Fri från PTSD på 20 minuter – går det? Podd 2026-02-12
I juli 2011 utsattes Norge för den största terrorattacken i landets historia då en ensam gärningsman först sprängde en bomb i centrala Oslo och sedan utförde en massaker på ön Utøya där det pågick ett ungdomsläger. I över en timme gick han runt på ön och sköt mot alla som han lyckades hitta innan polisen till sist kunde stoppa honom.
Att en sådan händelse sätter djupa spår i dem som överlevde massakern är allt annat än förvånande. Det som däremot förvånar är varför inte alla överlevare har drabbats av PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Hur kan det komma sig? Finns det riskfaktorer som gör vissa mer sårbara och tvärtom finns det faktorer som skyddar?
Och för den som drabbats av PTSD – vilken hjälp kan man få? Hur behandlas PTSD idag och kan det vara så att en ganska enkel engångsbehandling kan fungera lika bra som mer tidskrävande alternativ?
Det och mycket annat ska vi prata om i dagens podd.
Min gäst i studion är Åsa Hammar, professor vid Lunds universitet och specialist i klinisk neuropsykologi (vid psykiatrin i Region Skåne) och Skånes universitetssjukhus.
Välkommen hit Åsa!
Åsa Hammar: Tusen tack, tack för att jag fick komma.
Eva Bartonek: Du pratar ju lite norska. Och det är nämligen så att du har länge bott och forskat vid universitetet i Bergen, i Norge. Men har nu flyttat tillbaka till Lund där du är född och uppvuxen, om jag har fattat det rätt.
Åsa Hammar: Ja det stämmer.
Eva Bartonek: Så om ni som lyssnar tycker att Åsa blandar in lite norska, så vet ni nu varför.
Men om vi skulle börja prata om PTSD så har jag en känsla av att det börjar bli en lite missbrukad term. Att folk använder det i stressiga eller påfrestande vardagssituationer. Man säger att ”jag fick PTSD av den där tentan, eller jag får PTSD av att åka i rusningstrafik på bussen”. Men det är inte det som det handlar om. Vad är PTSD?
Åsa Hammar: PTSD är när man får en diagnos efter en extrem stressreaktion på en skrämmande eller livshotande händelse. Och en sådan händelse uppfattas som ett trauma eller en traumatisk händelse.
De flesta som upplever en traumatisk händelse tycker att det är obehagligt under en långt tid och kan må dåligt av det. Men om de här jobbiga obehagssymtomen inte går över efter ungefär en månads tid så kan man få den här diagnosen PTSD.
Eva Bartonek: Hur ställer man den diagnosen?
Åsa Hammar: Man definierar eller grupperar det i fyra stora olika grupper av symtomer. En av grupperna är påträngande minnen. Det här att man kan uppleva starka obehagliga minnen från just händelsen. Man kan få mardrömmar. Man kan få det vi kallar flash backs, att man upplever att man är mitt i den obehagliga händelsen.
En annan grupp som också karaktäriserar PTSD är just undvikande. Att man faktiskt undviker platser som påminner om den här spännande händelsen, personer eller tankar och känslor. Så det är undvikande.
Den tredje gruppen är just det här att humöret påverkas. Att man får ett negativt humör. Att man kan bli mer irritabel eller få skuldkänslor. Många kan också uppleva att man får minskat intresse för saker som tidigare gav en mening.
Eva Bartonek: Det låter som att man blir deprimerad?
Åsa Hammar: Ja man får många nedstämdhetssymtom. Så det stämmer.
Man får också en ökad stress och vaksamhet. Man blir mycket mer alert. Att man kan vara överreaktiv, till exempel om man hör något ljud som påminner om det som har funnits i händelsen. Då kan man få hjärtklappning. Man kan få starkt kroppsliga obehagskänslor.
Eva Bartonek: Så man reagerar på olika triggers på något sätt?
Åsa Hammar: Ja, just det, och de triggersen kan vara väldigt olika. Det kan vara just sådant som lukt och ljud. Att det kan vara på en plats eller att det kan också vara en kroppslig känsla som ger väldigt stark stress.
Eva Bartonek: Du får rätta mig om jag har fel. Men när jag har läst på, så om jag har fattat det rätt, brukar man uppskatta att så många som ungefär 70 procent av alla människor upplever någon gång under sin livstid någon form av traumatisk händelse som skulle kunna ge upphov till PTSD. Men sen är det egentligen ganska få som drabbas av det. färre än tio procent. Och i fallet Utöya var det ändå betydligt fler som fick PTSD, drygt hälften. Men det är fortfarande så att hälften fick det inte.
