Vetenskap och hälsa

Jenny Loftrup:
Många tonårstjejer är trötta, och var tredje tonårstjej har järnbrist. Men hänger det ihop? Ny, överraskande forskning har visat något annat. Det ska vi prata om i dagens podd från Vetenskap & Hälsa.
Jag heter Jenny Loftrup och med mig i studion har jag Moa Wolff, som forskar vid Centrum för primärvårdsforskning vid Lunds universitet och är specialist i allmänmedicin, alltså jobbar på vårdcentral. Tack och välkommen hit!
Moa Wolff:
Tack så mycket!
Jenny Loftrup:
Och även Anna Stubbendorff, som är forskare vid Lunds universitet inom nutritionsepidemiologi, alltså kost och folkhälsa. Välkommen!
Anna Stubbendorff:
Tack så mycket!
Jenny Loftrup:
Vi börjar med dig, Moa. Ni har ju publicerat en studie med 485 gymnasieelever som handlar om vad trötthet kan bero på.
Moa Wolff:
Ja, det var 485 tjejer från två gymnasieskolor i Skåne, dels från Spyken i Lund och dels från Malmö Latinskola. De fick fylla i frågor om hur de mådde, om de var trötta, om livskvalitet, mens och kost. Och så tog vi prover för att undersöka blodvärde och järnbrist.
Vår hypotes för studien handlade dels om att vi trodde att mer vegetarisk kost skulle leda till järnbrist, och att rikligare mens, som vi skulle kunna fånga med frågor, skulle innebära en ökad risk för järnbrist. Sedan trodde vi också, och det var väl egentligen vår huvudhypotes, att järnbristen i sin tur skulle vara kopplad till fatigue, det vill säga en form av trötthet som man inte kan vila sig fri ifrån.
Vi fick inte riktigt de svar vi hade förväntat oss, vilket vi tycker är väldigt spännande. Först blev vi förvånade och kliade oss i huvudet, men vi har fått andra tankar kring vad tröttheten kan bero på.
Jenny Loftrup:
Vad kan tröttheten bero på då, om det inte är järnbrist?
Moa Wolff:
Det vi såg var att riklig mensblödning var en faktor som tydligt var kopplad till ökad trötthet. Det håller vi också på att titta närmare på i våra fortsatta analyser.
Jenny Loftrup:
Och vad skulle det kunna bero på? Vad är hypotesen?
Anna Stubbendorff:
Ja, vi har diskuterat det här mycket. Det vi kan se utifrån vårt material är bland annat att de som har rikliga menstruationer verkar sova sämre. Det kan bero på en rädsla för att blöda igenom, såklart, men det kan också bero på menssmärta, vilket vi inte vet så mycket om utifrån den här studien.
Sedan finns det ett antal andra hypoteser också, men det här har visat sig vara en viktig faktor.
Jenny Loftrup:
Kan det också handla om att man kanske undviker att träna och idrotta, eller att röra på sig, om man har riklig mens?
Moa Wolff:
Ja, det var också en av de saker vi såg. Att undvika aktiviteter var väldigt starkt sammankopplat med riklig mens. Man kanske avstår från att göra saker som man egentligen skulle vilja göra, eller deltar inte i idrott lika mycket.
Det finns också faktorer i vår studie som vi inte har svar på och som kanske delvis kan förklara tröttheten. En sådan viktig faktor är fysisk aktivitet, och en annan är socioekonomi.
Det kan vara så, tänker vi, eftersom vi inte heller såg någon koppling mellan vegetarisk kost och trötthet. Från andra studier vet man att personer som äter vegetarisk kost ofta har ett större hälsofokus. De motionerar generellt mer, tänker mer på sömnen och har ofta också bättre socioekonomiska förutsättningar. Det kan vara skyddande faktorer.
En annan sak vi funderar på är att det kanske inte är rätt att fråga efter just fatigue. Resultatet betyder ju inte att järnbrist inte är viktigt. Det vill vi fortfarande hävda att det är.
Men kanske är det fel frågor att ställa på vårdcentralen, eller fel att automatiskt tänka att någon som kommer med trötthet har järnbrist. Det kanske snarare handlar om riklig mens eller andra faktorer som vi såg, till exempel att man hoppar över måltider.
