Textversion

Clowner, konst och kultur – viktiga verktyg i vården. Podd 2025-06-13

En förmiddag för några veckor sedan fick jag förmånen att följa med sjukhusclownerna Franziz och Boris, när de jobbade på barnsjukhuset vid Skånes universitetssjukhus i Lund.

Det var en förmiddag fylld av skratt och glädje trots att vi rörde oss bland sjuka barn.

Dagens podd ska handla om just sjukhusclowner och hur de med skratt och humor kan underlätta för sjuka barn och deras föräldrar i situationer som kan vara jobbig och ibland tunga att bära.

Men vi ska också ta ett bredare grepp om hur konst och estetiska upplevelser kan främja hälsa, välbefinnande och läkande och vad forskningen säger om det.

Mina två gäster idag är Karin Rignér som är sjukhusclown och jobbar på Clownronden i Skåne och Max Liljefors, professor i konsthistoria vid Lunds universitet.

Välkomna hit.

Karin Rignér: Tack.

Max Liljefors: Tack så mycket.

Eva Bartonek: Karin jag tänkte att jag skulle börja med dig. Din clownkaraktär heter Franziz. Kan du lite kort berätta, vem är Franziz? Presentera Franziz.

Karin Rignér: Franziz, hon är ganska fysisk, alltså hon gillar att röra på sig. Kanske inte så fint alltid, men hon har liksom ett ganska fysiskt uttryck och så gillar hon att sjunga. Och kanske också att slippa undan saker. Ifall man känner sig tvingad till något så försöker hon hitta på olika vägar att komma undan och så där…

Men sen, ja allt handlar om vilka vi möter, så att hon har också en ganska bred palett att jobba med, inom sin karaktär. Men lite kort så här.

Eva Bartonek: Ni är flera som jobbar som sjukhusclowner, men ni har era egna karaktärer. Det jag har märkt är att ni har alla sådan här röda näsor. För det har ni allihop och vad har de röda näsorna för betydelse?

Karin Rignér: Den röda näsan är den minsta masken som finns i commedia dell´arte och så kan man använda heltäckande masker och halvmasker. Men näsan är den minsta masken, som ändå på något vis markerar att nu är jag inte Karin, utan nu är jag Franziz. När jag tar av den, så även om jag har Franziz kläder är jag inte då clownen, utan då är jag privat.

Så det är också en bra signal när man är ute och jobbar, för personal och andra som man behöver prata med.

Eva Bartonek: Ja, det fick jag lära mig när jag gick med er, att när näsorna är på så jobbar ni.

Mitt intryck av den här förmiddagen så när jag fick följa med er, är att så otroligt mycket glädje ni sprider kring er. Jag gick och log hela förmiddagen.

(Ljud: clownerna hälsar på och pratar med patienter)

Men vad tycker du själv, vad är det viktigaste du bidrar med i ditt jobb som clown och när är du nöjd när du har lämnat ett patientrum?

Karin Rignér: Ja, jag tycker den är lite svår. Clownandet är ju inte det primära egentligen för oss utan det primära är att skapa en kontakt. Och kanske skapa en möjlighet till möte så clownandet finns där hela tiden som ett skydd, som en utgångspunkt. Men sedan så handlar det mycket om att skapa relation. Så det känner jag är bland det viktigaste.

Eva Bartonek: Så när du har varit inne i ett patientrum med barn och föräldrar och du känner att du har skapat den här kontakten. Då är du nöjd?

Karin Rignér: Ja, men dels det och sen också att jag kan känna att när man kommer in i ett rum så kan det vara kanske en väldigt förtätad stämning. Det kan finnas oro, rädsla eller ledsamhet. Men när vi går därifrån. Om vi känner att vi har på något vis skiftat stämningen till något som är lite lättare, att det är lite lättare att andas därinne. Då känns det bra.

Sedan ibland är det också så att man själv går ut och känner att det var väl inte så bra det där jag gjorde. Men så märkte man på familjen att de tyckte att det kändes jättefint att ha oss där. Och då är det detta som är det viktigaste och jag får lägga mina så att säga privata krav på mig själv åt sidan.

Eva Bartonek: Ja, det känns som en vanlig dag på jobbet.

Karin Rignér: Ja.

Eva Bartonek: Men Max jag tänkte fråga dig här. Om du tittar på det ur ditt konstvetenskapliga perspektiv. Vad tycker du är det viktigaste som sjukhusclowner bidrar med?

