Textversion

Frisk vid typ 2-diabetes. Podd 2025-05-23

Kan man bli frisk från sin typ 2-diabetes? Jo, vissa kan det. genom att gå ner i vikt så finns det dem som lyckas reversera sin diabetes.

Men även för dem som har haft sjukdomen länge och där det inte går att bli av med insulinresistensen, så kan viktnedgång ge en mycket bättre hälsa. Men det är svårt att gå ner i vikt och svårt att sen hålla vikten.

Idag ska vi prata med Louise Bennet, forskare vid Lunds universitet i ämnesomsättning och diabetes typ-2 och läkare på vårdcentral i Malmö.

Vi ska prata om hur man kan lyckas med viktnedgång.

Jenny Loftrup: Välkommen hit.

Louise Bennet: Tack så mycket.

Jenny Loftrup: Vad betyder det egentligen att reversera diabetes typ 2?

Louise Bennet: Det betyder egentligen att man får bättre värden och att blodsockret normaliseras. Inom medicin brukar vi prata om att man går i remission. Det betyder då att blodsockret ligger helt normalt och det gör det under tre månader. Under den här tiden behöver man inte ha några blodsockersänkande läkemedel.

Jenny Loftrup: Men är man frisk då?

Louise Bennet: Ja man är frisk. Man har inte någon överrisk för att drabbas av hjärtkärlsjukdom och komplikationer. Men diabetesen ligger kvar och är latent. Så den kan komma tillbaka om man ändrar sina vanor, går upp i vikt eller att man blir äldre. För det vet vi också att över tid så blir ofta blodsockret lite högre hos alla människor. Då kan personer som just ligger under gränsen gå över till att få tillbaka sin diabetes igen.

Jenny Loftrup: Men man mår bra och har inga symtom?

Louise Bennet: Just det. När man går i remission så har man inga symtom på att man har för mycket blodsocker. De flesta som har gått i remission mår väldigt bra och mår precis som att man inte har diabetes.

Jenny Loftrup: Vad är det som händer i kroppen när man får diabetes typ 2?

Louise Bennet: Det är en rätt så komplicerad process. Men man kan säga i korta drag att det handlar om insulinresistens och insulinbrist. Så det är två mekanismer som bidrar till det.

Insulinresistensen är ju att cellerna blir mindre känsliga för att ta emot sockret som insulinet försöker presentera för cellerna. Varför det blir så kan vara orsakat av att man har gått upp i vikt eller att man är fysiskt inaktiv, eller en ärftlig benägenhet för det här.

Sen har vi då insulinbrist som den andra stora faktorn i sammanhanget. Det är att de langerhanska cellöarna i bukspottkörteln helt enkelt börjar producera för lite insulin.

Ofta är det en mix av de här två faktorerna som bidrar till typ 2-diabetes. Den stora gruppen som drabbas av typ 2, har en insulinresistens som gör att sockret som sagt inte kan lagras i våra muskler eller i levern och då blir blodsockret för högt.

Jenny Loftrup: Och när vi säger sockret, då menar vi förstås inte att det är vitt socker, utan det är all mat som vi äter förvandlas till socker?

Louise Bennet: Ja, socker, fett och proteiner. Och det är så att det blir glukos i våra blodbanor och det här glukoset måste tas omhand.

Så att går vi ner i vikt eller att vi är fysiskt aktiva så ökar ju insulinkänsligheten, alltså man minskar insulinresistensen och får ner sitt blodsocker.

Jenny Loftrup: Vad säger forskningen då de senaste åren om det här med remission? För det har kommit nya studier?

Louise Bennet: Ja, precis och man kan säga att för ungefär tio år sedan så gjordes det en stor studie som hette Direct study i England. Där hade man då 300 personer som var rätt så nyinsjuknade i diabetes. De randomiserades då, alltså slumpades, till att få en livsstilsintervention som var rätt så strikt. Då fick de inte äta mer än 850 kalorier per dag, plus att de skulle motionera regelbundet. Den andra gruppen fick sedvanlig diabetesbehandling.

Den gruppen som fick intensiv behandling fick heller inte ha sina diabetsläkemedel. Då såg man att efter tolv veckor så hade 46 % av den här interventionsgruppen gått in i remission. Så de hade helt normala blodsockervärden.

Jenny Loftrup: Men 850 kalorier. Är det väldigt lite, eller?

