Cajsa Wiking blev väldigt ledsen när hon fick veta att hon fått typ 2-diabetes. ”Jag har aldrig legat på sjukhus förutom när jag födde mina döttrar. Och så får jag vid 73 års ålder reda på att jag är kroniskt sjuk och måste medicinera livet ut.” Där och då bestämde hon sig för att förändra sina vanor.
På köksbordet i tvårummaren nära Ribersborg i Malmö har Cajsa Wiking dukat fram mazariner, biscotti och kladdkaka med pepparkakssmak. Hon har bakat allt själv, precis som hon gjort i hela sitt liv.
– Det är bara till er. Jag har mitt här, säger hon till Vetenskap & hälsas reporterteam och pekar på sitt knäckebröd med tomater och gurka, en aprikosbulle och en skål med jordgubbar, blåbär och hyvlad mandel.
Bredvid tallriken ligger en anteckningsbok där hon skrivit ner tankar inför intervjun.
– Jag var tvungen att gå tillbaka i minnet för att komma ihåg vad som egentligen har hänt under de här tre åren.
Läs hela vår tidning om: Diabetes – från vetenskap till vardag
NY TIDNING: Diabetes – från vetenskap till vardag – Vetenskap och Hälsa
Vill inte ta insulin
I juni 2023 kom beskedet. Cajsa Wiking hade tidigare under våren sökt vård för svår smärta i höften och fått flera olika smärtstillande läkemedel, utan resultat. När hon själv bad om ett blodprov visade det sig att hon hade typ 2-diabetes. Beskedet väckte starka minnen av hennes mamma, som levt med sjukdomen och som tog insulininjektioner.
– Min skräck med insulin är att du blir helt styrd av den. Jag är även spruträdd. Så jag bestämde mig för att göra allt som stod i min makt att undvika att hamna där.
Det första hon tog tag i var träningen. Cajsa Wiking hade spelat golf i många år, men en skada i lillfingret gjorde att hon behövde hitta något annat. Hon bestämde sig för att börja träna på ett gym, en kvarts promenad hemifrån.
– Jag tycker absolut inte att det är roligt att gå på gym, men jag gör det enbart för att hålla diabetesen i schack. Så länge träningen bidrar till det kan jag träna.
När vi följer med henne dit är det lugnt i träningslokalen. Några få personer tränar, en fysioterapeut hjälper en patient vid en bänk och Donna Summers ”Hot Stuff” hörs i högtalarna. Cajsa Wiking sätter sig i roddmaskinen och inleder uppvärmningen.
– Jag spänner inte fast fötterna. Om något skulle hända vill jag inte sitta fast.
Tränar på lagom nivå
Hon tränar tre gånger i veckan och följer ett program som först togs fram tillsammans med en fysioterapeut. De träffas fortfarande regelbundet.
– Jag pressar mig inte hur långt som helst, det ska vara på en lagom nivå.
En annan stor förändring gäller maten. Cajsa Wiking beskriver sig själv som strukturerad, och just den egenskapen har blivit viktig i livet med diabetes. Hon äter vid samma tider, är noga med mellanmål och planerar dagen utifrån när hon behöver få i sig mat.
– Jag är som Skalman. När jag blir hungrig måste jag äta direkt.
I början undvek hon nästan helt kolhydrater och sötsaker. I dag äter hon ibland potatis och bröd, men sötsaker håller hon sig fortfarande borta från.
– Jag har inte karaktären att ta en liten bit av chokladkakan. Tar jag en bit äter jag upp hela.
Gärna mer samordnad vård
Sjukdomen innebär också många vårdkontakter. En gång per år träffar hon dels en diabetessköterska, dels en läkare. Under åren har hon också haft kontakt med bland annat dietist, sjukgymnast, tandläkare, endokrinolog och ögonläkare. Hon är generellt sett nöjd med vården, men hade gärna sett mer samordning.
– Det är utmanande att det är så många olika kontakter man ska hålla i. Jag hade hellre sett att flera specialister var samlade på ett ställe. Jag förstår att det inte är så lätt, men de borde åtminstone kunna läsa varandras journalanteckningar på 1177.
Läkaren och diabetessjuksköterskan har med tiden lärt sig hur hon fungerar. Hon beskriver sig själv som en person som har behov av kontroll och som alltid har med många frågor i anteckningsboken. Just kontrollbehovet gör att hon inte vill höra exakta siffror för långtidsblodsockret.
– Jag blir stressad av det. Jag vill bara veta om det är bättre, sämre eller samma.
Det senaste mötet med läkaren var i maj och han var nöjd med alla hennes värden.
– Det känns väldigt bra. Det är ju mitt kvitto på att gymmet och hur jag sköter maten ger effekt.
Hon behöver för närvarande inte ta några insulinsprutor, men tar medicin för att hålla blodsockret jämnt och mot höga blodfetter och högt blodtryck. Det är läkemedel som är vanliga bland personer med diabetes.
Alla förstår inte
En utmaning för henne är omgivningens förståelse. När hon blir bortbjuden finns det såklart de som anpassar maten, men hon har även mötts av kommentarer om att hon väl kan unna sig ris eller dessert för en kväll. För Cajsa Wiking är det inte så enkelt. Rutinerna är en förutsättning för att hon ska må bra och hålla sjukdomen under kontroll.
– De skulle väl inte säga något liknande till en nötallergiker eller en nykter alkoholist?
Därför vill hon gärna bidra till att öka kunskapen om typ 2-diabetes. Hon har deltagit i forskningsstudier och ställer upp på den här intervjun för att andra ska förstå vad sjukdomen innebär och hur det går att minska riskerna.
– Jag har en sån personlighet, att om jag tror på något vill jag frälsa alla med den kunskapen.
Cajsa Wiking efterlyser också ett sammanhang för äldre personer som får diagnosen sent i livet.
– Det hade varit fint med ett forum för oss som fått diabetes när vi är lite äldre. Just att kunna sporra varandra när man har en dålig dag eller ge middagstips när det står helt stilla i huvudet. Att bara få känna en samhörighet.
TEXT: HANNA RYDÉN