Max Liljefors: Jag tycker att Karin förklarade det väl och fångade något viktigt som jag tycker pekar egentligen på vad som är kärnan i, hos konstarterna och det estetiska. Så att jag tycker att du beskriver en konstgärning i det som du säger här. Och det är att konstarterna har en unik förmåga att förvandla relationen mellan oss själva och världen.

På ett sjukhus, när man är inlagd på ett sjukhus, när det är en situation av… man är där för att någonting har gått fel. Det är ofta oro och det är rädsla kanske. Sjukhus är också ofta en miljö som måste präglas av effektivitet och kan vara svårförståelig både för barn och gamla och alla däremellan. Det är svårt att förstå vad som pågår och processerna där.

Man är i en sådan situation där, som jag ser det, att clownen kommer in som ett nytt främmande element och skapar den här nya kontakten med människan eller människorna som är där inne. Och helt enkelt omvandlar hela den här situationen. För in glädjen, överraskning, stimulans på många vis. Och det har betydelse. Inte bara för att miljön och situationen förändras. Utan en nyckel i det estetiska är att då personen själv liksom återupptäcker sig själv som någon som har förmåga att själv också vara en del av sådana relationer, att upptäcka det oväntade, det vackra eller det roliga.

Så i ett nötskal förstår jag egentligen vad sjukhusclownerna gör.

Eva Bartonek: Ja, det låter väldigt klokt. Jag tänkte att vi skulle fortsätta på den här tråden. Vi tittar lite bredare på vad forskningen säger om hur vår hälsa och mående kan påverkas av konst och estetiska upplevelser. I ett kanske lite bredare perspektiv än bara sjukhusclowner. Finns det någon forskning på det och vad säger den i så fall?

Max Liljefors: De senaste tjugo till tjugofem åren så har det nästan exploderat med forskning. Och det är tvärvetenskaplig forskning. Det är många vetenskaper och discipliner som är involverade i det som kallas ofta kultur- och hälsafältet eller konst- och hälsafältet.

Det gör också att det är en massa olika vetenskapliga mätmetoder så att säga som används. Om man ser på de stora forskningssammanfattningar som har gjorts de senaste åren. Dels från Världshälsoorganisationen men också från EU och nationella aktörer. Inte minst från nordiska länder, men också Storbritannien. De övergripande slutsatserna man drar, är att konsten, alla konstarterna så klart, både om man utövar dem själv eller om man så att säga tar emot dem, lyssnar på musik eller tittar på bilder, kan ha en rad olika positiva hälsoeffekter. Från prenatalt till palliativ vård så att säga. Det finns många exempel på att man har sett ett minskat behov av läkarbesök, minskat behov av mediciner. Kortare eller återhämtningstid efter både mentala åkommor, men också fysiska saker som stroke till exempel.

Så att slutsatsen som alla drar är att ja, konstarterna och kulturen kan vara ett low cost-, low risc- komplement till den traditionella medicinen.

Sen är forskningen inte så att säga färdig med att identifiera exakta orsakssamband mellan vissa aktiviteter och vissa hälsoutfall. Man kommer nog aldrig att bli färdig helt med det.

Eva Bartonek: Nej, jag kan tänka mig att det måste vara väldigt svårt att visa på direkta orsakssamband. Jag menar man kan inte kontrollera det i blindade studier direkt…

Max Liljefors: Det finns en hel del sådana studier men det är ofta svårt att skilja olika faktorer från varandra. Jag menar i en clownsituation, det är en social interaktion men det är också att du för in något oväntat, skratt och kanske något element av absurditet och så vidare.

Att sära det sociala från så att säga clowneriet, vilken effekt? Det är omöjligt. Man måste se på situationen som en helhet.

Karin Rignér: Jag har ett fint exempel här. Häromdagen så var det en personal som sa, kan inte ni följa med in på det här rummet? Vi ska göra några procedurer och då kanske ni kan vara vårat Midazolam? Midazolam är en lite ångestdämpande medicin som man kan ge i förebyggande syfte för att, ja både vuxna och barn ska slappna av lite. Men det har ju också sina biverkningar.

Så det var så fint att hon sa att ni är ibland vårat Midazolam. För att då kanske man slipper att ta medicinen och det kan ändå vara positivt.

Max Liljefors: Det är ett jättebra konkret exempel på det här low risckomplement. Risken för biverkningar är väldigt liten så att säga.

