråga som jag tycker är spännande är om autism kan växa bort.

Sebastian Lundström: Ja, det kan det nog inte. Eller så kan det.

Jenny Loftrup: Jag tänker att det är så att man kanske styr sitt liv så att det fungerar. Att man hittar ett jobb. Att man hittar en partner som kanske kan hjälpa en med saker och väljer bort stora sociala sammanhang.

Sebastian Lundström: Jag tror att den frågan beror helt och hållet på vad vi menar med autism. Om vi menar det här barnet som sitter i ett hörn och som sitter och gungar fram och tillbaka och som inte har något språk. Så nej, det kan inte växa bort.

I mitten av åttiotalet startade en longitudinell studie där man följde hundra män med Aspergers syndrom. De har följts upp, ja nu är de 40 – 45 år gamla och de har följts upp flertalet gånger. Där är det jag tror det var tio procent som inte uppfyller kriterierna längre.

Men de har ändå eleverade drag så att säga. Så de är ganska nära den diagnostiska gränsen.

Idag ser det lite annorlunda ut. När de här pojkarna diagnostiserades var prevalensen ungefär 0,7 procent.

Nu när prevalensen är betydligt högre så ser vi också att de vi diagnostiserar är betydligt mildare fenotyper. Till exempel bara i Sverige har vi de senaste åren diagnostiserat på 50 procent lägre symtomnivå. Så det är 50 procent färre symtom som behövs för en autismdiagnos.

Och om man tänker sig det som en distribution så är det rätt lätt att tänka sig att de som är längst ut som är nästan inte autistiska diagnostiskt, de kommer inte att ha samma stabilitet som de som är jättemycket autistiska.

Det håller vi på att titta på just nu. En grupp med individer som vill bli av med sin diagnos.

Jenny Loftrup: Ja jag tänkte fråga dig om det också. Det har ju öppnat en ny avdelning här i Region Skåne, just för vuxna som vill bli av med autism- eller ADHD-diagnos. Som psykolog, när du möter de här vuxna som vill bli av med sin autismdiagnos, vad är det de berättar?

Sebastian Lundström: De som kan söka till mottagningen är från 16 år och uppåt och ska vara mantalsskrivna i Region Skåne. En av frågorna är ”Varför vill du bli av med din diagnos?” Man kan väl säga att vi är långt ifrån färdiga med det här. Men det har börjat utkristallisera sig några kluster ur det här.

Och den första gruppen är människor som aldrig har känt igen sig i det utan tycker att utredningen gick för snabbt och initierades av någon annan än dem själva. Det kan ha varit föräldrar eller skola.

Den andra gruppen upplever att diagnosen idag sätter hinder för dem. Det var en väldig hjälp i skolan. Man fick stöd och undervisning. Men nu när de är vuxna verkar det snarare vara att det blockerar lite. De kan inte söka till de utbildningar de vill söka till eller söka de arbeten de vill söka.

Sen verkar det finnas en tredje grupp som har helt enkelt bara växt ur det och inte känner sig hemma i det längre.

Jenny Loftrup: Nu börjar det bli dags att avrunda den här podden men jag skulle vilja fråga dig. Hur skulle vi kunna göra i samhället för att omfamna de här olikheterna och underlätta för dem som lever med mild eller grav autism?

Sebastian Lundström: Det första tror jag skulle vara att man inte skulle behöva en diagnos. Om man nu tänker sig att det är sex procent som har den här diagnosen i Stockholm av pojkarna och färre för flickorna, så sätter det ju ett otroligt tryck på barn- och ungdomspsykiatrin.

Vare sig barn- och ungdomspsykiatrin eller habiliteringen för den delen, är byggd för att så här många människor ska ha de här diagnoserna.

Det finns också en risk att vi urvattnar diagnosen upplever jag ifall för många får den här diagnosen. Det finns ju ganska gott stöd för att det är de individer som har störst problem som har mest nytta av de interventioner som finns. Men risken är också att det inte är de som får dem för att allting späs ut och andra tar det.

Jenny Loftrup: Menar du till exempel stöd i skolan?

Sebastian Lundström: Till exempel men också stöd från habilitering och sjukvård. Och vi har otroligt långa köer i dag för att överhuvudtaget bli utredd. Och jag tror att man ska tänka på ett annat sätt.

Att man framförallt ska ge de interventioner som behövs utan att man behöver diagnos. Till exempel stöd för att starta upp språket. Då kanske du ska bara vara hos logopederna under en längre tid och inte utredas för en autismdiagnos förrän efter ett litet tag.

Men sen beror det också på vad och när. En pojke eller flicka som är tre till fyra år som inte pratar överhuvudtaget kan det vara rätt rimligt att undersöka en autismdiagnos.

Men den största prevalensökningen sker i tonåringar idag.

Jenny Loftrup: Så att på något sätt så reder man ut sitt liv fram till högstadiet?

Sebastian Lundström: Ja och det är inte kompatibelt riktigt med de historiska beskrivningarna bakom autism, utan är ju en utvidgning av de diagnostiska kriterier som finns.

Och kanske vore det bättre ifall vi skulle kunna ge massor med stöd till de här barnen, utan att de behöver en formell diagnos. Vissa kommer definitivt att behöva det, men jag tror inte att alla kommer att behöva det.

Jenny Loftrup: Är det något som jag kan tänka på om jag träffar någon som har autism på arbetsplatsen eller någon annanstans? Hur ska man vara?

Sebastian Lundström: Man ska vara tydlig. Man ska inte säga en massa underförstådda saker. Man ska inte forcera fram ögonkontakt och om den här personen vill vara ifred, så vill den förmodligen vara ifred. Oftast säger de här individerna precis vad de tycker och tänker. Så man ska kanske inte låta sina känslor bli sårade om man tycker att det är direkt.

Jenny Loftrup: Det blir en bra avslutning på den här podden. Vi är så glada att du kom hit Sebastian Lundström, psykolog vid psykiatrin i Skåne och forskare vid Göteborgs och Lunds universitet.

Sebastian Lundström: Tack.

Jenny Loftrup: Vill du veta mer om forskning och hälsa då hittar du flera av våra poddar, tematiska tidningar och forskningsnyheter på vår sajt www.vetenskaphalsa.se

Jag heter Jenny Loftrup och Patrik Jävert står här bakom vid ljudspakarna idag.


20240405

Antalet autismdiagnoser har ökat kraftigt, trots att det inte är fler som har autistiska drag idag jämfört med tidigare. Varför är det så? I podden försöker vi tillsammans med forskaren och psykologen Sebastian Lundström förstå lite bättre hur personer med autistiska drag fungerar och vad som är skillnaden mellan mildare autistiska drag, som inte alls är ovanliga, och funktionsnedsättningen autism. Vi pratar också om att gå i skolan med autism och styrkor som koncentration och uthållighet och vad man kan göra för att underlätta när man träffar någon med autistisk personlighet. Sebastian Lundström är forskare vid Göteborgs och Lunds universitet och psykolog på barn- och ungdomspsykiatrin i Region Skåne.