Amanda Ljung Hamrén var 17 år och nyförälskad när röda atopiska eksem blossade upp över hela hennes kropp. Självkänslan sjönk, hon kliade sig igenom nätterna och betygen dalade. Till slut fick hon systemisk behandling med en ny medicin. Det förändrade allt.
– Det känns som att jag har kommit upp ur ett djupt, mörkt hål och äntligen kan vara mig själv igen, säger Amanda Ljung Hamrén och slår sig ner vid familjens köksbord hemma i Ystad.
I sommar fyller hon 20 och för första gången på flera år kommer hon kunna bada och hänga på stranden utan klåda och oro.
– Det har bara gått två månader och jag vågar fortfarande inte tro att det är sant.
Atopiskt eksem är så vanligt att det klassas som en folksjukdom. Många gånger drabbas man redan som liten. Så var det inte för Amanda. Eksemen dök upp först i tioårsåldern. Stora partier av ansikte och hals blev röda och torra. Föräldrarna tog henne till en hudläkare som skrev ut kortisonkräm. Det smörjdes och smörjdes: mjukgörande krämer tre gånger om dagen och kortison däremellan. Efter ett par år lugnade sig eksemen. Strök hon på lite kortison försvann de direkt.
– I ett par år tänkte jag knappt på att jag hade eksem.
Tills dagen kom då sjukdomen gav sig till känna och blossade upp med full kraft runt ögon och mun, hals och nacke, hårbotten, rygg och armar. Röda och knottriga, torra och flagnande fläckar som kliade infernaliskt, dygnet runt.
– Det var en jätteomställning och det påverkade mig på så många sätt. Huden är ju ett organ och hudsjukdomar påverkar insidan minst lika mycket som utsidan.
Fick dålig självkänsla
Amanda gick nu i tvåan på gymnasiet. Hon hade precis inlett sin första relation och som så många andra 17-åringar var intresset för kläder, smink och parfym stort. Att gå hemifrån utan en omsorgsfull makeup var näst intill uteslutet.
– Självkänslan var inte precis på topp. Att helt sluta med smink, och det samtidigt som jag såg ut som jag gjorde, gick bara inte.
Istället köpte hon andra produkter och gjorde sitt bästa för att sminka över eksemen. Det höll i en timme eller två, innan den torra, flagnande och ibland spruckna hyn, trängde igenom. Värst var det på vintern, när luften var kall och torr. Amanda smörjde in hela kroppen med mjukgörande tre gånger om dagen och med immunhämmande kräm som hon fick ordinerat av hudläkaren. Hon beskriver hur jobbigt det var att ständigt vara kletig och dofta lotion och behöva komma dragandes med alla sina krämer när hon skulle sova över hos sin kille.
– Jag var så rädd att visa mig utan smink. Jag tänkte att han inte skulle gilla mig med mina röda fläckar, alldeles kletig av lotion. Men han har varit jättebra med det här hela tiden.
Amanda ser lite förlägen ut:
– Det känns länge sedan nu, men då var utseendet hela livet. Jag trodde verkligen att det var så folk värdesatte mig.
Orkade inte gå till skolan
Eksemen kom i skov. När det var illa orkade Amanda inte ta sig till skolan, det var för jobbigt att visa hur hon såg ut. Dessutom var hon ofta trött av sömnbrist och tung av nedstämdhet. Den höga frånvaron gjorde att hon förlorade rätten till studiebidrag och betygen, som tidigare legat på topp, sjönk avsevärt.
– Jag hade inte diagnosen depression, men många av tecknen på det.
Som allra värst var det när hon drabbades av ännu en sjukdom och vaknade upp med en kal rund fläck på hjässan.
Amanda hade fått alopecia areata, en autoimmun sjukdom som kan triggas igång av stress och som atopiker råkar ut för oftare än andra.
– Då satt jag bara här och grät och isolerade mig. Men jag hade tur som bara fick det bak i nacken, säger Amanda som har kvar sitt mörka hårsvall, om än inte i samma tjocka kvalitet som före sjukdomen.
Efter mer än ett års behandling med immunhämmande kräm – utan resultat – bad Amanda att få prova systemisk behandling. Hon hade läst på om det biologiska läkemedlet Dupixent.
– Jag kämpade verkligen för att få det och trodde att det skulle hjälpa. Men nej, inte det heller.
Det vände på ett par dagar
Det här var förra våren, sista terminen före studenten. Amanda hade svårt att känna samma glädje och förväntan som klasskompisarna. Men en sak hjälpte och gav en sorts frid: gymnasiearbetet. Amandas ämne var atopiskt eksem och psykisk ohälsa, om den ökade risken för allt från depression till social isolering.
– Skrivandet blev som terapi för mig.
Under senhösten väcktes Amandas hopp åter igen. Hon hade läst på om en av de syntetiska JAK-hämmande* medicinerna, Rinvoq. Kunde den vara något för henne? Hudläkaren tyckte det var värt ett försök. Det tog bara ett par dagar innan Amandas kropp gav ett tydligt svar.
– Kliet minskade direkt! Det gick så fort, fläckarna bara bleknade bort.
Medicinen har biverkningar. Den är blodförtjockande, vilket kräver regelbundna blodprov, och ska helst inte tas över lång tid. Men det förtar inte lättnaden och glädjen hon känner.
– Jag har motivation att göra grejer igen. Och ta tag i saker. Jag har börjat träna, tänker på vart jag skulle vilja resa och vad jag vill plugga till i framtiden. Eftersom det blev som det blev med betygen, ska jag börja med att plugga till högskoleprovet.
Hon ler, stort.
– Jag har blivit mig själv igen.
TEXT: HANNA WELIN
*JAK-hämmare, dämpar inflammation genom att blockera januskinanser (JAK), enzymer som skickar signaler som immunförsvaret annars reagerar på.