Karin Rignér: Det värsta som händer är ju att vi känner att vi kan inte göra mer här, vi får avsluta och gå ut.

Eva Bartonek: Ja det låter jättebra, det var ett jättebra exempel. Max har du några fler exempel på när konst och estetik används som en del av behandlingen? Har du något eget konkret exempel?

Max Liljefors: Jag kan nämna till exempel här på Smärtrehabiliteringskliniken här på universitetssjukhuset i Lund, där de jobbar framförallt med patienter med kronisk smärta. Där arbetar de ganska progressivt med konstnärliga metoder, bland annat att patienterna får skapa i lera. Det kan vara att till exempel göra en bild av, eller en lerfigur av sin smärta.

Vi har också ett annat väldigt intressant centrum, Danskt nationellt centrum för konst och mental hälsa som är en del av psykiatrivården i Köpenhamn. Där jobbar man väldigt progressivt med olika konstarter, med väldigt svårbehandlade patienter. Särskilt unga med schizofreni. De tycker att de får bra resultat. Vad man mäter då är helt enkelt de här patienternas förmåga att handskas med sin vardag och sitt liv.

På lasarettet i Nacka, på geriatrikavdelningarna, har de under flera år gjort konstvandringar med geriatrikpatienterna, jag gjorde en följeforskningsstudie för ett par år sedan om det, där man såg att det hade väldigt stor effekt på initiativkraft och social interaktion hos patienterna.

Så det finns en lång rad av sådana här konkreta exempel. Men jag kanske ska säga en sak här, som jag tycker är viktig. Det är att vad som behövs för att sådana här saker ska fungera, tror jag, det är en kombination av kompetenser. Dels kompetenser och kunskaper när det gäller konst, estetik, konstnärliga processer. Som de processer som ni initierar och faciliterar och sätter igång. Men det krävs ju också kompetenser som finns i vården för att kunna förstå patienternas behov, deras förmåga och oförmåga ibland att kommunicera och sådana saker. Så det måste vara en kombination av kompetenser.

Karin Rignér: Ja, den aspekten är jätteviktig för oss. För om inte vi samarbetar med personalen så kan vi inte göra vårt jobb. För att vi behöver deras kunskaper kring barn och barn som vi möter.

Eva Bartonek: Ja, jag tänkte komma till det alldeles strax. Men jag tänkte börja med, som sagt, man jobbar då med skratt och humor på något sätt som är ert verktyg ändå. Men samtidigt så rör ni er bland barn som är mycket sjuka ibland och kanske till och med döende. Då är det situationer där, ja alltså skratt är väl kanske det sista man känner för. Hur jobbar ni då med det här clowneriet för att det ska landa rätt?

Karin Rignér: Ja, alltså skratt och humor finns absolut med. Men återigen det här med mötet och att vissa möten är inte alls roliga. Alltså det är inte så att allt blir haha och blir jätteknäppt och galet utan…

Eva Bartonek: Men det blir ändå ganska lättsamt?

Karin Rignér: …ja men det är väl det att man får fånga. Alltså vår specialitet är ju att vi använder våra sinnen för att läsa av rummen. Att känna in personerna där. Är det nersläckt? Är persienner uppe eller nere? Vad har de för ansiktsuttryck? Kroppsspråket? Det är en mängd information som vi bara tar in så där utan att man ens tänker på det.

Sen gäller det att man bara hittar någonting. Ja men här kanske det är… jag tar upp min ukulele och så spelar man kanske ett ackord. Och så händer det kanske något i det. Och det kanske bara är en väldigt skön stund. För att det var det som behövdes i det rummet, om du pratar om en liksom ganska allvarlig situation. Så kan det vara bara lite lätt musik och så kanske man blåser lite bubblor. Och vi är där närvarande och fokuserar på barnet. För det är ju också det som är vårt mål att barn är ju barn oavsett om de är friska eller sjuka. Så är det med oss alla. Vi är ju hela människan oavsett, med behov av lek eller konst. Att få uttrycka oss.

Och det du pratar om Max, tänker jag också, det här med att man får en känsla av sammanhang, det här KASAM, Antonovsky, att känna att något blir begripligt, fast man befinner sig i en miljö som är väldigt steril, ofta ju på sjukhus, och som man inte själv kan sätta så mycket prägel på.

Då får vi vara en del av det, att ändå ta in ett moment av lek eller fantasi, magi och möta upp barnen i det.

