De som får diagnosen gaming disorder, problematiskt datorspelande, inser ofta inte själva att de har problem. Trots att de i snitt lägger 50 timmar i veckan på spelandet och har svårt att klara av skola, jobb, vänner och vardagssysslor. Gamingprojektet i Skåne erbjuder behandling baserad på KBT och familjeterapi.
– Vi ser att en del personer spelar så pass mycket att det blir ett problem för dem men jag vill inte kalla det för ett beroende. Än så länge saknas bra forskning som visar det, säger Per Bore, psykolog vid Beroendecentrum i Malmö och doktorand vid Lunds universitet.
En av skillnaderna mellan gaming, datorspelande, och gambling, är att det sistnämnda handlar om spel om pengar. Vid gaming uppstår inte de ekonomiska konsekvenserna som det kan göra vid gambling. Då kan personen drivas till att fortsätta för att vinna tillbaka pengarna, detta finns inte vid gaming. Men det finns också likheter, förklarar Per Bore, som att den som spelar har tappat kontrollen och prioriterar spelandet framför annat.
Läs hela vår tidning om barns- och ungas psykiska hälsa
Barnasinne på allvar – om barns och ungas psykiska hälsa (Länk till tidningen)
Kopplingar till andra svårigheter
Gaming är ofta kopplat till andra problem, som svårigheter i skolan eller att få ångest i sociala sammanhang. Det finns också en koppling till adhd och autism.
– De som har dessa svårigheter hittar ofta sina vänner och sitt sociala sammanhang i spelvärlden, där utvecklas de och blir duktiga på något. Men samtidigt går de miste om att öva sig på saker i den riktiga världen. Det blir en ond spiral.
Per Bore betonar dock att väldigt många unga spelar utan att det blir ett problem. I Sverige har bara en dryg procent (1,2 %) diagnosen problematiskt datorspelande. Så när blir det ett problem?
– När det börjar inverka på andra områden som man behöver och mår bra av. Som att äta, sova, röra på sig, skolan, vara med kompisar. Det första som brukar påverkas är sömnen, att man sover för lite, lägger sig för sent eller inte kan somna för att man är så uppe i varv av spelandet. Men det är väldigt olika för olika barn hur mycket de kan spela innan det blir ett problem.
FAKTA Problematisk datorspelande
Problematisk datorspelande klassas sedan 2018 som en psykiatrisk diagnos enligt Världshälsoorganisationen WHO. Diagnosen skiljer sig från andra typer av beroenden, som till exempel spelberoende, då problemet snarare handlar om att man gör för lite av annat som är bra och viktigt i livet, då dataspelande tar över.
För lite kunskap början på avhandlingsarbete
För fyra år sedan var Per Bore med och startade en klinisk mottagning, Gamingprojektet, med uppgift att erbjuda behandling till personer med problematiskt dataspelande.
– Det var då vi insåg hur lite kunskap och forskning det fanns om diagnosen och behandlingar. Vi blev tvungna att utveckla en egen behandling och för att kunna göra det behövde vi lära oss mer om patientgruppen.
Det blev starten på Per Bores avhandlingsarbete. Det som har framkommit om patientgruppen så här långt är att det i första hand rör sig om pojkar och män i åldrarna 13 till 49 år som i genomsnitt spelar 50 timmar i veckan. De som spelade mest kunde lägga upp till 126 timmar i veckan på spelandet.
Livsförändring kan trigga
Problemen uppstår ofta i samband med en livsförändring. Att byta från grundskolan till gymnasiet, eller när man slutar gymnasiet och ska börja jobba. Då kan det bli svårt att veta hur man ska gå tillväga i den nya miljön man möter, då uppstår plötsligt en massa nya krav. Bland skolbarnen hade endast en tredjedel godkända betyg och bland vuxna hade bara hälften jobb. Många av de vuxna bodde också kvar i föräldrahemmet.
– Konstigt nog upplever inte patienterna själva att de har några större problem men våra skattningsskalor visar på annat. Vi ser att de har en låg funktionsförmåga, alltså har problem med vänner, skola eller jobb och att klara av vanliga vardagssysslor.
Per Bore menar att en förklaring till att de själva inte ser problemet skulle kunna vara att de flyr in i fantasivärlden och därför inte upplever sin situation så problematisk som den faktiskt är. De är fast i sin situation och det blir bara värre eftersom de inte övar på det som krävs i vardagen.
Behandling som tar bredare grepp
Behandlingen som har utvecklats inom Gamingprojektet tar ett bredare grepp med KBT, kognitiv beteendeterapi, i kombination med familjeterapi.
– Det handlar dels om att ge dem strategier för att kontrollera sitt spelande, sätta gränser och motarbeta suget. Men mycket fokus är också på andra problem. Att visa på alternativ till spelandet, annat som de kan göra. Om du har andra valmöjligheter än att spela så kommer du oftast ta dem.
Familjeterapin går också ut på att hjälpa föräldrarna med gränssättning. Tonåringar kan vara motsträviga men föräldrarna måste orka att fortsätta. Det är också viktigt att återskapa relationer som kanske har skadats av allt bråk kring spelande i hemmet. Att hitta annat som barn och föräldrar kan göra tillsammans och som barnen gillar kan vara en framkomlig väg.
Behandlingsmetoden som kombinerar KBT och familjeterapi har använts i mer än tre år, datainsamlingen håller på att avslutas och därefter ska resultaten analyseras och metoden utvärderas. Men Per Bore berättar om en mindre, kvalitativ studie, där de har frågat unga patienter vad de tyckte om behandlingsmetoden.
– Många var väldigt nöjda med behandlingen men var förvånade över att det var så lite fokus på själva gamingen. Men det uppskattades av barnen, de hade bara inte tänkt på att det kunde hänga ihop med andra problem, säger Per Bore.
Text: EVA BARTONEK ROXÅ
Se Per Bore berätta om Gamingprojektet och sin forskning
Film kommer att finnas inom kort