Louise Bennet: Det är ungefär hälften av vad en vanlig person, kvinna, kanske på 70 kg, äter per dag. Och en man behöver mer kalorier. Så att det är en väldigt strikt diet och tufft att hålla det, skulle jag vilja säga.

Jenny Loftrup: Men när man har gjort de här studierna så har det varit mycket uppföljningar. Jag hörde att man fick gå 16 gånger till vården för att mätas och vägas och peppas upp och få råd om vad man ska äta. Men det är ju nästan ingen som får det idag. Så hur ska man lyckas då? Räcker det med de här allmänna råden? Att man ska äta enligt kostrekommendationerna?

Louise Bennet: Det är en jättebra fråga. Och det är en resursfråga som vi i vården brottas mycket med. Hur ska vi kunna ta emot alla som behöver hjälp. Jag tänker att den här frågan med levnadsvanor, hälsa och fysisk aktivitet och vikten, den är egentligen en samhällsfråga.

Till exempel nu har Livsmedelsverket nu gått ut för några dagar sedan och konstaterat att vi äter för lite baljväxter och frukt och grönt. Och det kan de ju se i försäljningssiffrorna i Sverige.

Så att mer är det så här att öka vår medvetenhet kring våra levnadsvanor, där behöver ju också skolan ta ett större ansvar.

Vi i vården jobbar ju mycket med dem som redan har utvecklat sjukdom. Vi träffar ju personer som har övervikt och har utvecklat en komplikation som till exempel blodtryck, höga blodfetter, diabetes. Och där jobbar vi ju väldigt intensivt med de personerna.

Jenny Loftrup: Så det finns en gyllene chans när man har prediabetes eller när man nyligen har fått diabetes.

Louise Bennet: Ja precis. Vi ser ju att om vi får ner våra patienter till att ha normala värden. Alltså att blodtrycket ligger normalt, blodfetterna ligger bra…

Jenny Loftrup: …och det kan vara med medicin? Ofta är det med medicin man gör det?

Louise Bennet: Ja. Så är det. Det är en kombination av levnadsvanor och läkemedel. Och de här gränserna för när vi ska sätta in läkemedel har ju blivit mycket lägre nu. Vi sätter in det mycket tidigare nu än vad vi gjorde bara för tio år sedan.

Så här sker hela tiden en förändring utifrån de evidensen som finns.

Jenny Loftrup: Men vad säger du om Ozempic, det här läkemedlet som man kan gå ner i vikt med? Hur fungerar det för diabetiker?

Louise Bennet: Det är ju ett läkemedel som är med inom behandlingsrekommendationerna, vid typ 2-diabetes och patienter som har haft en hjärtkärlhändelse.

Då har vi ju riktlinjerna att de patienterna ska sättas in redan direkt på antingen SGLT2-hämmare eller GLP-1 analoger. Och Ozempic tillhör ju den här GLP-1-analogen.

Jenny Loftrup: …som dämpar hunger?

Louise Bennet: Som dämpar hunger. Ja precis. Och den bidrar till att maten ligger kvar längre i magsäcken så att vi får en förlångsammad tömning av maten och vi får en större mättnadskänsla. Det är också bra för glukosregleringen, helt enkelt.

Så att det här är ju ett läkemedel som är väldigt effektivt och påverkar viktnedgång också. Men nackdelen är att det kostar väldigt mycket pengar och det finns andra läkemedel då som ger exakt samma hjärtkärlskyddande effekt som GLP-1-analoger och då som är den här SGLT2-gruppen. Den ger också en viktnedgång men inte i samma omfattning.

Och för att vården då ska ha råd med det här, vi har ju också en budget som är skattefinansierad. Så även om vi skulle vilja ge GLP-1-analoger till precis alla våra patienter med övervikt, så hade det inneburit att vi inte skulle kunna ha råd med andra läkemedel till övriga patientgrupper. Och det man ser i studierna är ju det här, att vi måste ha koll på blodsocker, blodfetter, blodtryck.

Men BMI är inte riktigt så stark riskfaktor. Så därför att vi sagt i Skåne och även i nationella riktlinjer, att vid BMI över 35, där rekommenderar vi GLP-1 i första hand, tillsammans med Metformin och levnadsvanor.

Jenny Loftrup: Det är många som tar Ozempic även om de då inte har diabetes och för att de vill gå ner i vikt. Så man kan ju säga att Ozempic har blivit en klassfråga. Det råder brist på Ozempic även till dem som ni vill skriva ut det till?