Inslag av ljudinspelning, prat, sorl:
Clown…går det bra att vi trollar här i korridoren? Ja, det var ingen som sa nej. Går det bra att vi trollar lite här?
Personal: Jaa…
Clown: Ja då så, då ska vi se. Är det där?
Barn: Nej…
Clown: Nehej, är den här?
Barn: Nej.
Barn: Det är den!
Clown: Är den häri?
Barn: Ja
Clown: Waow hoho sång…

Eva Bartonek: Ni jobbar ju alltid i par har jag förstått. Varför gör ni det?

Karin Rignér: Ja dels för att vi kan liksom spela, så att säga, vi behöver inte fokusera och lägga fokus på barnet och familjen. Det kan ju vara barn som inte känner direkt att åh vad kul det här verkar. Utan de vill titta och bara få observera. Då kan vi göra grejer emellan oss och inte behöva lägga så mycket fokus. För det kan bli ett krav. Och det vill vi absolut inte. Det finns SÅ mycket krav för barnen i vårdsituationen. Så vi ska verkligen inte vara ett krav utan tvärtom.

Men då kan vi jobba emellan oss och så kan man ju snegla lite och se att jaa, det blev lite intresse här och då kan man börja vända det här så kallat spelt mot dem vi möter. Då kanske man plötsligt har ett gemensamt samarbete då i en stund.

Vi vill ju gärna också att barnen kan få uppleva det att de har kontroll på situationen. För att det har de ju sällan i liksom mötet med vården. Utan man måste ta de här proverna, man måste ta den här medicinen, man måste göra det ena och det andra.

Så då kan vi också ha den funktionen att här kan barnet få styra. …du ska göra det och du ska göra det, eller de kan säga nej, nej. Nej, vill inte att vi ska vara här? Nej, okej då går vi ut och så kanske vi går ut och sen kommer vi tillbaka och frågar tyckte du det var bra nu när vi gick…? Alltså att man kan leka och så får de säga nej och då också att få en bekräftelse, något slags empowering-moment för barnen i den leken också.

Eva Bartonek: Det verkar som att er arbetsdag bygger helt på improvisation. Ni har inget manus att följa men ändå så vet jag att… då när jag följde med er, när ni kommer in på en avdelning så går ni först och uppdaterar er hos personalen. Så ni får information om vad det är för barn som är inneliggande. Vad är det för information ni får? Vad är det ni behöver för att kunna jobba på så bra som möjligt?

Karin Rignér: Jag ska bara tillägga att varför vi jobbar två och två. Det är också för att vi också kan dela det vi har varit med om när dagen är slut. För att som sagt var, det kan vara jobbiga situationer, eller annat som händer. Så att man inte står själv i det. Utan då kan vi också ventilera det. Det är en slags både trygghet och miljö- och arbetsmiljösituation för oss att jobba två.

Men den informationen vi behöver, det handlar ju om att man vill veta kanske ett namn och en ålder. Så man vet lite… vi går ju till alla mellan noll och arton. Och så kanske man vill veta lite dagsform. Vi vill veta om det finns några smittor. Om vi ska använda olika skydd. Munskydd eller andra skyddskläder eller inte. Kanske om de pratar andra språk. Eller om det finns syskon på rummet. Sådana saker som kan vara bra. Ibland är det kanske bebisar som ligger inlagda. Men så finns det syskon som också tillbringar sina dagar på de här rummen. Då kan ju vi komma och kanske stötta syskonen. Vara med dem en stund.

Eva Bartonek: Jag var med om en situation där ni gick in på ett rum och där visade det sig att barnet var ensamt. Föräldern var inte där, så ni backade ut igen då. Samtidigt gjorde ni en riktigt kul grej av det.
Inslag av ljudinspelning:
Barn: Vem är det?
Clown:  Hallå det är jag. Det är Franziz och Boris. Får vi komma in och säga hej?
Barn: Hej
Clown: Hej, då har vi sagt hej. Det svarade någon. Vem var det som svarade? Är det bara du själv?
Barn: Ja
Clown: Jaha…Men du då kommer vi tillbaka sen. Vi går igen nu då.
Barn: Ja
Clown: Det står ett par tofflor här, det kanske kommer nån som ska va’ i dom? Ja, det var stora tofflor. Jättetofflan…

Eva Bartonek: … vilka andra situationer kan uppstå där ni känner att, nä men vänta, nä vi får backa? Något konkret exempel?

