Många har fortfarande inställningen att rehabilitering är detsamma som träning, men det handlar om så mycket mer.

– Vårt arbete i rehabiliteringsteamet är framför allt att visa på möjligheterna och inte låta funktionsnedsättningen bli ett hinder, säger Jan Lexell som är professor och överläkare vid Lunds universitet och Skånes universitetssjukhus.

Jag möter Jan Lexell och hans kollegor, Katja Appelin och Christina Espelund, på Orupssjukhuset utanför Höör. Här finns en del av den högspecialiserade rehabiliteringen vid Skånes universitetssjukhus för patienter med skador i nervsystemet, som till exempel stroke, skallskador, ryggmärgsskador, post-polio, muskelsjukdomar med mera.

Funktionsnedsättningen för dessa patienter varierar, och handlar bland annat om muskelsvaghet, smärta, känselnedsättning, svårigheter att koordinera sina rörelser olika former av påverkan på tankeförmågan.

– Vår syn på rehabilitering skiljer sig från den traditionella genom att vi gör patienten delaktig och utgår från deras livssituation, säger Jan Lexell. Många som kommer till oss beskriver livet som en nedåtgående spiral utan kontroll. Vi försöker ge dem redskapen att själv hitta strategier och nya sätt att förhålla sig till sin funktionsnedsättning så att de kan se framtiden an med tillförsikt.

Rehabilitering = livsstilsförändring

– Vi måste först börja med att ta reda på vad patienten vill för att en förändring ska vara möjlig, säger Katja Appelin. Hon är arbetsterapeut och arbetar i det team som stöttar patienter med sena besvär av polio, så kallad post-polio (se faktaruta intill),

– Det ska inte vara vi i personalen som sätter upp vilka mål patienterna ska nå, säger Christina Espelund som är sjukgymnast i teamet. Patienterna får beskriva vad de inte längre kan göra och vad de vill uppnå med rehabiliteringen. Utifrån det tar vi tillsammans fram en individuell rehabiliteringsplan.

Upp till ett år brukar man få räkna med att rehabiliteringen tar, ibland längre.

– Det är en långsam process att förändra din livsstil oavsett om du har en funktionsnedsättning eller inte, säger Jan Lexell. Det fungerar till exempel inte att vara på tre veckors intensiv rehabilitering och sen återgå till det liv du levde innan. Forskningen har visat att det är viktigare att vara aktiv i vardagen, varje dag, än några enstaka träningspass i veckan.

En av de största mottagningarna i Europa

Skånes universitetssjukhus ansvarar för den högspecialiserade rehabiliteringen av patienter med post-polio i södra Sverige. Sedan mottagningen öppnade för drygt tio år sedan har de träffat över 700 patienter och är därmed en av de största mottagningarna i Europa för den här patientgruppen. Här bedrivs också mycket forskning kring rehabiliteringen vid post-polio (se även artikeln ”Aktiviteter i vardagen är också träning” och ”Viktiga prioriteringar vid postpolio” som publiceras 4 februari 2015 på www.vetenskaphalsa.se).

– Målet för all vår rehabilitering, oavsett vilken skada du har, är att hitta tillbaka till det som är viktigt för dig i livet, säger Jan Lexell. Det handlar om vad du gör i din vardag, dina relationer, arbete och fritid. Många gånger måste patienterna förstå att man kan göra saker på ett annat sätt och använda hjälpmedel. Ibland kan det också gå att träna upp sina förmågor, men ju äldre du blir desto större begränsningar får du.

Mindre ork med åren

– Som sjukgymnast får jag ofta höra från patienterna med post-polio att ”det här kunde jag ju göra förr, varför går det inte längre?”, säger Christina Espelund. När du åldras med en funktionsnedsättning har du mindre marginaler och energin kanske inte längre räcker till allt du brukade göra. Det gäller då att hitta sätt att klara vardagen och må bra 365 dagar om året.

– Åldrande innebär begränsningar i vad du kan göra, oavsett om du har en funktionsnedsättning eller inte, säger Jan Lexell. Du har inte samma uthållighet som förr och blir lättare trött.

Katja Appelin beskriver det som att många gånger kan minsta lilla förändring göra att allt faller som ett korthus för den som är äldre med funktionshinder.

Med träning blir du starkare och orkar mer, men äldre med funktionsnedsättning behöver ofta spara på sina krafter och använda dem till det viktigaste. Då behöver du ha tänkt igenom vad målet med din träning är. En del blir också så svaga i sina muskler med åldern att de inte kan träna på vanligt sätt.

– Jag brukar säga lite provocerande att ”Varför vill du träna?”, säger Jan Lexell. Det är klart att du behöver röra på dig för att må bra, men du kan röra på dig i olika sammanhang. Många gånger är det vardagsaktiviteten som är viktigast, och inte att du kör några hårda träningspass ett par timmar i veckan. I vår rehabilitering försöker vi skapa förutsättningar att vara aktiv i vardagen.

– Målet är ett nytt och bättre liv, säger Katja Appelin. Du behöver kompensera för eller eliminera svårigheter så att du har ork kvar att göra det du tycker om. Vi kan lyckas med mycket i rehabiliteringen, men inte utan ett stort arbete från patienten

Text: NINA NORDH

Foto: ROGER LUNDHOLM