Det som har varit ett problem och är ett problem är att det är restnoterat ofta. Så många av våra patienter kan inte ha kontinuitet i behandlingen. Men patienterna själva betalar ju inte för läkemedlet, utan det gör ju vårdcentralen.

Det pågår ju diskussioner här kring subvention kring GLP-1-behandling och det gäller ju då patienter med obesitas som inte har typ 2-diabetes, som idag betalar läkemedlet själv. Där kan man säga att det blir en klassfråga. Patienter som har en mer utsatt ekonomi och svårare att betala, de kan inte få tillgång till GLP-1-analoger på samma sätt som personer är mer köpstarka.

Det jag tycker man ska komma ihåg med GLP-1-analoger är att det ger en viktnedgång som är motsvarande den som man kan se vid bariatrisk kirurgi. Men slutar man sen med läkemedlet och inte har lagt om sina vanor, så ger det ofta en viktuppgång sen.

Jenny Loftrup: Så att den ska kombineras med livsstilsförändringar? För annars måste man hålla på livet ut?

Louise Bennet: Ja, och det finns inte heller några studier på det. Vi vet inte vad som händer i kroppen när vi tar GLP-1-analoger mer än två år. Så vi vet inte långtidseffekten av det.

Jenny Loftrup: Men nu sa du här att om man opererar magsäcken, då kan man gå in i remission också?

Louise Bennet: Ja precis. Och de operationer som görs nu är ju gastric by pass-operationer eller gastric sleeve. På den sistnämnda tar man bort en del av magsäcken och gastric by pass så opererar man förbi magsäcken.

Och där är det så att ungefär 60–80 procent av patienterna som har genomgått en sådan operation går in i remission. Så det är väldigt effektivt.

Jenny Loftrup: Men kan de gå upp vikt igen?

Louise Bennet: Det kan de. En del gör det, men många håller vikten. Man kan säga så här att skillnaden är att en patient som har genomgått en fetmaoperation, har ju inte några glukossänkande läkemedel sen. Medan de som har GLP-1, där kan det ju ske en viktuppgång när man slutar med läkemedlen. Så att det är skillnad.

Jenny Loftrup: Men det är ett högt pris att betala att man inte längre kan äta tillsammans med andra på samma sätt. Man kan inte äta så mycket helt enkelt.

Louise Bennet: Jag tänker att de patienterna jag träffar, de har ju ofta ätit för mycket. Så de lär sig att äta mindre portioner och äter ju tillsammans med andra. Så att det är inte så att man inte kan äta alls. Utan man anpassar måltiderna på ett annat sätt.

Jenny Loftrup: De här studierna där deltagarna har lyckats med viktnedgång. Vad är det som har gjort att man har lyckats?

Louise Bennet: Ja det är en jättebra fråga. Vi har ju gjort en studie i Malmö där vi gjorde en livsstilsintervention riktad till personer som har ursprung från Mellanöstern och där vi ville supporta dem att gå ner i vikt. De hade inte utvecklat diabetes ännu. Men de var i riskzon för det.

Och där hade vi teorin att det finns kulturella hinder som ligger bakom som ett hinder för att de personerna ska kunna ändra levnadsvanor. Där hade vi då motiverande samtal i grupp till interventionsgruppen. Vi försökte också identifiera vilka hinder de upplevde i sin vardag som gjorde att de inte började motionera eller var ute och promenerade.

Jenny Loftrup: Och vad var det för hinder?

Louise Bennet: Det kunde vara en föreställning att det är farligt att motionera för att när hjärtat börjar slå så kan det ge en hjärtinfarkt. Det kunde också vara det hindret att man inte kunde vara ute och promenera själv, som kvinna. Eller att skulle man gå till Friskis & svettis till exempel så skulle det finnas både män och kvinnor där.

Och det är ju något som är ett kulturellt hinder. Hur ska vi komma förbi det?

Det vi gjorde då i den studien var att vi samarbetade med Hälsans hus i Rosengård, som har träningslokaler enbart för kvinnor. Så vi skapade ett väldigt bra samarbete med dem och de tog emot kvinnorna i gruppen och hade gruppgymnastik och styrketräning för dem. Och det var väldigt uppskattat.

Sen en annan sak som vi också gjorde var att vi bjöd in till matlagningskurser där deltagarna fick ta med sig sina favoritrecept.