Karin Rignér: Ja dels kan det vara om det redan är personal inne på ett rum och de kanske har ett samtal eller något sådant där. Då går vi aldrig in. Och ibland säger en familj nej. Ibland ser vi att barnet tittar nyfiket, men en förälder säger att nej, nej, inga clowner. Då går vi inte heller in för vi måste på något vis ha med oss… föräldrarna kan ju också vara en väg in för att få ett möte. Så att, vi går ju aldrig in om inte någon vill. Utan det ska de få besluta.

Eva Bartonek: Sen märkte jag också att ni interagerar med personalen. Allt bara passivt genom er närvaro. Jag noterade att alla som såg er, de lyste upp på något sätt. Och ibland så interagerade ni med dem direkt. Det var någon kille som skulle baxa runt en sjukhussäng och ni skojade om körkort och allt vad det var…
Inslag av ljudinspelning:
Clown: …eh ja, ska det här också?
Personal: Jaa, där… det ska…
Clown: Ja, då är det full fart framåt…
Personal: …där…
Clown: …ja, gasen i, gasen i botten…
Personal: skrattar
Clown: Nu gasar du bara rakt fram så…
Personal: Ja, okej, okej…
Clown: Hoppas han har körkort…
Personal: … ja (skrattar)…
Clown: Ah du, det undrar jag faktiskt. Eller jag menar…
Personal: Jag har körkort. Absolut.
Clown: Okej… jättebra. Sängkörkort. När man kör såna. Det är ju jättebra.
Clown: Det är jättebra. Tur det.

Eva Bartonek: Vad tror du, vad har er närvaro för betydelse för personalen och för deras arbetssituation? Du nämnde redan ett exempel där ni faktiskt följde med in för att det här barnet skulle få en behandling och ni skulle på något sätt lätta upp stämningen, vara lite smärtlindrande.

Karin Rignér: Så här… så fort vi går ut från vårt omklädningsrum så är vi så att säga i spel, brukar jag kalla det. För att då är jag inte mig privat, utan då har jag näsan på och alla ser oss. Och även om… man kan ju inte vara på sin högsta nivå av prestation, men vi får ju jobba lite lågaktivt när vi rör oss i korridorerna. Men som du säger. Alla ser oss och alla förväntar sig också lite att vi ska de dem. För det är vår specialitet att se människor. Så att det är vårt uppdrag. Det är vårt jobb och vi får ju som du säger mycket bekräftelse från personal. Så där att de är glada, ”Åh hej, och välkomna”.

Det här är ju vår arbetsplats men samtidigt så är vi alltid på besök. För att vi är ju inte anställda av sjukhusen på det sättet. Så, ja vår relation med personalen är jätteviktig. Den betyder supermycket för oss.

Eva Bartonek: Vad tror du Max. Vilken roll spelar det för arbetsmiljön att det finns clowner i korridorerna.

Max Liljefors: Jag tror att det kan spela jättestor roll genom att skänka glädje och alla de saker som Karin påpekade. Om jag skulle lägga till en sak där som jag har hört personal som jag har intervjuat i andra sammanhang då där man har arbetet med gipskonst. Det är att personalen känner stolthet över att ha det här i det de erbjuder, det som deras vård och deras arbetsmiljö erbjuder patienterna. Det är något mer än vad plikten kräver så att säga.

När vi intervjuade personal på Nacka sjukhus, på de geriatrikavdelningar som jag nämnde innan, så var det återkommande just det ordet: stolthet, över det här. För det är både deras egen arbetsmiljö och också det är en del av det som de erbjuder patienterna. Och de kan säkert se varje dag vad det innebär.

Eva Bartonek: Jag tänkte att jag skulle prata lite om uppdragsutbildningen. För vad jag förstår så har du bland annat utvecklat en utbildning för vårdpersonal i att använda konst och estetik i sina verksamheter. Och det finns en kurs som heter konst, kultur och hälsa? Om man läser i kursbeskrivningen så står det bland annat så här: kursen kombinerar medicinska och humanistiska perspektiv på människan och på betydelsen av att uppleva skönhet och meningsfullhet i hälso- och vårdsammanhang.

Kan du utveckla det? Vad har skönhetsupplevelsen och meningsfullheten för betydelse för hälsan?

Max Liljefors: Ja, jag tror att en sak som är central här och som har att göra med samarbetet mellan medicin och humaniora, eller medicin och vårdvetenskaper och så att säga det humanistiska perspektivet, det är att å ena sedan så kan konstarterna ha en rad olika mätbara hälsoeffekter. Sänka stressnivåer som man kan mäta kvantitativt och andra effekter också. Och medicinare och vårdvetare har en tendens att titta på det.