Eller nikotinanvändning, som också var ganska tydligt kopplad till ökad trötthet. Det var faktiskt den starkaste korrelationen.
Jenny Loftrup:
Att hoppa över måltider förstår man ju att man blir trött av, när man inte har energi i kroppen. Men nikotin då, dagligt rökande och snusande, varför blir man trött av det?
Anna Stubbendorff:
Om vi börjar med måltiderna så är vi inte säkra på vilket som kommer först. Det kan också vara så att de som är tröttare inte går upp på morgonen för att äta frukost, och att det därmed blir ett omvänt samband.
Det kan vi inte fastställa i den här typen av studie. Vi kan bara se att de som hoppar över måltider är tröttare, och då gäller det både frukosten och skollunchen.
När det kommer till nikotin vet vi inte heller helt säkert vad sambandet beror på.
Moa Wolff:
Men vi vet att varje gång man lägger in en prilla eller röker så får man ett dopaminpåslag, en slags belöning i hjärnan. En liten kick helt enkelt.
Den mår man bra av, men sedan kommer också en svacka som gör att man vill röka igen eller lägga in en ny snus. Den här variationen mellan dopaminkicken och längtan efter nästa kick kan vara tröttande.
Och jag tycker att det är intressant att vi såg ett samband redan om man hoppade över frukosten en dag i veckan eller skollunchen en dag i veckan. Det är alltså inte bara hos dem som hoppar över måltider varje dag som vi ser det här sambandet.
Jenny Loftrup:
Vad gick gränsen för fatigue? Jag tänker att väldigt många tonåringar tycker om att sova länge och vill sova mycket.
Moa Wolff:
Ja, och är trötta. Det är en bra fråga, för det finns egentligen ingen gräns. Det här är inte en skala där man säger att du har fatigue eller att du inte har fatigue. Det är en skala från lite till mycket.
Men det finns andra studier som har använt samma fatigue-skala, och våra ungdomar i den här studien var relativt sett ganska trötta.
Vi frågade också när vi rekryterade deltagarna till studien, och i annonseringen framgick det att studien handlade om järnbrist. Järnbrist kopplas ofta samman med trötthet, så det kan förstås ha påverkat vilka som valde att delta.
Jenny Loftrup:
Hur många av de här tjejerna hade järnbrist?
Moa Wolff:
Sammanlagt var det 38 procent som hade järnbrist. Av dem var det, beroende på vilket gränsvärde man använder, ungefär 3 till 4 procent som hade anemi enligt de riktlinjer vi använder i Region Skåne.
Jenny Loftrup:
Det låter väldigt mycket med drygt var tredje. Blev ni överraskade av den siffran?
Anna Stubbendorff:
Ja, det blev vi. Det var betydligt högre än vi hade väntat oss.
Jenny Loftrup:
Men även om järnbrist inte ger upphov till fatigue så kan den ge upphov till en mer fysisk trötthet, med muskelsvaghet och sämre kondition. Vad är det järnet gör i kroppen?
Moa Wolff:
Två tredjedelar av järnet cirkulerar i blodet, i hemoglobinet, där det har till uppgift att transportera syre. På så vis bidrar det till att vi får en bra fysisk prestationsförmåga och att kroppen fungerar som den ska. Det är livsviktigt.
Jenny Loftrup:
Men när du säger bra kondition tänker du att det behövs lite träning också?
Moa Wolff:
Det behövs förstås också. Men vi vet till exempel att man kan dopa sig genom blodtransfusioner. Ett högt blodvärde är bra för konditionen eftersom det ger bättre syresättningsförmåga.
Sedan finns ungefär en tredjedel av järnet lagrat i mjälte, lever och muskler, och där har det också andra funktioner. Det här är lite nyare kunskap.
Fram till ungefär millennieskiftet tänkte man främst att järnet var viktigt för blodvärdet. Efter det har det kommit studier som visar att järnet även har betydelse på andra ställen i kroppen, till exempel för minne, kognition och förmågan att prestera bra i skolan.
Man vet också att järn är viktigt för hjärnans utveckling hos foster. Därför är det viktigt att en gravid kvinna inte har blodbrist eller anemi tidigt i graviditeten, eftersom det kan påverka barnets utveckling.
Allt fler studier har lett till tanken att det är viktigt att upptäcka järnbrist innan den utvecklas till blodbrist.