Det kanske är lite förvånande men du har lett en studie om överlevare från Utøya, där ni har tittat på den här förmågan att kunna hämma eller stoppa de här obehagliga tankarna. Om det skulle kunna bero på en möjlig skyddande faktor. Det kallas för kognitiv inhibition. Kan du förklara vad det är?
Åsa Hammar: Ja, kognitiv inhibition det är, kan man kalla, hjärnans förmåga att sortera bort sånt som inte är viktigt just nu. Hjärnans filter kan man säga. Det här att kunna ignorera störande intryck. Ett exempel kan vara, om du läser en bok eller du läser en tidningsartikel. Att du då kan ignorera störande tankar till exempel om att, vad ska jag äta till middag idag eller så. Att du kan också ignorera störande ljud eller störande element runt dig när du ska koncentrera dig. Det är att hålla fokus på en uppgift.
Eva Bartonek: Men jag tänker, att på något sätt låta bli att tänka på vad jag ska äta till middag, är ju något helt annat än påträngande tankar om obehagliga bilder eller…?
Åsa Hammar: Ja, men det handlar just om det här att kunna filtrera bort. Att man har en förmåga att filtrera bort sånt som är oväsentligt av olika grad. Ju större förmåga du då har just till den här kognitiva inhibitionen, att kunna hämma någonting som kan komma ganska automatiskt. Ju bättre du är på det ju starkare inhibition har du.
Eva Bartonek: Hur testar man sånt?
Åsa Hammar: Det finns olika sätt att testa det här. Man kan testa med olika test. Det finns många olika neuropsykologiska test som testar detta och som bygger på någonting som vi kallar Stroop paradigmet. Det var en man i förra århundradet som kom på stroopeffekten och det handlar om att du hämmar någonting som du har automatiserat. Det bästa exemplet är där att man gör ett test där man ser flera ord, färgord, som är skrivna i olika färger. Så till exempel blå står skrivet i grönt. Då är det ju mest automatiskt för hjärnan att läsa ”blå”, men uppgiften är att du ska tala om vad det är för färg på bokstäverna och inte läsa ordet. Då måste du inhibera för att säga ”grön”, eftersom det är just automatiskt. Detta är ett bra exempel på just att inhibera någonting som går väldigt lätt av sig själv eller automatiskt.
Eva Bartonek: Och då gör man det här testet på tid?
Åsa Hammar: Ja.
Eva Bartonek: Men berätta mer om den här Utöyastudien. Hur var den upplagd och vad ville ni testa exakt? Vad fick ni ut av det?
Åsa Hammar: Jo men då tänkte vi, precis som du frågade innan, det här med Vad är det som gör att vissa som blir exponerade för ett trauma får diagnosen PTSD och att andra inte får den? Och kan då det här kognitiv inhibition vara med och förklara sårbarheter för exempel till att få PTSD-diagnosen?
Det vi hade i den här studien var 20 Utøyaöverlevare (20 ungdomar) och en kontrollgrupp med 20 andra ungdomar i samma ålder från ett annat politiskt parti.
Där mätte vi kognitiv inhibition på två sätt. Dels via ett sådant här strooptest som jag berättade om innan, objektivt test, där vi såg på och mätte tiden på hur snabbt de kunde inhibera. Och också genom en självskattning där de fick själva beskriva hur kognitiv inhibition, hur inhibition, fungerade i vardagen.
Eva Bartonek: Och vad fick ni för resultat? Vad såg ni?
Åsa Hammar: Det vi såg var det att Utøya-gruppen, rapporterade att de hade en svagare inhibition jämfört med kontrollgruppen. Men när vi tittade på gruppen inom Utøya så kunde vi då, som du sa, dela upp dem i en grupp som hade fått PTSD eller PTSD-symtom och i en grupp som inte hade fått PTSD-diagnosen.
När vi då såg på det så var det dem som hade fått en diagnos eller PTSD-symtom, det var de som rapporterade en svagare inhibition. Medan den gruppen som inte hade fått en diagnos, rapporterade likt som kontrollgruppen.
Eva Bartonek: Så de var inte bättre än kontrollgruppen?
Åsa Hammar: Nej inte på den självskattningen. Men det du tänker på är just det här testet. För när vi gjorde det här testet som jag berättade om. Där man skulle ignorerar och läsa färgordet och säga vad det var för färg på bokstäverna. Så såg vi det att de som inte fick diagnosen. De gjorde det här testet bättre än kontrollgruppen. Medan de som hade fått diagnos eller diagnossymtomen, gjorde det signifikant sämre, än kontrollgruppen.