Jenny Loftrup: Aha, så man fick laga sina egna recept, men med en diabetes-twist då?

Louise Bennet: Ja. Precis. Och då hade vi en kock som själv hade diabetes och som visste hur man skulle anpassa kosten. Så de hade med sig sitt favoritrecept och fick då massa bra råd från den här kocken om hur de skulle kunna ändra och modifiera den här maträtten för att den skulle bli hälsosam. Det var ett inslag som var väldigt populärt.

Jag tror att en sak som är viktig i det här sammanhanget, är gemenskap och glädje. Att man känner att man är flera som är intresserade och som vill ha till en förändring.

I den här studien också, som visade sig vara väldigt bra för hälsan och som gjorde att de lyckades var att de hade stöd av en nära partner eller vän till att få till den här förändringen.

Jenny Loftrup: Menar du då någon som hjälper till att handla hem rätt varor och lagar nyttig mat, eller? Som inte sitter där bredvid med chipsskålen?

Louise Bennet: Ja, alltså det behöver inte hjälpa till att handla hem och så. Men jag tänker just det här att, jag tror att det är väldigt svårt att man själv ska ändra levnadsvanor om man har en partner som fortsätter med ohälsosamma vanor. Till exempel man ska själv sluta röka, och så har man en partner som röker. Eller man ska försöka äta nyttigt och så har man övriga familjen som fortsätter äta ohälsosamt. Det är väldigt svårt.

Så får man med sig hela familjen i det här så är det mycket lättare.

Jenny Loftrup: Och hur är det man ska äta? Jag tycker att de flesta vet väl det här med medelhavskost och att man ska äta mycket grönsaker? Vad är det man äter fel i genomsnitt i Sverige?

Louise Bennet: Ja, alltså, återigen till Livsmedelsverket, tänker jag. Vi får i oss för lite av frukt och grönt och baljväxter. Rekommendationerna ligger på ett halvt kilo om dagen, så det är mycket. Det är två frukter och sen två stora nävar med grönsaker och baljväxter. Så att det behöver vi öka.

Jenny Loftrup: Är det det här med fibrer? Eller är fullkorn också någonting som vi borde äta mer av?

Louise Bennet: Ja, både fibrer och fullkorn och att byta ut vitt bröd mot fiberrikt bröd. Att äta mer sötpotatis än vanlig potatis. Att äta mer fullkornspasta än vanlig pasta och så vidare.

Men också det här med fetterna att vi får i oss för mycket animaliska fetter, helt enkelt. För mycket mättat fett. Vi borde få mer fleromättade fetter.

Jenny Loftrup: Ja, de fleromättade fetterna är då fisk, olivolja, rapsolja…

Louise Bennet: Ja det är precis det du säger, men också att dra ner på socker och salt. Att det är någonting som vi får i oss för mycket av.

Det jag brukar säga till mina patienter som ett första råd när de har fått diabetes, är att byta ut alla drickbara kalorier. Det blir ofta en tankeställare. För man får i sig väldigt mycket genom det man dricker, men det ger ingen mättnadskänsla.

Jenny Loftrup: Okej, du menar som saft och läsk?

Louise Bennet: Ja, saft, läsk, juice, mjölk, alkohol. Och att byta det till vatten eller te, kaffe utan socker, ger jättestor förändring.

Så många går ner i vikt bara på att göra en sådan förändring. En annan förändring som många av mina patienter har gjort som har lyckats att gå ner i vikt, det är att de begränsar sitt ätande. De äter kanske mellan tolv på dagen till åtta på kvällen. Men inte efter det. Då kan man få bort det här med att man sitter framför Tv:n och äter chips eller godis eller någon liten kaka till kaffet och så.

Det här med regelbundenhet i vanorna är jätteviktigt.

Jenny Loftrup: Jag tänker det här med att gå upp i vikt. Är det olika för olika människor? Att man kan äta samma lika mycket men att en del går ändå upp mer i vikt.

Louise Bennet: Ja så är det. Vi pratar om att det finns en ärftlig risk, eller en genetisk risk för det där. Till exempel de studier vi har gjort på personer som har invandrat från Mellanöstern, Irak, där ser vi att förekomsten av obesitas, alltså fetma, är dubbelt så hög i den gruppen. De får också tidigare typ 2-diabetes.

