Vetenskap & Hälsa

Varför gör inte patienten som vi säger?

2013-01-24

Mot en bättre livsstil

En mycket stor andel av den ohälsa som är kronisk och långvarig är livsstilsrelaterad. Det är dock svårt att förändra sin livsstil och personal inom hälso- och sjukvård behöver verktyg och kunskap för att kunna påverka sina patienter i rätt riktning.

Patienterna förväntar sig till och med livsstilsråd och tycker att det ingår i omhändertagandet. Hela 76 % av patienterna tycker att det är sjukvården som har ansvar för att se till att de blir mer fysiskt aktiva. På workshopen ”Varför gör inte patienten som vi säger” som arrangerades av forskningsnätverket LUCare, diskuterades under en eftermiddag livsstilsrelaterad ohälsa för personal inom vård och omsorg.

Mats Börjesson
Mats Börjesson, professor i folkhälsa och överläkare i kardiologi vid Karolinska universitetssjukhuset och GIH. Har jobbat i 15 år med fysisk aktivitet och med att få folk att bli mer fysiskt aktiva. Foto: Åsa Hansdotter

Ökat stillasittande leder till sjukdom

Runt om i världen går utvecklingen åt fel håll när det gäller övervikt. I Sverige har de svenska männen i genomsnitt gått upp 5 kg sedan 1980-talet och bristen på fysisk aktivitet ligger nu på fjärde plats som bakomliggande orsak till kronisk sjukdom.

Förutom att det är viktigt att vara fysiskt aktiv, visar de senaste forskningsrönen att stillasittande är en oberoende riskfaktor oavsett konditionsnivå:

– Det handlar inte bara om att vi ska ha bra kondition och att vi ska röra på oss i vardagen, utan det handlar även om en tredje faktor – att inte sitta stilla, säger Mats Börjesson, professor i folkhälsa och överläkare i kardiologi vid Karolinska universitetssjukhuset och GIH.

Uppföljning ökar effekten av råd

Det går alltså inte att vara en aktiv soffpotatis som tränar en eller två gånger i veckan och sen ligger på sofflocket resten av tiden. Men hur överför vi dessa kunskaper och rekommendationer till våra patienter och får dem att ändra sitt beteende?

– En enkel metod som dock ger en liten effekt är att ge patienten korta råd som ”rör dig mer”. Studier visar att det fungerar och ger en liten ökning av fysisk aktivitetsnivå. Vi kan också gå ett steg längre och komplettera råd med support som t ex stegräknare, dagböcker eller uppföljning vilket ökar den fysiska aktiviteten med 12-50 %, förklarar Mats Börjesson.

 

Fler skulle behöva fysisk aktivitet på recept

Den svenska modellen – fysisk aktivitet på recept (FaR) där man individualiserar ett recept för att förebygga och behandla olika sjukdomstillstånd, är en annan metod som har visat sig vara framgångsrik.

Forskning visar att patienter efter FaR har en följsamhet på 65 % efter 6 månader – vilket kan jämföras med följsamheten på läkemedel som är 50 %.

Mats Börjesson menar att majoriteten av patienterna inom primärvården skulle ha nytta av ett recept på fysiskt aktivitet då man oftast söker för smärta, depression, hypertoni, diabetes mm.

Idag resulterar ett av 1000 besök inom sjukvården till ett recept på fysiskt aktivitet, men egentligen är behovet minst 500 på 1000 besök. Enligt Socialstyrelsen är det strukturerade råd om fysisk aktivitet med tillägg av stegräknare, recept och uppföljning det som man ska prioritera inom sjukvården idag.

Men studier visar att patienterna inte tycker att sjukvården lever upp till deras förväntningar på hjälp till aktivitet. Personal inom hälso- och sjukvård är med andra ord passivare än vad patienterna önskar.

Måste ta ansvar själv

Hanne Tønnesen, professor i klinisk alkoholforskning och överläkare vid Beroendecentrum i Malmö, menar att man behöver bli tydligare gentemot patienten när det gäller vem det är som ska identifiera det aktuella problemet och ta itu med det. Det är patienten som ska göra detta ”arbete”, där vårdpersonalen endast utgör en stödjande funktion.

– Det är absolut förbjudet att fråga ”vad kan jag göra för dig?”. Man vill ju så gärna hjälpa men inte här, det hjälper absolut inte utan det är personen själv som ska göra arbetet, säger Hanne Tønnesen.

Hanne Tønnesen
Hanne Tønnesen, professor i klinisk alkoholforskning och överläkare vid Beroendecentrum i Malmö. Är även forskargruppsledare vid Kliniskt centrum för hälsofrämjande vård som finns i Malmö och Köpenhamn. Har jobbat med livsstil och levnadsvanor inom olika områden, bland annat inom kirurgi, psykiatri och bland personal på arbetsplatser. Foto: Åsa Hansdotter

Stöd behövs

För ohälsosamma levnadsvanor som t ex rökning och alkohol är det motiverande samtal som är den dominerande metoden att förändra beteende. Man behöver identifiera var i förändringsprocessen patienten befinner sig så att man inte sätter in fel stöd.

Först kommer attitydförändring därefter beteendeförändring. Det är viktigt att bygga upp en dialog – att fråga, lyssna och observera men också att ha acceptans och empati.

Om man ska ändra levnadsvanor och inte bara föra ett vanligt samtal, är det även essentiellt att lägga fokus på det som kallas för en ”burning plattform”. Det innebär att det måste finnas något i dialogen som gör att personen är tvungen att respondera och reagera. Att kunna vara tyst och låta personen själv sätta ord på sina reflektioner är en viktig del i de här samtalen.

Samtidigt är det viktigt att vara medveten om att förändringsprocessen sker i olika steg och att patienten även kan få återfall. Man kan med andra ord behöva ta om vissa steg en eller flera gånger och inte nedslås av detta. Det är viktigt att veta att det är en cirkulär, cyklisk process, istället för en linjär process.

– Tydlighet är en central faktor för att sjukvården ska kunna bli mer framgångsrika i sitt arbete med att nå ut till patienterna. Det ska kännas att det är ett prioriterat arbete och att dokumentera en patiens levnadsvanor är lika självklart som att vi tar blodtryck och temp, avslutar Hanne Tønnesen.

Text: ÅSA HANSDOTTER, ERIKA BLÜCHER

Artikeln har tidigare publicerats på hemsidan för Institutionen för hälsa, vård och samhälle, Lunds universitet, 21 januari 2013