– I våras kom jag knappt ur sängen på morgonen. Mitt knä var så stelt och ömt. Nu efter sex veckor i artrosskolan är det mesta av smärtan borta.
Som brevbärare rör sig Eva Persson hela dagarna, men förra hösten började hennes högra knä värka. Först brydde hon sig inte så mycket om det utan jobbade på som vanligt.
– Värken smög sig på. Man anpassar sig. Till slut låg jag nästan på soffan all min lediga tid för att orka jobba nästa dag.
Outhärdlig smärta ledde till sjukskrivning
I februari i år blev till sist smärtan och stelheten i knäet så outhärdlig att Eva Persson tvingades sjukskriva sig från jobbet.
– Nu i efterhand inser jag ju att jag borde ha sökt hjälp tidigare. Men när man har jobbat i 37 år som brevbärare får man ju ofta ont i kroppen så jag kämpade på, berättar Eva. Våra distrikt har också successivt blivit allt större och det frestar på. – När man är yngre ser man kanske jobbet som ett träningspass och springer i trapporna. Nu säger jag alltid åt de yngre att de ska låta bli det. Kroppen håller inte för det i längden.
På vårdcentralen konstaterade läkaren att det var artros i det ena knäet. Det var inflammerat och svullet. Eva ordinerades en kur med inflammationsdämpande läkemedel och läkaren pratade om artrosskola.
Värdefullt att träffa andra i samma situation
– Jag visste inte om att det fanns något sådant, men det dröjde att få komma dit. Efter några månader upptäckte jag att jag kunde anmäla mig själv och i maj kom jag med i en grupp.
– Vi tränade två timmar i veckan och sjukgymnaster hjälpte oss med övningarna. Det var fantastiskt roligt och jag önskar verkligen att det hade varit längre än sex veckor. Att få träffa andra i samma situation kändes otroligt värdefullt.
Jobbar igen men fortsätter träna
Nu har sommaren gått och Eva berättar att hon fortfarande håller igång med träningen. Hon försöker hålla samma tider som på artrosskolan och har köpt hem redskap för att kunna göra övningarna hemma.
Hon använder också skor med extra stötdämpning och bra stöd för att avlasta knäet. Och när hon jobbar har hon ett mjukt knäskydd på.
– Först var det ju inte så kul att höra att jag hade en kronisk sjukdom, men nu när jag har kommit igång med träningen är smärtan borta till kanske 90 procent. Det känns otroligt bra. Efter så många år har jag till slut förstått att om jag ska hålla mig frisk måste jag själv hjälpa till. Och det är verkligen värt de här två timmarna i veckan.
Text: NINA NORDH