Jenny Loftrup:
Men vad är skillnaden mellan järnbrist och blodbrist, eller anemi?
Moa Wolff:
Järnbristanemi får man när järnbristen har blivit så stor att järnet inte längre räcker till för produktionen av de röda blodkropparna.
Jenny Loftrup:
Kan man säga att det är som en trappa, där järnbrist är första steget och blodbrist är nästa, mer allvarliga steg?
Moa Wolff:
Det är en jättebra förklaring.
Jenny Loftrup:
Jag tänker här, och nu pratar vi om tonårstjejer och deras kostvanor. Det var fler som hade järnbrist om man var vegetarian. Men hur såg det ut för dem som var pescetarianer till exempel, som åt fisk men inte kött, men i övrigt åt allt annat?
Anna Stubbendorff:
Ja, där var det faktiskt också oväntat många som hade järnbrist i den gruppen. Och det vet vi inte riktigt vad det beror på.
Vi hade inte så detaljerade frågor om kosten. Jag ska inte säga att vi hade hoppats på mer, men det är alltid en avvägning när man utformar en studie. Man kan inte ställa för många frågor.
Men vi kunde se att de som uteslöt rött kött, oavsett om de åt pescetariskt, alltså fisk men inte kött, eller om de åt vegetariskt eller veganskt, hade högre förekomst av järnbrist.
Jenny Loftrup:
Och hur tänker du kring det?
Anna Stubbendorff:
Jag tänker att det kan vara så att många ändrar sina kostvanor under tonåren och att man kanske plockar bort snarare än ersätter.
Man vill kanske inte längre äta kött och ersätter det då med pasta, ris, potatis, bröd eller kanske någon typ av snacks. Då får man inte automatiskt i sig det som man har plockat bort.
Jenny Loftrup:
Så vad ska man äta om man vill äta en järnrik vegetarisk kost?
Anna Stubbendorff:
Det är viktigt att man ersätter det man plockar bort.
Baljväxter är då väldigt viktiga, alltså ärtor, bönor och linser. Det finns många produkter att välja på i dag, till exempel olika vegetariska biffar och nuggets. Men vi tror att järnupptaget från sådana produkter ofta är lägre.
Vi tror att det är viktigt att även äta baljväxter i en renare form och att äta tofu och tempeh till exempel, som är livsmedel som har använts i stor utsträckning i Asien under många år.
Jenny Loftrup:
När du säger baljväxter i en renare form, menar du råa?
Anna Stubbendorff:
Nej, inte råa. Jag tänker på linser i grytor och soppor eller bönor i sallader, alltså att använda dem utan att de behöver processas till en köttliknande produkt.
Jenny Loftrup:
Man kan alltså äta vegetariskt och ändå ha utmärkta järnvärden?
Anna Stubbendorff:
Absolut, det kan man.
Det vi också har diskuterat mycket, och som vi inte vet något om från den här studien, är vilket stöd man får hemifrån.
Det kan vara så att man kommer hem och säger att man vill äta vegetariskt, och då plockas köttet bort, men det finns inte riktigt något stöd hemifrån för att ersätta det med någonting annat.
Där tror vi att det kan finnas en bidragande orsak, både i de val som tonårstjejerna gör själva och i de val som görs i familjen. Man behöver helt enkelt se till att man får i sig tillräckligt med järn, oavsett vilken typ av kost man äter.
Jenny Loftrup:
Hur mycket järn ska man få i sig?
Moa Wolff:
Det ligger någonstans mellan 10 och 15 milligram per dag för menstruerande kvinnor. Eller 15 milligram egentligen. Vad säger du, Anna? Stämmer det?
Anna Stubbendorff:
Ja, det ligger ungefär mellan 10 och 15 milligram.
Moa Wolff:
Ja, precis. Innan man börjar menstruera och efter att man har slutat menstruera är behovet lägre.
Det vi vet är att när tjejer kommer upp i tonåren och får mens, och egentligen skulle behöva få i sig mer järn, så börjar de istället ofta äta mindre järn, förändra kosten och experimentera med sina matvanor.
Det vet vi från Livsmedelsverkets kartläggning Riksmaten Ungdom från 2016. Där hade 28 procent järnbrist. I vår studie, ungefär åtta år senare, var motsvarande siffra 38 procent.