Men sen så har konstarterna också, som vi har sagt på olika vis här, förmågan att helt enkelt transformera, förvandla vår relation till omvärlden och vår relation till oss själva. Helt enkelt att berika den. Och det i sig kan ha en rad sådana här mätbara hälsoeffekter i andra hand. Men det är inte alltid det har det utan att det har ett värde i sig självt också. I en situation som i ena ögonblicket kanske kan tyckas mörk och hopplös, kan konstarterna visa att till och med i en sån situation så finns det nästan som hemliga ställen där saker blommar. Där man kan uppleva meningsfullhet, skönhet, kärlek, kontakt med andra. Stimulans av olika slag. Inte minst humor och skratt också.

Det där går inte att reducera till stressnivåer och andra sådana här mätbara faktorer. Så när vi pratar om evidens för hälsoeffekter av konstarterna, så gäller det att vi inte tappar bort det här andra perspektivet också.

Eva Bartonek: Vilka är det som går kursen? Vilka attraherar ni med kursen?

Max Liljefors: Idén från början med kursen och så har det varit också, är att den är till både för vårdpersonal men också för personal på kulturinstitutioner som har intresse för det här sambandet mellan kultur och hälsa. För att som jag nämnde tidigare. För att sådana här saker ska fungera krävs det en dubbel kompetens. Därför vill vi skapa en bro, en brygga mellan de här två, mellan vårdvärlden och kulturvärlden, kan man säga.

Vi har haft ungefär fifty-fifty från de här två sektorerna. Men sen så är det så att säga… det kan vara från vårdvärlden har vi allt från sjuksköterskor till överläkare inom olika verksamheter, arbetsterapeuter och jag nämnde ju Smärtrehabiliteringskliniken tidigare och vårt samarbete med dem. Det började med att en av deras arbetsterapeuter gick kursen och de märkte på verksamheten då att det gjorde skillnad. Och så bjöd de in oss att ge föredrag och workshops och så för hela personalen. Vilket de har kunnat ha användning för i sin fortsatta utveckling av de här konstnärliga metoderna som de arbetar med.

Eva Bartonek: Så tanken är på något sätt att de som går kursen ska få inspiration kring hur de kan använda det i sitt arbete?

Max Liljefors: Precis. Dels få inspiration, men också kunskap så klart. Och därför försöker vi ge både de här humanistiska perspektiven och de medicinska perspektiven. Men något av det viktigaste är den praktiska kunskapen. Alltså en slags hands on- erfarenhet. När det gäller det estetiska och konstnärliga. Man kan läsa om det och lära sig om det till en viss punkt. Men någonstans måste man genomgå de där processerna själv, för att kunna förmedla dem och facilitera dem och leda andra genom dem. Och det har vi försökt lägga stor tyngdvikt på i kursen.

Eva Bartonek: Karin du har ju gått den här kursen. Vad lärde du dig? Vad fick du med dig därifrån?

Max Liljefors: Jag bara håller med Max om både det här vetenskapliga och det praktiska. Och det jag kände utifrån min verksamhet var ju att också få syn på vad det är… för vi är ju kultur i vården och har varit det i trettio års tid. Men ändå är det svårt att formulera sig kring vad är det vi gör och varför ska vi göra det? En del kan ifrågasätta det och tycka varför är ni clowner? Vi kunde ha något annat, vi kunde ha superhjältar, eller ja…  Ja men det finns ju massa olika diskussioner kring det här.

Men det jag tyckte var jättevärdefullt det var att få syn på vad det är vi håller på med. Att få så att säga ord som jag kunde sätta på det jag upplever, genom de forskningsrapporter och spännande föreläsningar som vi hade på kursen. Och en sak som jag minns väldigt väl det var ett begrepp som hette tamafuri, stämmer det?

Max Liljefors: Ja det stämmer

Karin Rignér: Tamafuri är ett japanskt uttryck och du får rätta mig nu Max om jag har fel, men som att man, att det är… bokstavligt så betyder det att en hand tar sig in genom ena ögat och ruskar om hjärnan eller själen för att det är det konsten gör…

Max Liljefors: Jag måste nästan berätta var det kommer ifrån. Tamafuri betyder att skaka någon vaken. Jag såg en dansföreställning med en så kallad buthodans i Kyoto en gång. Det var ett litet utrymme, det var bara nio publikplatser, nio kuddar på golvet.

