Vetenskap och hälsa

I kroppens allra yttersta utpost, i det millimetertjocka hudlagret epidermis, pågår ett ständigt byggande av en försvarsmur som ska hindra en specifik fånge att fly.

På mellanstadiet fick man lära sig att huden är uppbyggd av tre lager. Längst ner ligger underhuden eller subcutis. I under­huden lagras fett som isolerar kroppen från stötar och kyla och fettet fungerar också som en energireserv. Hos en mager person är underhuden cirka två till tio millimeter, men hos en person med mycket fett i kroppen kan den vara så tjock som tio centimeter. 

Sedan kommer hudens mittlager som heter läderhuden eller dermis. Detta lager är cirka en till fyra millimeter tjockt och här finns blodkärl, nerver, känselkroppar, talg- och svettkörtlar. Talg innehåller ämnen som skyddar mot bakterier och följer med hårstråna upp till ytan. Längst ner i läderhuden bor svettkörtlarna som har en öppning mot hudens yta där svetten töms.

Och på hudens yta har vi överhuden ­eller epidermis som är cirka en milli­meter tjock. Det är i detta millimeterspann vi kommer att befinna oss i återstoden av denna text. För det är i denna ytliga värld som hudens barriäregenskaper – kroppens livsviktiga skydd mot världen – återfinns, och i den världen befinner sig ­Sebastian Björklund om dagarna. Han är professor i biofysikalisk kemi vid Malmö universitet.

Skydd mot världen

– Att vi människor kan leva på land, trots att vi har 70 procent vatten i oss, bygger på att vi har en extremt effektiv hudbarriär.

Evolutionärt har de flesta organismer på land utvecklat ett sådant skydd. Det gäller människan och djuren, men även äpplet och gurkan. Det gemensamma är att det skyddar mot vattenförlust.

– Får man stora skador på huden, som vid allvarliga brännskador, är den livshotande konsekvensen främst att kroppen förlorar vatten. Att denna barriär också skyddar oss mot extern påverkan, som giftiga kemikalier, det kommer liksom på köpet, säger Sebastian Björklund. 

Relativt nya studier visar hur otroligt komplex hudens sammansättning är när det gäller de viktigaste skyddande elementen. 

Det allra yttersta lagret av ­överhuden, hornlagret, brukar beskrivas som en tegel­vägg av döda celler omgiven av ett murbruk som består av en fettmatris: en organiserad struktur av lipider. Denna fettmatris består i sin tur av tre komponenter: fettsyror, kolesterol och ceramider. 

Kolesterolet fyller en viktig funktion för hudbarriären, men också för andra biologiska membran, eftersom det är en molekyl som påverkar ordningen av fettmolekylerna. Man brukar kalla det för en rörlighetsbuffert. Kolesterolet reglerar cellmembranet, cellernas skyddande hinna, så att det varken blir för flytande eller för fast i sin karaktär. 

Rörlighetsbuffert

– När det kommer till hudens fett­matris verkar kolesterolet framför allt göra den mer rörlig. Plockas kolesterolet bort blir fettmatrisen skör och hård, förklarar Sebastian Björklund.

En skör och hård fettmatris ger en mycket torr hud. Ceramider är en typ av fettmolekyl som finns i många olika varianter och sammansättningar i huden.

– Man har sett att på personer som har skadad hud på grund av en sjukdom, som exempelvis psoriasis eller eksem, där är sammansättningen av ceramider i ­obalans. Framför allt ser man att vissa klasser av ceramiderna dominerar i den skadade huden. 

Biologiska läkemedel

Idag kan man få biologiska läke­medel genom en sprutinjektion som påverkar hur huden bildar sina naturliga fetter, vilket ibland leder till att delar av ceramidernas sammansättning normaliseras.

Detta indikerar att det är förenklat att tänka att hudsjukdomar bara beror på något som är fel i själva hudorganet. Det är snarare biologiska processer som pågår i hela kroppen som påverkar förloppet. 

Ceramider är en komponent som blivit alltmer populär att inkludera i diverse hudvårdsprodukter. Men gör de någon nytta där? 

– Om man applicerar en fettblandning med de ceramider som huden har naturligt, då finns det två möjliga resultat som jag ser det. Antingen bildas endast en tät film, på samma sätt som vanligt vaselin gör, som stänger inne fukten. Eller så vandrar ceramiderna faktiskt ner i ­huden och påverkar fettmatrisen. Men detta alternativ är svårt att tänka sig eftersom det rör sig om väldigt stora molekyler som har en relativt lång väg att vandra för att nå dit. Men å andra sidan…

– … även om det är bara är en liten del av ceramiderna som når fram, är det kanske bättre att använda naturliga bygg­stenar för huden, än andra främmande beståndsdelar i hudkrämer, resonerar ­Sebastian Björklund.

Tillbaka till liknelsen om tegelstenarna och murbruket. Nu har vi betat av murbruket, dags att ta oss en titt på tegel­stenarna eller korneocyterna som de heter. 

Hudens kakelplattor

Längst ner i överhuden lever och frodas keratinocyterna, levande hudceller som producerar keratin. När de delar sig och sedan vandrar uppåt i huden går de successivt från att vara levande keratin­ocyter till döda platta hudceller, korneocyter.

– Egentligen är tegelstenar inte den ­bästa metaforen för korneocyterna. De är formade som hexagonala tunna frisbees, så de liknar mer gigantiska kakelplattor, förklarar Sebastian Björklund.

När korneocyterna når toppen av överhuden spottar de ur sig små runda fett­bollar, och effekten blir att cellerna i praktiken töms på sitt innehåll.

Minns ni att molekylerna i hud­kräm­erna har en lång väg att vandra? På grund av korneocyterna tvingas de ta en rejäl om­väg för att ta sig igenom lagret efter­som dessa kakelplattor ligger omlott. 

– Det är också tack vare korneocyterna som vår hud är flexibel och går att böja. Utan dem hade huden gått sönder om man drog och sträckte på den. Så de gör stor nytta trots att de är döda, säger ­Sebastian Björklund.

Text: Magnus Erlandsson