Det skulle kunna tyda på att något har förändrats i kosten, eller att man använder mindre p-piller och därmed menstruerar mer. Det vet vi inte riktigt.
Jenny Loftrup:
Om järnbrist är så vanligt och vi samtidigt misstänker att det kan hänga samman med många negativa konsekvenser, som kognitiv utveckling och koncentrationssvårigheter, borde man då screena tonårstjejer i Sverige för järnbrist?
Moa Wolff:
Kanske. Vi vet inte riktigt än.
Men utifrån den här studien har vi tittat på vilka frågor som bäst identifierar personer med järnbrist. Vår doktorand har sammanställt dem till ett frågeformulär med fem frågor som vi kallar Järnfemman, eller Iron Five.
När man pratar om screening tänker man ofta att det är viktigt att upptäcka tillståndet, men det finns också en kostnad förknippad med att ta prover på alla.
Därför tänker vi att om man med hjälp av de här fem frågorna, till exempel via skolsköterskan, kan identifiera ungdomar med ökad risk, så kan man rikta provtagningen till dem.
Utifrån de data vi har i dag tror vi att vi skulle kunna fånga åtminstone 75 procent av dem som har järnbrist med hjälp av de här frågorna.
Jenny Loftrup:
Om man är tonårsförälder till en trött tonårsflicka, vilka tecken ska man vara uppmärksam på? Och när ska man söka vård?
Moa Wolff:
Mensen är det allra viktigaste.
Har man en dotter med riklig mens är risken ganska stor att hon kan ha järnbrist.
Jenny Loftrup:
Hur vet man om mensen är riklig?
Moa Wolff:
Det kan man fråga henne om.
Man kan till exempel fråga: Har du så riklig mens att du avstår från aktiviteter de dagar då mensen är som kraftigast?
Eller: Upplever du mensen som särskilt obehaglig när den är som rikligast?
Det här med obehag kopplat till mensen och att man ställer in aktiviteter är frågor som ingår i formuläret.
Mer generellt brukar vi på vårdcentralen fråga om man blöder igenom, om man behöver byta skydd ofta eller om man behöver byta skydd under natten.
Tidigare pratade man om objektiva mått, till exempel att en blödning skulle vara större än 80 milliliter per menstruation. Men det är nästan ingen som vet hur många milliliter det motsvarar. Möjligen om man använder menskopp.
Därför har man allt mer gått över till subjektiva mått. Om du själv upplever att din mens är så riklig att den blir besvärande, då är det också relevant.
Jenny Loftrup:
Och då kanske man också sover dåligt, som ni har sett?
Moa Wolff:
Ja, exakt. Det är två av frågorna. Sedan har vi också frågor som handlar om kosten.
Anna Stubbendorff:
Precis. Då handlar det framför allt om att utesluta kött, och särskilt rött kött, eftersom det var det vi såg i studien.
Jenny Loftrup:
För det är väl det röda köttet som innehåller mest järn? Kyckling är inte alls lika järnrikt.
Anna Stubbendorff:
Nej, det är det inte.
Framför allt innehåller rött kött något som kallas hemjärn. Det finns även i viss utsträckning i kyckling och fisk, men bara i animaliska produkter.
Det vet man att kroppen har lättare att ta upp. Upptaget av hemjärn påverkas dessutom mindre av vad vi äter samtidigt.
När det gäller det så kallade icke-hemjärnet finns det däremot många andra faktorer i kosten som påverkar hur mycket vi faktiskt kan ta upp.
Jenny Loftrup:
Men har vi kommit till frågan om järntabletter? De är ju receptfria. Vem som helst kan köpa dem. Om man är tonårstjej, trött och har riklig mens, ska man testa om det blir bättre med järntabletter?
Moa Wolff:
Vad är det som ska bli bättre?
Jenny Loftrup:
Att man blir piggare.
Moa Wolff:
Ja, precis. Och då kan vi säga att det kanske man inte blir, om vi utgår från att järnbristen eller blodbristen i sig inte orsakar den typen av trötthet som vi har studerat.
Om man har riklig mens bör man istället försöka komma till rätta med den om man vill påverka tröttheten. Det är den tolkning vi får göra utifrån resultaten i vår studie.
