Mycket tyder på att mer intensiv träning fungerar bättre än den träning som rekommenderas idag vid typ 2-diabetes.

– Det händer något i kroppen vid högintensiv träning som vi vill försöka förstå, berättar Åsa Segerström.

Hon är sjukgymnast och forskare vid Lunds universitet där ett idrottsfysiologiskt centrum nu byggs upp. I samarbete med Lunds universitets diabetescentrum (LUDC) kommer man bland annat att titta närmare på hur träning vid typ 2-diabetes bäst utformas.

Redan efter ett träningspass kan man se en påverkan på insulinkänsligheten.

– Det verkar som om det är bättre med korta och intensiva pass – men lite oftare, säger Åsa Segerström. Kanske kan det räcka med en mindre träningsvolym än man rekommenderar idag.

Intensiteten i passen behöver man förstås anpassa till den egna förmågan. Det är med andra ord inte vad man gör som är avgörande, utan hur ansträngande träningen känns.

– Det kan vara gympapass till exempel – det fungerar alldeles utmärkt eftersom man får variation i intensiteten. Man har i andra studier också sett att kombinerad träning – konditionsträning och styrketräning – har god effekt.

Att springa omväxlande snabbt och långsamt, eller promenera i en uppförsbacke är andra former av högintensiv träning. Åsa Segerström säger också att man inte ska underskatta de små ruscherna i vardagen.

– Det är troligen själva intensiteten som är nyckeln.

Text: NINA HULT

Artikeln är tidigare publicerad i Nyhetsbrev för massmedia nr 5/2011 från Skånes universitetssjukhus, Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, Labmedicin Skåne och Psykiatri Skåne.