Det var ett intressant fynd. Så för att svara på den frågan du sa i början, just det här – finns det någonting som skyddar också mot att utveckla PTSD, och inte bara om det är en sårbarhet. Det är svårt för oss att svara på eftersom då skulle vi egentligen testat dem innan de blev exponerade för trauma.
Eva Bartonek: För man vet ju inte… Frågan som dyker upp är, är det här någonting som man har med sig medfött från början, eller är det någonting man kan öva upp? Är det så att det här, ens förmåga påverkas efter att man har råkat ut för något traumatiskt? Vet man något om det?
Åsa Hammar: För att svara på det måste man göra experimentella tester. För att annars för att svara på den frågan behöver man testa folk innan de blir utsatta för trauma. Och det är ju en spännande fråga som säkert också är komplex. Att det både som du säger kan finnas en sårbarhet just när det gäller inhibition. Att man har det. Men att man också kanske kan tränas upp efterhand, med den här gruppen.
Eva Bartonek: Men du sa att för att kunna lära sig mer om hur de här mekanismerna bakom detta med inhibition och hur man reagerar på traumatiska händelser så gjorde ni en annan studie. Den gick ut på att ni skulle liksom inducera eller provocera fram PTSD hos friska frivilliga.
Det låter ju lite hemskt. Men kan du berätta hur lägger man upp en sådan studie?
Åsa Hammar: Ja, det är en spännande studie som vi har fått publicerad och som är ett samarbete med psykologen här i Lund, professor Mikael Johansson som är experimentell psykolog. Och vi har en gemensam doktorand som heter Linn Petersdotter som har gjort detta som en del av sin avhandling.
Då var det ju så att då genererades den här frågan just det här med inhibition. Hur påverkar det? Vad har det för roll om du skulle bli utsatt för trauma?
Det vi gjorde var att vi testade inhibition hos friska kontrollpersoner som innan vi exponerade dem för en traumafilm.
Eva Bartonek: Just det, då fick ni en baslinje?
Åsa Hammar: Ja. Och det här är ett experimentellt paradigm som är välprövat. Just det här att om man exponerar friska personer för en, just mer trauma, paradigmfilmer så får de här som har blivit exponerade för det här mer PTSD-liknande symtom. Just som att de kan rapportera obehag. De kan rapportera att de har de här påträngande minnena från filmen. Att de undviker i ett par dagar efter att de har blivit exponerade för filmen.
Eva Bartonek: Men de får inga bestående men av detta?
Åsa Hammar: Nej det har vi ju också kontrollerat för.
Eva Bartonek: Vad är det för filmer de får se? Är det filmer som är speciellt framtagna för att användas i sådana sammanhang?
Åsa Hammar: De här filmerna är använda i sådana sammanhang för att man har sett att de fungerar i andra experimentella studier. De är välprövade just på den effekten de har. Den ena är en filmscen av ett mord och den andra är en filmscen av en våldtäkt. Och den skapar så obehagliga scener, som kan sitta kvar på näthinnan efteråt.
Det är nog något som många kan känna igen när de har sett en skräckfilm eller en obehaglig film. Att den filmen kan leva med i ett par dagar innan den klingar av.
Eva Bartonek: Vad var det ni mätte hos de här personerna som fick se de här filmerna?
Åsa Hammar: Det vi gjorde då var att vi också medan de såg på den här filmen, mätte deras hjärtfrekvens. Det vi såg var att de personer som hade en svag inhibition och en högre hjärtfrekvens, det vill säga reagerade mer kroppsligt under filmen. De hade fler påträngande minnen efter och en större påverkan av de här minnena. Och de visade en starkare stressreaktion och hade då svårare för att hantera påminnare. Det såg vi i experimentella tester som vi exponerade dem för efteråt.
Eva Bartonek: Det var experimentell forskning. Kan de här resultaten komma till nytta i klinisk behandling?
Åsa Hammar: Det som vi har sett i båda de här studierna. Både Utøya-studien och i den här experimentella studien som vi har gjort, är att inhibition påverkar hur du upplever en traumatisk eller en traumatiskliknande händelse efteråt.
Eva Bartonek: Jag fattar det som att de som hade en bättre förmåga till inhibition innan de fick se filmerna, klarade det bättre sen under och efter filmen?
Åsa Hammar: Ja det kan man säga. Och att just det här att om du har en svagare inhibition och att du också får en starkare kroppslig reaktion, som vi mätte då i hjärtfrekvens, så blir du mer påverkad om du får mer påminnande, påträngande minnen som kommer efteråt. Så att det påverkar och man upplever också mer traumaliknande symtom.