Men när det gäller järntillskott tänker jag så här: Om man har riklig mens finns det flera saker man kan göra för att minska blödningen. Och det har vi också sett i en annan studie, där det visade sig att kvinnor vet ganska lite om vilka möjligheter som finns att reglera mensen.

Jenny Loftrup:
Och vad kan de göra?
Moa Wolff:
Man kan köpa receptfritt Cyklokapron på apoteket, eller tranexamsyra som det också heter. Det kan man ta under mensens rikligaste dagar. Det är många tabletter och de är ganska stora, så det kan kännas jobbigt. Man kan också få det på recept, vilket gör att det blir billigare.
En annan sak är att de smärtstillande tabletter man kan ta om man har mensvärk också kan minska blödningsmängden. Till exempel naproxen eller andra NSAID-preparat kan reducera mensmängden. Sedan finns förstås p-piller eller spiral.
Det är också frågor som vi har med i Järnfemman, eller Iron Five. Vi frågar om man använder hormonellt preventivmedel. Då menar jag framför allt hormonspiral. En kopparspiral kan i stället göra att man får rikligare blödningar.
Den femte frågan kanske vi också ska nämna, och det är om man tar multivitamin med järntillskott. Då är risken för järnbrist mindre.
Jag skulle säga att man inte ska börja ta rena järntillskott utan att veta hur det ligger till. Om man är orolig för järnbrist, till exempel därför att man äter vegetariskt eller har rikliga menstruationer, tycker jag att man ska kontrollera det först.
Jenny Loftrup:
Nu pratar vi om kosttillskott. Hur tycker du att man ska tänka kring kosttillskott jämfört med att försöka balansera med annan mat?
Anna Stubbendorff:
Jag tycker att förstahandsalternativet borde vara att försöka komma fram till varför järnbristen har uppstått.
Särskilt om man är en tjej i tonåren är det kanske inte realistiskt att fortsätta med det som orsakar järnbristen och sedan kompensera med tillskott under stora delar av livet. Det tror vi inte är ett bra sätt att hantera problemet på sikt.
Självklart kan tillskott användas under en period för att komma upp i mer normala nivåer. Men vi tror att man måste åtgärda både intaget och förlusterna, alltså både se över vad man äter och hur stora menstruationerna är.
Det är viktigt att få i sig tillräckligt med järn, men det är också viktigt att det järn man får i sig faktiskt kan tas upp av kroppen.
Jenny Loftrup:
Du pratar om kroppens upptag av järn. Finns det något man ska tänka på när man äter, alltså hur man kombinerar olika livsmedel?
Anna Stubbendorff:
Ja, det finns det, särskilt när det gäller det järn som inte är hemjärn, alltså icke-hemjärn.
Vi vet att upptaget påverkas av om vi samtidigt får i oss syror. Det kan till exempel vara C-vitamin, alltså askorbinsyra. Om vi äter grönsaker till måltiden eller äter en frukt i samband med måltiden så ökar järnupptaget.
Det kan också hjälpa att äta något fermenterat, till exempel surkål, kimchi eller andra fermenterade grönsaker.
Det man också ska tänka på är att undvika sådant som hämmar upptaget. Där handlar det framför allt om kaffe och te. Om man vill ta upp så mycket järn som möjligt bör man inte dricka det i direkt anslutning till måltiden, utan vänta en stund tills efter att man har ätit.
Jenny Loftrup:
Så inget kaffe på maten där. Men det mesta järnet som vi äter, kommer det från rött kött?
Anna Stubbendorff:
Nej, faktiskt inte.
Om vi utgår från de nordiska näringsrekommendationerna och ett rekommenderat intag på ungefär 13 milligram järn per dag, så skulle 500 gram rött kött i veckan ge ungefär 1,4 milligram järn per dag. Resten kommer från andra källor.
Jenny Loftrup:
Som till exempel?
Anna Stubbendorff:
Spannmålsprodukter är en stor källa, alltså bröd, pasta, ris och andra spannmål. Särskilt om man väljer fullkornsprodukter.
Även baljväxter är en viktig källa. Sedan finns järn i gröna bladgrönsaker. Många tänker direkt på spenat, men där kan järnet vara lite svårare att ta upp. Det finns många andra bladgrönsaker, som mangold och pak choi, som också innehåller järn.
