Det är sällan enkelt att bli vuxen, men för vissa är utmaningen större än för andra.
– Om du har fått diagnosen autismspektrumtillstånd innebär det bland annat att du har svårare med kommunikation och de sociala relationerna. Att därifrån ta steget att stå på egna ben kan innebära en enorm utmaning, förklarar psykologen Lissen Alm vid Barn- och ungdomshabiliteringen i Region Skåne.
Barn och unga som får diagnosen autismspektrumtillstånd ökar allt mer i samhället. Begreppet autismspektrumtillstånd är ett samlingsnamn för olika tillstånd som alla medför begränsningar inom områden som social interaktion, kommunikation och föreställningsförmåga.
I övergång till vuxenlivet
– Vi såg att det fanns ett behov av att stötta dessa ungdomar lite extra i deras övergång till vuxenlivet, vilket också den senaste forskningen pekar på, förklarar Margareta Nordahl, kurator vid Barn- och ungdomshabiliteringen.
Det var detta faktum som gjorde att man valde att genomföra en studie i ämnet transition (övergång från ungdom till vuxen) under åren 2011/2012. Studien genomfördes som en gruppinsats med fokus på områdena socialt samspel och inför vuxenlivet. Modellen bestod av anpassade föreläsningar och övningar som skulle öppna upp för interaktion och kommunikation.
– Struktur och att visualisera är viktigt och nyckeln till framgång med denna grupp av ungdomar. Därför var vi tydliga med upplägg, vad som skulle hända under mötena och hur det presenterades, berättar Olivia Almarker, logoped vid Barn- och ungdomshabiliteringen.
Öva samarbete och värderingar
Gruppen bestod av 16 ungdomar i åldern 13–18 år. De träffades två timmar varannan vecka vid nio tillfällen. Under mötena genomfördes samarbetsövningar som att exempelvis bygga tidningstorn, och värderingsövningar där ungdomarna bland annat fick ta ställning till och diskutera olika påståenden. Syftet med de olika övningarna var att förbättra samspelet och öka förståelsen för varandra.
– Det var helt frivilligt att vara med men vi noterade att de flesta anmäldes av sina föräldrar. Ungdomarna var till en början något motvilliga vilket kan sägas ligga i linje med deras diagnos, men efterhand såg vi en förändring i gruppen. En vi-känsla utvecklade sig, konstaterar Lissen Alm.
Gruppträffar var uppskattade
– Och idag märker vi att många kommer tillbaka och vill vara med trots att deras gruppträffar egentligen är över, ler Margareta Nordahl.
Modellen används fortfarande idag vid Barnoch ungdomshabiliteringen i Malmö, och liknande
– Tanken är att man ska kunna få samma hjälp oavsett var i regionen man bor. Även om modellen med gruppträffar står sig, så har innehållet justerats något. Exempelvis kan innehållet behöva anpassas efter deltagarnas ålder och gruppsammansättning. Även om struktur är mycket viktigt så kan vi inte, och ska inte, bortse från de individuella skillnader som kan finnas, avslutar Lissen Alm.
Text: JENNY PETTERSSON