Det var en väldigt kraftfull dansföreställning. Det var bara en kvinnlig dansare som dansade och det var väldigt nära. Sen intervjuade jag henne ett par dagar senare i hennes ateljé och jag sa det till henne, att det var en väldigt berörande dansföreställning. Hon pekade på mig och sa: det är tamafuri. Sen förklarade hon att när man tittar på någonting med den uppmärksamhet som… det ligger både en ömsint, nyfiken och kärleksfull uppmärksamhet när man tittar på någonting med en så att säga estetisk blick. Det man tittar på, det sträcker ut en hand som tar sig in genom ögat, ner och skakar om ens själ, så att den vaknar till liv. Det var så som hon förklarade det.

Karin Rignér: Ja, för det var så fint. Och jag vill bara poängtera att det som jag började att titta på mycket mer då efter kursen det var ju vad finns det för forskning? Jag visste ju att det fanns forskning kring sjukhusclowner. Men att det fanns så mycket, det är ju ändå ett yrke som sträcker sig över hela världen. Så det är ju inte ett litet obskyrt, utan det finns ju grupper, flera i Sverige och också internationellt. Och rote nase är ju en stor grupp som har en hel bank med samlade forskningsrapporter. Av olika kvalitet som alltid och överallt. Men man kan hitta fina grejer där.

Eva Bartonek: Jag har faktiskt varit där och kikat lite grand. Jag kan säga till er som lyssnar att jag kommer att lägga lite länkar på vår hemsida så att om ni är intresserade så kan ni gå in och läsa.

Max Liljefors: Då kanske jag ska tillägga angående kursen då att vi pausar den i år därför att Lunds universitet gör om hela det administrativa systemet kring sådana här uppdragsutbildningar. Vi återupptar den hösten 2026 i en lite reformerad form där vi också samarbetar med Birgit Rausing Centrum för Medicinsk Humaniora, här på medicinska fakulteten i Lunds universitet.

Eva Bartonek: Ja, det låter jättebra. Så om någon blev inspirerad och vill gå kursen så vet ni att den är bara pausad, inte nerlagd. Utan det finns chans att gå den igen.

Karin Rignér: Jag rekommenderar den.

Eva Bartonek: Du rekommenderar den. Men det låter jättebra. Jag tänker att vi börjar närma oss poddens slut men jag har några frågor kvar här. Det jag tänkte på när jag följde med clownerna är att sjukhuskorridorer i vanliga fall, när man rör sig i dem, är ganska trista. Men här på barnsjukhuset så hade man faktiskt ansträngt sig för att det skulle se fint ut. Det var allt från fina färger på väggarna, sagofigurer tecknade på väggarna. Lite olika andra kul saker. En del digitala lösningar där man kan gå och stampa i vattenpölar på golvet, fast digitalt. Ja, alltså en massa kul saker. Vad spelar den här utsmyckningen för roll?

Max Liljefors: Jag tror att om man kommer in i en sådan miljö. Vad miljön säger till en då – är att här är det någon som har visat omsorg om dig som kommer in här, helt enkelt. Jag tror att det egentligen är huvudbudskapet som en sådan miljö förmedlar. Och det är förstås extraviktigt när man är i en situation där man är bräcklig eller rädd eller ledsen. Mitt intryck är att medvetenheten om allt vi har pratat om nu det växer verkligen i vårdsektorn.

Jag har tittat närmare på sjukhuset i Huddinge och Södersjukhuset där man lägger mycket mer omsorg kring utsmyckningen och hur man designar miljöerna. Där de tankarna kommer in i ett mycket tidigare skede av planeringen. Inte som en slags ornament på slutet som man liksom … ja just det, här får vi sätta upp en tavla… utan man tänker igenom det från början och konstnärer är med i planeringsprocessen av miljöerna.

Det är tycker jag en väldigt välkommen utveckling. Men det är också faktiskt någonting som är gammal kunskap. Florence Nightingale i sin klassiska bok från någon gång på artonhundratalet On nursing, som brukar framhållas som liksom är grunden för mycket av den moderna sjukvården. Hon påpekar hela tiden hur viktigt det är att varsamt stimulera patienternas sinnesförmögenheter. Det sinnliga helt enkelt. För att understödja läkningen.

Det är ett nytt medvetande, men det är gamla kunskaper.