Det finns sådan här evolutionära studier där man tror att det finns något som heter saving genes, alltså gener som är som spargener att generna sparar den energi vi får i oss. Så att vi ska kunna, i förhållanden när vi har väldigt lite tillgång till mat, överleva.

Medan de personer som inte har de här generna, klarar sig inte. Det tror man har en väldigt stor betydelse till att man ser ökad förekomst av diabetes i Mellanösternområdet.

Jenny Loftrup: Just det här att när man sparar energi är det just den här kulmagen som är det mest effektiva sättet att spara energi på om man har dålig tillgång på mat?

Louise Bennet: Ja. Och att det skapar också den här insulinresistensen som gör att cellerna inte kan ta upp det sockret som kommer i blodet. Och vi kan inte lagra det i våra muskler och lever så som vi brukar.

Jenny Loftrup: Men om man har haft diabetes, säg i tio år, går det att gå in i remission då?

Louise Bennet: Det är svårare men därmed inte sagt att man inte ska bry sig om sina levnadsvanor för levnadsvanor har oerhört stor effekt på att sänka blodfettet. Även om man inte får ner det till helt normala nivåer, så får du ner blodsockret genom att röra på dig.

Jenny Loftrup: Och vad är det för hälsovinster med det?

Louise Bennet: Hälsovinsterna är ju att man minskar komplikationsrisken för att drabbas av stroke, hjärtinfarkt, njursvikt, hjärtsvikt och så vidare. Inte minst tänker jag att den här mentala hälsan, att rör man på sig och går på den här regelbundna fysiska aktiviteten så mår man bättre. Det ser vi också i våra interventionsstudier.

Jenny Loftrup: Stämmer det att man kan sänka blodsockret genom att gå en promenad, en liten promenad direkt efter maten?

Louise Bennet: Ja det stämmer. Och jag tycker att det är ett väldigt pedagogiskt bra sätt att visa för våra patienter hur motionen påverkar våra blodsockervärden. Så vi brukar utrusta dem ibland med en blodsockermätare så att de kan ta värdet innan de går ut och går och sedan tar de det när de har promenerat. Då kan de se hur blodsockret har sjunkit.

Det är musklerna som förbrukar glukos när vi rör på oss och speciellt de stora muskelgrupperna. Så det man rekommenderar är ju det här att vi rör oss regelbundet ett par tre gånger i veckan. Är ute och promenerar eller småjoggar. Men sen också att man styrketränar ett par gånger i veckan och då de stora muskelgrupperna.

Patienter som har neuropati, alltså att känseln är lite nedsatt, rekommenderar man ju balansträning. Och det minskar risken för fall sen.

Jenny Loftrup: Spelar det någon roll i vilken ordning man äter maten?

Louise Bennet: Det har jag inte läst någonstans…

Jenny Loftrup: Jag hade hört att man skulle börja med råkost för att det saktar ner tempot lite i magen.

Louise Bennet: Ja det låter väldigt klokt, tänker jag.

Jenny Loftrup: Men har vi pratat om kött? Är det inte så att vi svenska äter för mycket fett och det är mättat fett däri?

Louise Bennet: Ja vi äter ju väldigt mycket animaliska fetter och inte fleromättat fett utan mättat fett. Det ökar ju risken då att vi får hjärtkärlsjukdom. Vi har gjort en studie också inom den här MEDIM som jag har refererat till tidigare. Där har vi tittat på fettfördelningen och också fettintag. Då ser vi att den irakiska gruppen har ju ett mycket högre intag av fleromättade, nyttiga fetter än vad den svenskfödda gruppen har.

När vi sen tittar på fettsammansättningen i kroppen så ser vi att den irakiskfödda gruppen har mycket mer hälsosam fettsammansättning än vad den svenskfödda gruppen har.

Jenny Loftrup: Aha. Så att om man då har ätit av olja och baljväxter och så…?

Louise Bennet: Ja det är vår teori i alla fall att det är så. Så det har betydelse.

Jenny Loftrup: Men de av dina patienter som lyckas med viktnedgång. Räcker det då att bara tänka att nu skärper jag mig och väljer alltid det nyttiga alternativ? Eller måste man följa en diet där man räknar kalorier?

Louise Bennet: Jag tänker så här att det underlättar om man har några riktlinjer att gå på och sen tänker jag så här också att det är omöjligt nästan för varenda människa att leva så strikt. Att varje dag leva så strikt. Det är ju så att man blir bjuden på middag eller fest eller någonting.