Jenny Loftrup:
Det kan kroppen ta upp bra?
Anna Stubbendorff:
Ja, och därför tycker jag att det är viktigt att fokusera på att äta en bra kost som helhet.
Jenny Loftrup:
Er forskning har fått mycket uppmärksamhet. Hur ställer ni er till köttfria måndagar, något som har debatterats en hel del?
Anna Stubbendorff:
Jag tycker att skolan, liksom förskolan, har en väldigt viktig uppgift när det gäller att lära barn och ungdomar hur man kan äta en väl sammansatt måltid utan kött.
Därför tycker jag att köttfria måndagar fyller en viktig pedagogisk funktion.
Jenny Loftrup:
Det har också pratats om att tjejer borde äta chokladbars med hemjärn. Vad tänker du om det?
Moa Wolff:
Jag tänker ungefär som Anna. Vi förespråkar i första hand en balanserad och bra kost.
Vi tror inte att chokladbars med tillsatt järn är den bästa lösningen. Om det handlar om både trötthet och järnbrist finns det många andra saker som man kan göra för att komma till rätta med problemen.
Jenny Loftrup:
Det pratas också om köttfaktorn, alltså att det blir lättare att ta upp järn från annan mat om man äter lite kött.
Anna Stubbendorff:
Ja, det stämmer.
Om man inte helt utesluter kött ur kosten kan det vara en fördel att fördela det kött man äter över veckan i stället för att äta allt vid ett enda tillfälle. Det kan underlätta upptaget av järn från andra livsmedel.
Vi vet däremot inte exakt varför köttfaktorn fungerar. Men vi vet att C-vitamin och andra syror har en ännu starkare effekt.
Jenny Loftrup:
Så C-vitamin är mer effektivt än kött?
Anna Stubbendorff:
Ja. Och om man helt utesluter kött finns det andra sätt att förbättra järnupptaget.
Jenny Loftrup:
Nu har vi pratat om tonårstjejer, eftersom det är dem ni har forskat på. Men gäller samma sak för kvinnor i fertil ålder, eller minskar problemen med rikliga blödningar när man blir äldre?
Moa Wolff:
Under de första åren efter att mensen har kommit är så kallade anovulatoriska blödningar ganska vanliga. Det innebär att det inte alltid sker någon ägglossning, och då kan menstruationerna bli väldigt rikliga.
Liknande förändringar kan man se under åren före klimakteriet. Det är därför kvinnor i den perioden också kan besväras av rikliga blödningar.
Mellan tonåren och tiden före klimakteriet är problemen generellt mindre.
Sedan finns förstås graviditet, som också innebär ett ökat behov av järn, men där handlar det mer om tillväxt.
Jenny Loftrup:
Det beror på att barnet också behöver järn?
Moa Wolff:
Precis. Och det är också en av anledningarna till att tonårstjejer behöver mycket järn. De växer fortfarande, och den tillväxten kräver järn.
Det är alltså inte bara menstruationerna som ökar behovet, utan även själva tillväxtspurten.
Jenny Loftrup:
Något som är ganska förvånande är att det inte finns så mycket forskning om järnbrist i Norden, trots att studier har pekat på att vi har ovanligt mycket järnbrist bland kvinnor här. Vad beror det på?
Moa Wolff:
Det är en jättebra fråga.
Något som jag tycker är intressant är att det finns väldigt olika gränser för vad man definierar som järnbrist.
De 38 procent som vi talar om bygger på WHO:s internationellt vedertagna gränsvärde. Där finns alltså ett definitionsproblem redan från början.
I Sverige ligger gränserna generellt lägre, och i Region Skåne ligger de också ganska lågt. Det kan vara en anledning till att man inte identifierar hur vanligt järnbrist faktiskt är.
Om man tar prover kan ett ferritinvärde på 10 se normalt ut i referensintervallet. Men enligt WHO:s riktlinjer bör ferritin vara minst 15.
Pratar man med till exempel gastroenterologer eller gynekologer vill de ofta se ferritinvärden upp mot 30 hos menstruerande kvinnor, så att det finns en marginal för de järnförluster som sker varje månad.
Jenny Loftrup:
Så vi kan säga att järnbrist är vanligt hos kvinnor i Sverige, men inte hos män. Vi har inte nämnt män en enda gång. Är järnbrist väldigt ovanligt hos män?
