Fallolyckor ökar och förutom de miljardbelopp de kostar samhället, är de förenade med stort mänskligt lidande. Att yrsel och fall är nära sammankopplat vet vi, men en ny avhandling av Ulrika Olsson Möller visar att riskfaktorerna är många och behovet av stöd och hjälp individuella. Vården måste utveckla nya metoder för att möta olika behov.
– Nedsatt syn var till exempel en riskfaktor bland de som var mellan 60-80 år och trötthet var en bidragande orsak bland de över 80 år. Det betyder att man måste utgå från personens situation när man förebygga fall, säger Ulrika Olsson Möller, fysioterapeut som nu presenterar sitt avhandlingsarbete.
Når främst till friska äldre
Dagens rekommendationer för fallprevention riktar sig främst till friska äldre. Men när det gäller sköra äldre dvs äldre som har omfattande behov av hjälp och stöd, krävs andra åtgärder. De behöver en mer omfattande undersökning för att hitta riskfaktorer och de behöver också stöd för att träna sin balans, vilket är en av de viktigaste förebyggande åtgärderna.
– Vi vet att balansträning kan förebygga fall. Men det kan vara svårt för sköra äldre att utföra träningen på egen hand. Det räcker inte att bara ordinera övningar, det krävs stöd och att personal finns på plats för att kunna hjälpa när det behövs.
Metoder som fungerar hemma
Det behövs också bättre mätinstrument för att hitta de äldre som är i riskzonen att falla, betonar Ulrika Olsson Möller. Det finns flera sådana test men de är skapade för att användas i typiska vårdmiljöer som sjukhus eller vårdcentraler. Problemet är att de flesta äldre vårdas i sina hem och därför behövs instrument som fungerar även där.
– Vi har testat flera instrument inom ramarna men fann inget som var speciellt lämplig att använda i hemmet. Det betyder att vi behöver utveckla nya metoder för just den här gruppen.
Viktigt att koppla till äldres vardag
Ulrika Olsson Möller undersökte också hur äldre personer med kronisk yrsel upplever sin vardag. Det är viktigt att förstå hur de har det eftersom man vet att de har en mycket hög fallrisk, säger hon. Resultatet visade att de, trots diagnos och behandling, levde i en ständig otrygghet och att de kämpade för att klara av sin vardag.
Det visar hur viktigt det är att koppla behandlingen till den äldres vardag. Även om personen tränar upp sin balans och blir bättre ur vårdens mått mätt, är det inte samma sak som att personen själv tycker att de får en högre livskvalitet och kan hantera sin vardag bättre, avslutar Ulrika Olsson Möller.
Text: ÅSA HANSDOTTER
Artikeln är tidigare publicerad av Lunds universitet, 22 september 2014