Eva Bartonek: Jag vet också att här på Skånes universitetssjukhus i Lund så finns ett projekt som heter musik i väntrum. Jag vet inte om du vet någonting om det, men om du skulle svara rent generellt. Vad kan musik i väntrum göra för patienterna?

Max Liljefors: Jag har inte inblick i just det projektet. Jag vet att det existerar men jag har inte studerat det. Men musik kan ju ha en fantastisk förmåga att ändra vårt humör, sänka stressnivåer och vara atmosfärskapande. Helt enkelt. Så jag tror att det kan ha stor effekt.

Eva Bartonek: Men då ska det vara en viss sorts musik? Jag antar att om man drar på med Metallica så kanske det inte är så bra?

Max Liljefors: Det är ju det som är problemet att olika personer kan reagera, respondera olika på olika konstnärliga uttryck. Så det gör det svårt med den här kultur och hälsa – att ha en formel. Att man ska alltid ha sådana här färger, man ska alltid ha den här typen av motiv på målningar eller man ska alltid spela sådan här musik.

Men det är klart att vill man ha en lugnande effekt om det är det man eftersträvar, snarare än kanske en stimulerande effekt. Då är det ju en lugnande musik, inte för höga volymer och så där som man bör söka sig till.

Karin Rignér: Vi använder ju musik jättemycket i vårt arbete. Ibland bara som bakgrund till det andra som händer. Men ibland också reellt att alla sjunger och… föräldrar och alla är med på låtar och jaa.

Inslag av ljudinspelning:
Clowner sjunger och spelar.

Eva Bartonek: En avrundning till dig Karin, clownerna jobbar ju i första hand med barn på sjukhus. Men ni är också på andra ställen. Äldreboenden till exempel. Berätta lite om det och vad är det för skillnad? Om det är någon skillnad.

Karin Rignér: Ja de flesta som är på äldreboende och jobbar. Då har vi oftast kanske en annan karaktär. Man har kanske inte samma clown. En del har det, men många av oss har en annan karaktär. Alla av oss jobbar inte på äldreboende heller utan det är också lite var man känner att ens ja, hjärta finns också och vad man vill.

Men skillnaden är ju kanske lite mer praktiskt. Att man kanske inte lika mycket går in på rum utan ofta träffar man dem i något gemensamhetsutrymme. I ett vardagsrum som är allmänt och så där.

Men mötena i sig bygger ju på samma tekniker. Vi improviserar tillsammans med dem som bor där. Och det är oftast människor med demens som vi träffar då. Så det är inte så jättestor skillnad men man kanske har en lite vuxnare karaktär i sin clown då.

Eva Bartonek: Så om någon skulle bli inspirerad av detta. Hur blir man sjukhusclown?

Karin Rignér: Ja, vi har ju ganska olika bakgrund. Men alla har ju ändå någon typ av teaterutbildning. Någon är musiker. Och sedan får man gå en massa clownkurser och skaffa sig de här olika förmågorna. Och sen handlar det också ganska mycket om personlighet. Du kan vara en jättebra clown, men det funkar inte. För att du är inte där för att visa dina skills på ett sjukhusrum utan du är där för att skapa kontakt.

Så det gäller att… det är många komponenter. I Sverige finns ingen sjukhusclownsutbildning. Men det finns i Köpenhamn till exempel. Österrike och… ja.

Eva Bartonek: Ja, så bor man i Skåne är det ju inte så långt bort.

Karin Rignér: Nej. Och vi anordnar när vi behöver nytt folk och så, så brukar vi ha workshops som vi bjuder in till.

Eva Bartonek: Ja, då får man komma och prova.

Det här får bli en bra avslutning på den här podden. Tack Karin Rignér, sjukhusclown och Max Liljefors, professor i konsthistoria vid Lund universitet, för att ni ville komma hit.

Karin Rignér: Tack.

Max Liljefors: Tack så mycket.

Eva Bartonek: Och vi som har jobbat med podden är vår ljudtekniker Patrik Jävert och själv heter jag Eva Bartonek.

Vill ni veta mer om Clownronden så kan ni gå in på www.clownronden.se och läsa en massa roliga saker där.

Och blev ni sugna på fler poddar så hittar ni dem på vår hemsida www.vetenskaphalsa.se eller där poddar finns. Sök då på Vetenskap och hälsa.

Tack för att ni har lyssnat och på återhörande.

Avslutas med ljudinspelning där clownerna sjunger Lille katt…

 

 

 

---