Moa Wolff:
Ja. I Livsmedelsverkets studie Riksmaten Ungdom 2016 hade 28 procent av flickorna järnbrist, medan motsvarande siffra för pojkarna bara var 2 till 3 procent.
Det är alltså en stor skillnad.
Om man förenklar kan man säga att riklig mens innebär hög sannolikhet för järnbrist och att vegetarisk kost också innebär en förhöjd risk.
Vi har dessutom publicerat en studie som visade att kombinationen av vegetarisk kost och rikliga menstruationer innebär en särskilt stor risk. Där blir ett plus ett mer än två.
Men det är framför allt de rikliga menstruationerna som verkar vara kopplade till tröttheten.
Anna Stubbendorff:
Samtidigt kan det vara så att järnbrist yttrar sig på ett annat sätt än den fatigue vi har studerat.
Det kan handla om mer fysisk trötthet, exempelvis andfåddhet, att det känns jobbigt att röra på sig eller att man märker att resultaten försämras om man idrottar.
Det har vi inte undersökt i den här studien, men det är en möjlig förklaring.
Jenny Loftrup:
Nu börjar det bli dags att avrunda. Om man är en trött tonårstjej, eller har en trött tonårstjej hemma, Anna, vad skulle du vilja skicka med?
Anna Stubbendorff:
Jag skulle säga att det är viktigt att se över hela livssituationen.
Om jag ska utgå från resultaten i vår studie skulle jag säga: undvik tobak, ät regelbundet och försök göra de förändringar som faktiskt går att påverka.
Det är kanske inte enkelt, men det är saker som går att göra något åt. Och så skulle jag rekommendera att äta varierat.
Jenny Loftrup:
Och vad skulle du vilja skicka med, Moa?
Moa Wolff:
Jag skulle vilja skicka med att fundera över hur det ser ut med mensen och ställa de frågor vi har pratat om:
Upplever du mensen som obehaglig när den är riklig? Undviker du aktiviteter när mensen är som mest riklig? Är du rädd för att blöda igenom?
Det är saker som kan vara värda att titta närmare på, och det går att få hjälp.
Jenny Loftrup:
I dag har vi försökt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Vi har pratat om att fatigue inte verkar bero på järnbrist. Däremot kan järnbrist vara kopplad till fysisk trötthet, sämre kondition och muskelsvaghet.
Vi har också pratat om att fatigue verkar vara kopplad till rikliga menstruationer, som kan störa sömnen, till att hoppa över måltider och till daglig användning av nikotin.
Här finns det saker man kan göra. Det finns receptfria läkemedel som kan minska kraftiga blödningar. Man kan undvika att hoppa över frukost och lunch. Och man kan försöka sluta röka eller snusa.
Vi har också pratat om att många tonårstjejer har järnbrist och att det är ett hälsoproblem, även om det i den här studien inte verkar vara orsaken till fatigue.
Att minska rikliga menstruationer kan också minska risken för järnbrist. Att ta en multivitamin med järn verkar vara en skyddande faktor. Vegetarianer har oftare järnbrist än de som äter kött, men med en varierad kost som innehåller tillräckligt med bönor, linser och fullkornsprodukter går det att få goda järnvärden även som vegetarian eller pescetarian.
Tack så mycket. Det har varit väldigt trevligt att ha er här.
Moa Wolff:
Tack så mycket.
Anna Stubbendorff:
Tack.
Jenny Loftrup:
Du har lyssnat på Vetenskap & Hälsa med mig, Jenny Loftrup.
I studion har vi haft Moa Wolff, forskare vid Centrum för primärvårdsforskning vid Lunds universitet, och Anna Stubbendorff, forskare vid Lunds universitet.
Du har lyssnat på en podd från Vetenskap & Hälsa. Ett nytt avsnitt kommer varannan torsdag där poddar finns, och även på vetenskaphalsa.se.
Där finns också nyhetsartiklar, forskningsreportage och mycket annat att läsa om forskning inom medicin och hälsa. Du kan även beställa våra kostnadsfria tematidningar om det finns något område som intresserar dig särskilt. Vid ljudspakarna har Andreas Irebring stått idag. Tack för att du har lyssnat !

---