Allt fler unga får diagnosen adhd och autism, trots att det inte är fler i befolkningen som uppvisar sådana symtom. Hur kan det komma sig? Och stämmer det verkligen att diagnosen kan ge vissa en superkraft eller är det mer komplext än så?
Det går inte att undvika frågan som väldigt många ställer sig – och som tyckare med olika agendor har olika svar på. Varför ökar dessa diagnoser, inte bara i Sverige utan i hela världen? Sebastian Lundström är psykolog inom barn- och ungdomspsykiatri och adjungerad professor vid Lunds universitet. Han forskar om autism och adhd vid Skånes universitetssjukhus och har åtminstone fyra delförklaringar som är belagda.
– För det första har vi blivit mycket bättre på att identifiera och ställa diagnoserna. För 30 år sedan var det knappt någon som hade hört talas om autism. En andra orsak är att många av dessa beteenden är väldigt lika varandra, trots att de kallas olika saker. Då sker något som heter diagnostisk substitution. Så när autism går upp, går vissa språkstörningar och intellektuell funktionsnedsättning ner. Och när adhd går upp så går vissa andra diagnoser, som ångest och depression, ner, säger Sebastian Lundström, som även är knuten till Göteborgs universitet.
Läs hela vår tidning om barns- och ungas psykiska hälsa
Barnasinne på allvar – om barns och ungas psykiska hälsa (Länk till tidningen)
Summan konstant
Diagnoserna är med andra ord som kommunicerande kärl där summan är densamma. Den tredje förklaringen är enligt Sebastian Lundström nya manualer och kriterier för beteendena som fastställer diagnosen.
– Beskrivningen av adhd och autism har med åren blivit allt bredare, så fler människor får plats under paraplyet.
Och för det fjärde: idag sätts diagnoserna på betydligt färre symtom än vad som gjordes tidigare. Tröskeln har alltså sänkts.
– De låter kanske slappt och konstigt, men då måste man förstå hur autism och adhd fungerar. Det finns ingen tydlig gräns för när det blir funktionsnedsättande.
För trots att diagnoserna går upp får vi inte fler personer med adhd- eller autismsymtom i befolkningen. Vi blir med andra ord varken mer eller mindre adhd-iga eller autistiska. Istället kan det förklaras med att synen på en funktionsnedsättning har förändrats över tid.
– När man studerat barn under en 20-årsperiod (födda 1992 till 2013) har samma funktionsnivå kommit att betraktas upp till 50 procent mer funktionsnedsättande i slutet på perioden. Eller för att sätta det i Sigmund Freuds mun: ”Vi vantrivs 50 procent mer i kulturen”.
Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
ASD står för autism spectrum disorder och skrivs autismspektrumstörning eller AST på svenska.
Adhd står för attention deficit hyperactivity disorder eller uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitet på svenska.
Båda är NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (eng. neurodevelopmental disorders), och kallas också utvecklingsrelaterade funktionsnedsättningar.
När ska man utreda?
Många föräldrar ställer sig frågan: När är det läge att göra en utredning? Och vad finns det för baksidor? Det korta svaret är enligt Sebastian Lundström att det ska göras om man upplever att beteendet är ett problem för barnet.
– En utredning syftar ju inte bara till att binärt säga ja eller nej, du har det eller inte. En utredning ska ta fasta både på barnets svagheter och styrkor och ge föräldrarna och omgivningen information om hur de ska förhålla sig.
Samtidigt menar han att en diagnos kommer med ett visst pris. Det blir svårare att senare få ta körkort och vissa utbildningsvägar är tämligen stängda, som till militär eller pilot. Vilket leder oss in på hur det är att ha en diagnos som vuxen.
Förnyad bedömning
Sebastian Lundström har genomfört en studie med 70 vuxna med en diagnos, där alla velat ha en förnyad bedömning. Av de som intervjuats om vad de vill uppnå med detta, kan svaren lite grovt kategoriseras i tre grupper. En tredjedel tyckte att diagnosen var väldigt bra när de fick den. Den gav dem en förståelse för dem själva när de var barn och gick i skolan. Men nu när de är vuxna och kommit ur det fyrkantiga skollivet och hittat sitt sammanhang och sin flock, upplevs diagnosen begränsande.
– Eller som en sa: ”Diagnosen är som en simring. Den höll mig flytande under skolåldern, men som vuxen hasade den ner på fötterna och hindrade mig från att gå”, återger Sebastian Lundström.
En tredjedel ville bli av med diagnosen för att den hindrade dem att söka vissa arbeten. Och den sista tredjedel upplevde att de aldrig varit delaktiga i utredningen.
– Det var aldrig någon som frågade dem hur de mådde. De sa att lärarna och föräldrarna hade pratat över deras huvuden.
Superkrafter?
Hur ligger det till med dessa personers ibland påstådda superkrafter?
– Jag upplever att de som saluför dessa förmågor mest, också är de som besitter dem. Och det riskerar att förminska svårigheten och lidandet för dem som inte har dessa superförmågor. Alla kan inte bli en sociala medie-entreprenör och tjäna miljarder och alla kan inte starta stora företag, säger Sebastian Lundström.
– Det finns nämligen ingenting som indikerar att det är autismen eller adhd:n i sig som de kan tacka för detta. Man måste lägga till ett lager till som handlar om personligheten: som kämparglädje, uthållighet eller drivkraft och självfallet sociala omständigheter såsom tillgång till stöd från nätverket runtomkring. Det är viktigt att understryka att autism eller adhd inte är du. Så alla för- och nackdelar kommer inte med diagnosen. Så heller inte superkraften.
Om skillnader mellan pojkar och flickor
Enligt Sebastian Lundström är det viss skillnad på pojkars och flickors beteenden när det kommer till dessa diagnoser. Om vi börjar med adhd.
– De här flickorna är oftast inte alls lika hyperaktiva som pojkarna. De far inte runt i klassrummet som löpeldar. Deras hyperaktivitet visar sig i att de sitter och vickar med foten eller pillar på fingrarna, som inte är lika uppenbart och därför ofta diagnostiseras senare. Trots att ouppmärksamhetsdimensionen är lika stor, förklarar han och fortsätter med autismen.
– Generellt kan man säga att kvinnor är mycket bättre på det sociala samspelet. Oavsett diagnos. Och det är tydligt inom autism. En liten pojke med autism är mycket tydligare i en egen värld, som att sitta för sig själv och stapla klossar på varandra och interagera lite med sin omgivning. Medan en flicka med autism, trots att hon är lite annorlunda, kanske ändå kommer att stå tillsammans med de andra flickorna, även om hon inte aktivt deltar och har svårt att förstå det sociala samspelet. Därför är det lättare att missa flickorna.
Från att både adhd och autism sågs som typiska pojkdiagnoser börja nu fördelningen mellan pojkar och flickor att jämnas ut allt eftersom man blivit bättre på att tolka flickors symtom.
Text: MAGNUS ERLANDSSON