Fettvävnaden spelar en betydligt större roll än att bara lagra energi. När fettcellerna förändras vid övervikt påverkas hela kroppens ämnesomsättning, vilket ökar risken för insulinresistens och typ 2-diabetes.
Läs hela vår tidning om: Diabetes – från vetenskap till vardag
NY TIDNING: Diabetes – från vetenskap till vardag – Vetenskap och Hälsa
Fettets naturliga lagringsplats är fettceller i fettvävnaden. När vi går upp i vikt blir våra fettceller större. En fettcell kan öka sin volym med tusen gånger och bli så stor att man kan se den med blotta ögat. Men det finns en gräns för hur stor den kan bli. När kapaciteten överskrids samlas i stället fettet på andra ställen i kroppen – som i levern, musklerna och runt de inre organen.
– Förr trodde man att fettvävnadens enda funktion var att lagra och frigöra energi. I dag vet vi att den också fungerar som ett hormonproducerande organ som påverkar aptit, ämnesomsättning och insulinkänslighet, säger Mathis Neuhaus, doktorand vid Lunds universitet.
Fettvävnaden förändras med övervikt
Vid långvarig övervikt förändras fettvävnaden. Fettcellerna blir större, inflammation och fibros kan uppstå och vävnadens förmåga att skicka viktiga signaler i kroppen försämras. Tillsammans bidrar dessa förändringar till insulinresistens och ökar risken för typ 2-diabetes. Även om 80–90 procent av de som har typ 2-diabetes är överviktiga, utvecklar bara en mindre andel av alla med övervikt sjukdom. Tidigare talade man om ”metabolt hälsosam fetma” – att en person kunde ha fetma utan att utveckla diabetes. I dag tyder mycket forskning på att detta ofta är ett tillfälligt stadium. Kroppen kan under lång tid kompensera för de förändringar som uppstår vid fetma, men med tiden ökar risken för insulinresistens och andra metabola störningar.
– De flesta personer med obesitas har någon grad av insulinresistens, även om de inte har diabetes. Sjukdomsutvecklingen sker ofta gradvis och kan pågå i många år.
Diabetes typ 1 och typ 2 – vad är skillnaden?
Typ 2-diabetes är starkt kopplad till övervikt som bidrar till insulinresistens och är en av de viktigaste riskfaktorerna. Typ 2-diabetes är en metabol sjukdom som kännetecknas av insulinresistens och gradvis försämrad insulinproduktion.
Typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom där kroppens immunförsvar angriper de insulinproducerande betacellerna i bukspottkörteln. Man kan få typ 1-diabetes oavsett kroppsvikt och övervikt är inte en nödvändig orsak på samma sätt som vid typ 2-diabetes.
Det finns fortfarande många obesvarade frågor om hur förändringar i fettvävnaden bidrar till utvecklingen av typ 2-diabetes.
Sedan länge är det känt att det finns olika slags fettceller. Vissa verkar vara bättre än andra på att reagera på insulin och ta upp socker från blodet. Något som verkar ha stor betydelse är fettcellernas storlek. Stora fettceller är ofta mindre känsliga för insulin och kan frisätta ämnen som bidrar till inflammation och störd ämnesomsättning.
– Med avancerad teknik kan vi nu sortera fettceller efter storlek. Det ger nya möjligheter att undersöka hur fettceller med olika egenskaper påverkar risken för typ 2-diabetes.
Kvinnor verkar tåla fetma bättre
Ett nästa steg är att undersöka skillnader mellan kvinnor och män. Män lagrar oftare fett i buken, medan kvinnor i högre grad lagrar fett kring höfter och lår. Trots att kvinnor i genomsnitt har mer kroppsfett än män är risken för typ 2-diabetes ofta lägre, bland annat eftersom fettet lagras annorlunda i kroppen.
– Våra studier visar att kvinnor har fler GLUT4-transportörer – proteiner som hjälper cellerna att ta upp glukos. Det kan bidra till att kvinnors fettvävnad är bättre på att ta upp socker från blodet och att fettceller från kvinnor verkar tåla fetma bättre än fettceller från män.
Fettceller minns
Mathis Neuhaus och hans kollegor undersöker även vad som händer i fettcellerna när människor går upp eller ner i vikt. I en klinisk studie följer de personer med obesitas som går ner i vikt genom viktminskningsoperation, läkemedel eller livsstils-förändringar. Målet är att förstå vilka faktorer som påverkar viktnedgång och om förändringar i fettvävnaden kan förutsäga vilka som lyckas gå ner i vikt, behålla vikten och bli fria från obesitasrelaterade komplikationer över tid.
– Tidigare forskning tyder på att fettceller kan bära på ett slags ”molekylärt minne” av tidigare övervikt. Det skulle kunna bidra till förklaringen varför många som har gått ner i vikt lätt går upp igen.
En möjlig förklaring är förändringar i epigenetiken – kemiska markeringar som påverkar hur generna fungerar. Om sådana förändringar finns kvar efter en viktnedgång kan de påverka hur fettvävnaden fungerar och därmed ha betydelse för risken att utveckla typ 2-diabetes. Men de frågorna återstår att besvara.
TEXT: ÅSA HANSDOTTER