Jag tänker att man får inte vara för hård mot sig själv utan tänka att ja, den här lördagen så har jag ätit lite utanför vad jag brukar, eller ska. Men det gör ingenting för att i det långa loppet är det jag gör de flesta dagar i veckan hälsosamt.

För jag tror också det här att när man börjar klanka på sig själv, så är det någonting som tar bort motivationen. Att man orkar inte riktigt.

Så jag brukar säga så här, ta hjälp också av en nära vän eller en coach att hjälpa dig. Eller gå till levnadsvanemottagningen i Region Skåne. Där har vi också mycket stöd. Eller kom till vår diabetessjuksköterska eller dietist för råd. För man behöver det här regelbundna stödet om man ska ändra vanor.

Jenny Loftrup: Det är ju mycket psykologi bakom viktnedgång. Är KBT (kognitiv beteendeterapi) någonting som erbjuds?

Louise Bennet: Ja jag tänker att KBT är väldigt bra för att ändra vanor och hitta sätt, och hur ska man tänka, och hur kan man promota sig själv och så vidare.

Det var ju en studie i Stockholm där man jobbade med KBT för stresshantering och hon som höll i studien kunde konstatera att de här personerna som en bieffekt, kan man säga, gick ner i vikt under tiden.

Så att i den gruppen handlade det om stresshanteringen för att det för många som är stressade påverkar hur man äter också. Och det kan leda till viktuppgång och att man kanske går in i depression ibland också och har då ätandet för att dämpa sin ångest och oro, helt enkelt.

Jenny Loftrup: Som en tröst?

Louise Bennet: Som en tröst ja, det är inte helt ovanligt.

Jenny Loftrup: Men det är vi nog många som ibland tycker lite synd om sig själv och tycker att man ska få något sött eller något…?

Louise Bennet: Ja precis och jag tänker att man ska kunna unna sig det någon gång ibland också. Ibland tänker jag så här, jag brukar säga det till mina patienter, men unna dig lördagsgodis som vi hade förr i tiden. Det kan ändå vara att någonting så att säga, så man inte känner att man ska leva tufft hela livet. Utan det måste vara ett sätt som man kan hålla hela livet. Hur man äter och hur man rör på sig. Att det ska långsiktighet i det också.

Jenny Loftrup: Vi pratade här om rörelse och du sa styrketräning och att gå ut och gå och… men hur är det med stillasittande? Om jag gör de här sakerna men sen sitter jag väldigt still i min soffa?

Louise Bennet: Precis. Ja det är en jättebra fråga också. Det är ju det att det finns studier på det, att minskar vi tiden i soffan så har det också väldigt bra effekt på blodsocker, vår hälsa och vårt välmående. Så att jag tänker till exempel om vi är på jobbet att prata med arbetsgivaren om att få ett höj- och sänkbart skrivbord så att man kan ställa sig upp och stå att arbeta under dagen. Tänk på det också när man sitter framför TV:n på kvällen att kanske ställa sig upp lite grand och göra lite övningar.

Kanske ta en liten promenad eller få in den här vardagsmotionen. För den är också oerhört viktig och kan också vara ett enkelt sätt att få in mer fysisk aktivitet i sin vardag. Försök att hitta det där i vardagen så kan man få till väldigt mycket bra hälsosam motion också, som sänker sockret och blodtryck och blodfetter.

Jenny Loftrup: Men om man nu inte kan lyckas reversera sin diabetes och säg att man går ner fem till sex kilon. Spelar det någon roll?

Louise Bennet: Ja jag brukar säga så här till mina patienter att det viktiga är att du försöker röra på dig. Det viktiga är inte att bli fokuserad vid att vikten ska gå ner. Utan har man övervikt men man rör på sig, så minskar man insulinresistensen och då minskar blodsockernivåerna ju också. För då tas blodsockret upp i musklerna.

Så att just det där att vara fysiskt aktiv. Det är många patienter som jag har som är det, men som har en övervikt, där vi har enats om att vi bortser från övervikten och de rör på sig. Och har jättefina värden. De äter hälsosamt, rör på sig, men kanske har en ärftlighet för övervikt och diabetes.

Jenny Loftrup: Vad roligt att det fungerar.