Eva Bartonek: Så man kan säga att den här förmågan till inhibition är en skyddande faktor?
Åsa Hammar: Ja eller en sårbarhetsfaktor. Det är det som är svårt att…
Eva Bartonek: Ja, så har man en svag förmåga, då är det en riskfaktor. Och har man en stark förmåga så är den skyddande?
Åsa Hammar: Ja.
Eva Bartonek: PTSD är ju ett tillstånd som går att behandla. Men vad händer om man går med obehandlad PTSD? Hur blir livet då?
Åsa Hammar: Ja, de här PTSD-symtomen som vi pratade om tidigare. Har du de symtomen så påverkar de också din funktion i det dagliga, i vardagslivet. Det påverkar arbete, det påverkar studier och relationer. Så det har en stor påverkan och är en väldigt stor belastning att ha obehandlade symtom.
Eva Bartonek: Är det så att man undviker situationer så att man till sist blir väldigt begränsad i sitt liv. Kan det vara så?
Åsa Hammar: Ja det kan det vara. Att man undviker. Att man har nedstämt humör och irritabilitet. Alla de här symtomen påverkar ju livssituationen.
Eva Bartonek: Du sa i början att det finns etablerade standardbehandlingar som man vet fungerar. Kan du ge exempel på vad är det för behandlingar? Vad kan man få för hjälp?
Åsa Hammar: Ja, standardbehandlingar idag fungerar bra för att behandla PTSD. Vi har vanlig behandling som kallas PE, prolonged exposure. Olika traumafokuserade KBT-behandlingar (KBT, kognitiv beteendeterapi), finns. Sen har vi också en behandling som heter EMDR (Eye Movement Desensitization and Reprocessing) som är också en ganska koncentrerad form av behandling där man rör på ögonen samtidigt som man tar fram händelsen. Den traumatiska händelsen.
Eva Bartonek: Hur fungerar det?
Åsa Hammar: Ja, nu är jag inte expert på just den behandlingen, så det är ju en spännande fråga, vad är det för mekanismer som ligger bak just effekten av det.
Eva Bartonek: Men då ska vi prata om en behandling som du vet mycket mer om. Det är att du har ett samarbete med kollegor i Sydafrika. Där använder man sig av en engångsbehandling, som på något sätt bygger på att man ska bygga om, rekonsolidera, minnen. Den är ganska enkel. Det är en engångsbehandling och den fungerar väldigt bra i Sydafrika då. Men den är inte evidensbaserad. Det är här din forskning kommer in. Du ska göra studier så du kan ta fram evidens för den.
Men om vi skulle börja med att förklara. Vad går den ut på? Berätta, hur gör man en sådan?
Åsa Hammar: Det här ju då det vi kallar en en-sessions-behandling. Den är precis som du sa utbredd i Sydafrika där jag mötte kollegor som använde sig mycket av den här behandlingen, också just mot PTSD.
Den är väldigt koncentrerad och kort där man precis som du sa rekonsiliderar minnet på det sättet att man tar fram det traumatiska minnet och gör det mer labilt. Man tar fram det i minnet för att sen kunna uppdatera det minnet. Så att man bryter de starka negativa känslor som är knutna till detta minne.
Det är ju så att hjärnan, när du blir utsatt för en traumatisk händelse, så skapas det ett så starkt minnesspår i hjärnan, just evolutionistiskt, för att man ska i framtiden undvika verkligen och att inte utsätta sig för liknande situationer. Och detta minnesspår är då också förknippat just med starka kroppsliga reaktioner.
Hjärnan litar mer på detta minne än på omgivningen. Så det är det som gör att du reagerar så starkt på triggers till exempel eller annat. Då är ju också det här minnesspåret förknippat med alla de här negativa och kroppsliga känslorna.
Och det är det man gör i den här behandlingen att genom att plocka fram minnet och uppdatera det, så bryter man mot just de här associationerna med det negativa minnet.
Det betyder inte att man inte kommer ihåg vad som har hänt. Det betyder att man inte har samma reaktioner när man tänker på det gamla minnet.
Eva Bartonek: Sätter man det i en mindre farlig kontext? Skulle du snabbt kunna berätta, rent praktiskt, hur går det till när en patient träffar en terapeut?
Åsa Hammar: Behandlingen tar runt 20 minuter och det också runt 20 minuter att berätta om behandlingen. Så lång tid har vi inte. Men jag ska göra det väldigt snabbt.
