Illustration: Carin Carlsson/Ritbolaget
Fettvävnadens normala funktion är, beroende på behov, att antingen lagra eller frisätta fett i form av fettsyror, som då skickas till andra vävnader, t.ex. lever och muskler, där de fungerar som energikälla.
Fettvävnaden har en enorm lagringskapacitet, men när det till slut blir för mycket fett börjar fettcellerna fungera dåligt – vi får en sjuk fettvävnad. Då ökar mängden fettsyror i blodet vilket i sin tur leder till att fett, i form av fettdroppar, börjar lagras på andra ställen i kroppen (s.k. ektopiskt fett), till exempel i muskler och lever. Fettdropparna i sig är inget problem men när fettmolekylerna i dessa bryts ner bildas det så kallade reaktiva nedbrytningsprodukter som kan ställa till med skada och bl.a. leda till insulinresistens.
Insulinets uppgift är att få kroppens celler att ta upp socker från blodbanan. Insulinresistens innebär att effekten av insulinet blir sämre. Det blir då svårare för cellerna att ta upp socker från blodet.
Fettvävnaden är också ett hormonproducerande organ och om den inte fungerar som den ska kan det leda till en störd hormonproduktion. De rubbade nivåerna av fettvävnadshormoner kan då påverka känsligheten för insulin i andra organ.
Vid fetma ser man även ofta en låggradig inflammation i fettvävnaden som också kan leda till insulinresistens.
Läs mer i artikeln Fett bra med fett