Louise Bennet: Jag tänker så här att gå in i remission, det är bra. Men att hålla sina värden och ha glukossänkande läkemedel, det är bra det också. Så man ska inte se det som en förlust att man måste ta blodsockersänkande läkemedel.

Det är snarare så att vi har sett. Studier visar nu att blodsockersänkande läkemedel även vid andra tillstånd, såsom inslag av njursvikt eller hjärtsvikt, vilket förekommer vid typ 2-diabetes. Där är det ju, vissa av de här läkemedlen är ju väldigt gynnsamma att sätta in. Så de sätter vi in väldigt tidigt också.

Jenny Loftrup: Det är ju väldigt många som vill bli av med sina mediciner. Man vill inte ta mediciner, men så ska man inte tänka?

Louise Bennet: Jag tycker att det är en väldigt bra målsättning och jag har patienter som gör det också. Men de jobbar stenhårt med sina levnadsvanor. Jag har en patient som jag träffade förra veckan. Han har gått ner 20 kilo i vikt. Han äter bara mellan klockan tolv på dagen till åtta på kvällen. Han har tagit bort allt. Chips och godis och sådant där. Det funkar för honom.

Men man måste hitta något som fungerar för en själv också.

Jenny Loftrup: Har vi olika hunger? Är det så att en del har lite mer hunger?

Louise Bennet: Ja absolut det är det. Att aptitregleringen kan skilja sig mellan människor och att det kan påverka då risken att drabbas. Också mycket av det vi dricker och äter kan påverka vår hunger.

Jenny Loftrup: Att om man äter snabba kolhydrater så blir man hungrig snabbt igen?

Louise Bennet: Ja precis. Att om man dricker mycket läsk så kan det stimulera att man blir törstigare och vill ha mer sötsaker också. Det kan stimulera ett sockerberoende.

Jenny Loftrup: Du har också gjort en studie med D-vitamin, att det skulle kunna påverka glukosregleringen.

Louise Bennet: Ja precis. Vi har sett att det finns ett samband mellan D-vitaminbrist och insulinresistens i den här studien. Men det som saknas är egentligen en studie där vi randomiserar personer till att få D-vitamintillskott eller inte, eller placebo. För att se om det påverkar deras insulinkänslighet. Och den studien har vi inte gjort ännu. Men det hade varit väldigt intressant att göra den för att se, kan ett D-vitamintillskott göra att vi får bättre blodsocker.

Jenny Loftrup: Men det är inte så att du uppmanar alla dina patienter att ta D-vitamin.

Louise Bennet: Nej, det är ju så här att bevisbördan är fortfarande lite skral. Vi kan inte säga att det är så här, men vi tror att det är så. Men vi vet inte.

Jenny Loftrup: Så om jag sammanfattar lite då. Det är ganska många som skulle kunna gå i remission, men det kräver en ganska rejäl viktnedgång och det är där det svåra ligger. Att man själv måste identifiera sina hinder. Det är olika från patient till patient.

Louise Bennet: Ja som jag nämnde att inte vara för hård mot sig själv. Byta ut alla drickbara kalorier mot vatten. Det är egentligen mina två stora råd till mina patienter. Sen att äta regelbundet. Fundera på vad äter man mellan måltiderna? För ofta har vi en tendens att glömma bort det vi äter mellan måltiderna. Att man har ätit godis eller, ja choklad eller någonting.

Jenny Loftrup: Ja det kan man ju lätt glömma bort.

Louise Bennet: Ja, eller hur?

Jenny Loftrup: Så vad är ditt sista medskick? Om man sitter hemma och lyssnar på det här, om man har diabetes typ 2 och tycker att det är segt med den här viktnedgången?

Louise Bennet: Att inte fokusera på viktnedgången, utan att fokusera på att röra på sig och att, som sagt, byta ut drickbara kalorier. Inte vara för hård mot sig själv.

Jenny Loftrup: Tack så mycket Louise Bennet, läkare på vårdcentral i Malmö och forskare i metabolism och diabetes typ 2, vid Lunds universitet.

Roligt att du kom hit.

Louise Bennet: Tack så mycket. Det var roligt att vara här.

Jenny Loftrup: Vill ni lyssna på fler poddar eller läsa fler artiklar om forskning och hälsa så hittar ni allt på www.vetenskaphalsa.se. Jag heter Jenny Loftrup och vid ljudspakarna idag har vi Andreas Irebring.

 

 

 

 

 

 

 

 

,

---