Eva Bartonek: Ja väldigt snabbt…
Åsa Hammar: Det är som jag säger. Du plockar fram det hemska minnet. Så isolerar du det minnet, för att sedan kunna uppdatera det genom att tänka in något annat som kunde ha hänt i det minnet. Som hade varit möjligt, som gör att man mår bra. Sen skapar man också ett framtida minne där man sedan när man har de här tre minnena, så roterar man de minnena så att de ska bilda nya nätverk. Sen får man en uppdatering.
Men exakt vad det är som händer och varför det går så snabbt, det vet vi inte ännu. Det tycker vi ska bli väldigt spännande att forska vidare på. Vad händer i hjärnan när det blir en så snabb effekt av det här?
Eva Bartonek: Det låter ju helt fantastiskt. Du har ju gjort en pilotstudie. Det gjorde du i Norge. Vad gick den ut på och vad såg du där?
Åsa Hammar: Ja men då inkluderade vi 30 patienter, i specialistvården, som hade diagnosen PTSD.
Eva Bartonek: De hade fått behandling och det hade inte fungerat?
Åsa Hammar: De hade varit genom primärvården och sen blivit remitterade till specialistvården. Och de hade en singelepisod PTSD det vill säga att de var ett traumatillfälle.
Vi testade dem före och efter. De hade ju diagnosen, men vi såg också på detta med negativa tankar eller negativ tankespiral, det vi kallar grubblerier.
Vi såg också på detta med funktionsförmåga på arbetet, studier och så.
Det vi såg när vi testade dem före och efter den här engångsbehandlingen, var att 66 procent av dem blev av med sin diagnos efter en behandling.
Eva Bartonek: Och hur länge höll det i sig?
Åsa Hammar: Det höll i sig när vi testade igen efter sex månader. Men alla som då fick vara med om den här behandlingen, fick också betydligt alltså signifikant bättre symtomer, även om de inte blev av med sin diagnos.
Det vi också såg var att man minskade just det här grubbleriet signifikant och det höll i sig i sex månader. Plus att man ökade också detta med arbetsfunktion och funktioner i vardagen.
Eva Bartonek: Det låter ju jättespännande. Men nu ska du också gå vidare med en större studie?
Åsa Hammar: Ja, det här var bara en pilot så nu vill vi gå vidare med en kontrollerad studie, där man har två grupper, där man randomiserar, det vill säga att man lottar vem som ska vara med i vilken grupp.
Den andra gruppen är då en grupp som vi kallar treatment as usual, det vill säga de får en vanlig behandling. Så de kan ju få vilken behandling som, av de här som jag räknade upp det kan vara PE eller det kan vara en traumafokuserad KBT eller det kan vara EMDR eller så.
Där är ju då målet att vi ska se att den här behandlingen från Sydafrika, att den inte är vare sig bättre eller sämre än vanlig behandling, treatment as usual. För att kunna säga att det här är en väldigt effektiv behandling där man kan behandla väldigt snabbt.
Och en viktig behandling också som kan vara… Nu vet jag min kollega, mina kollegor i Sydafrika utbildar många terapeuter i Ukraina och också i Palestina, just i den här behandlingen där det kan vara effektivt för människor med traumatiska krigsupplevelser.
Eva Bartonek: Så målet är att kunna visa att den här fungerar lika minst lika bra som de etablerade metoderna. Och då är det en stor vinst med att den är så snabb, den här metoden?
Åsa Hammar: Ja, precis och så effektiv och man kan också behandla digitalt. Så att du kan också behandla folk som är på andra ställen. Det har man också en bra klinisk erfarenhet av i Sydafrika. Speciellt då under pandemin, blev detta väldigt utvecklat.
Eva Bartonek: Men du sa det här också, spännande att få reda på vad som faktiskt händer i hjärnan. Men det är inte vad den här studien ska svara på?
Åsa Hammar: Nej utan det hoppas vi att vi kan göra i fler studier sen. Att se just vad händer före och efter en sån här behandling.
Eva Bartonek: Ja, jättespännande. Då hoppas vi att vi kan återkomma till det så småningom då. Och berätta om det. För det hade varit kul att få reda på?
Men då säger jag tack Åsa Hammar, professor vid Lunds universitet och specialist i klinisk neuropsykologi för att du ville komma hit.
Åsa Hammar: Tack för att jag fick komma.
Eva Bartonek: Och vi som har jobbat med podden är vår ljudtekniker Patrik Jävert och själv heter jag Eva Bartonek.
Blev ni sugna på fler poddar så hittar ni dem på vår hemsida www.vetenskaphalsa.se eller där poddar finns. Sök då på Vetenskap och hälsa.
Tack för att ni har lyssnat och så hörs vi igen om två veckor.
