Att ha ångest är en del av att vara människa. Men när ångesten tar överhand kan det handla om ångestsyndrom, en psykiatrisk diagnos.
Aldrig är det så jobbigt att vara människa som under tonårstiden. Många unga
flickor och pojkar sover sämre, upplever mer stress och har det kämpigt psykiskt.
Begreppet psykisk ohälsa är samtidigt svårt att förhålla sig till, eftersom det
ofta överlappar vanliga livsutmaningar som många ungdomar har. Det händer
mycket både i kroppen, känslolivet och i samhället där kraven ökar när man lämnar barnaåren.
– Nedstämdhet, självtvivel och ångest behöver inte vara något avvikande i
ett barns utveckling. Det är en naturlig del av mognadsprocessen som alla unga
går igenom, säger Matti Cervin som är specialistpsykolog inom barn- och ungdomspsykiatri och forskare vid Lunds universitet och Skånes universitets-sjukhus.
Att många mår dåligt i tonåren är inte detsamma som att ångestsyndromen
ökar. Att ha ångest är en del av att vara människa.
– Vi är inte är skapta för att må bra och vår överlevnad bygger snarare på vaksamhet och oro. Men när det inte längre är hjälpsamt och börjar ställa till problem för oss i vardagen, kan vi kalla det för ett ångestsyndrom.
Läs hela vår tidning om barns- och ungas psykiska hälsa
Barnasinne på allvar – om barns och ungas psykiska hälsa (Länk till tidningen)
Ångest liknar rädsla
Till skillnad från andra djur har vi människor en förmåga att föreställa oss sådant
som inte sker här och nu. Ångest liknar rädsla – som är en reaktion på en omedelbar fara – men är istället kopplad till ett hot som inte är närvarande. Den
känslan har hjälpt oss att agera på eventuella framtida faror genom att få saker
gjorda, för att sedan lugna sig när hotet har hanterats. Hos människan i stort
fungerar det här systemet väl, men för individen kan det ställa till det – eftersom
vi reagerar olika snabbt och starkt.
När oro blir social ångest
Även andra känslor ställer till problem för oss när de väcks för lätt eller hänger
kvar för länge. Att vi är ängsliga för att göra bort oss och därmed bli uteslutna ur
gemenskapen, är en överlevnadsinstinkt. Men om oron blir till social ångest kan
det innebära att vi inte klarar av att lämna hemmet för att till exempel gå till skolan. Att vara rädd för djur har skyddat oss mot faror, men när rädslan är så stark att den begränsar vardagen kallas det för en specifik fobi.
– Tvång är också ett tydligt exempel på drag vi alla har. Människor har ett
behov av ritualer – vi tar samma kaffekopp vid fikat eller sitter på samma stol i
klassrummet, för det är lugnande. Men för vissa utvecklas ritualerna till OCD,
eller tvångssyndrom, där man fokuserar väldigt mycket på något och sedan gör
allt för att undvika att det ska hända. Det är ingen sjukdom som kommer utifrån,
utan det är vår mänskliga förmåga att ta kontroll och försöka hitta lugn som blivit
problematisk.
Framgångsrik behandling av OCD handlar om att utsätta hjärnan för det
som är skrämmande eller jobbigt och sedan motstå den tvångshandlingen som
man känner behov av att utföra.
– Om man till exempel måste knacka femton gånger i bordet för att förhindra
att mamma ska dö, kan personen skriva på en lapp ”jag hoppas att min mamma
dör” och sedan låta bli att utföra sina knackningar. Till slut blir hjärnan överbevisad
om att ritualen inte behövs och att regeln om knackningarna inte längre gäller.
Fler tonårsflickor drabbas
Upp till omkring tolv års ålder är ångestproblem ungefär lika vanligt hos pojkar
och flickor, medan flickor i tonåren har något högre risk att utveckla ångestsyndrom som till exempel social fobi, paniksyndrom och GAD (generaliserat
ångestsyndrom). Den vanligaste åldern för att utveckla sitt första ångestsyndrom
för båda könen är fjorton år.
– Vi vet inte varför vissa ungdomar drabbas, men genom tvillingstudier kan
man se att ungefär 30 till 50 procent av risken verkar ha med våra gener att göra.
Exakt hur gener spelar in vet vi inte, men det finns inte någon specifik gen för ångest, utan det är mer som en bred sårbarhet.
Ny studie på gång
Nu påbörjar Matti Cervin och hans forskarkollegor en studie där de vill undersöka
vilka barn som utvecklar ångestsyndrom och andra psykiatriska problem. 600 barn ska följas från nio års ålder och under tre år, där hälften av barnen har föräldrar med psykiatrisk problematik. En grupp ges förebyggande insatser för att genom föräldrastöd förstärka relationen mellan barn och förälder. De andra familjerna får inte några förebyggande insatser, men följs över tid. På så sätt vill forskarna studera om det går att påverka utvecklingsbanorna och om de, genom att följa normalutvecklingen, kan förstå hur psykiatriska tillstånd utvecklas.
Behandling hjälper hälften
Det finns ingen tydlig skiljelinje mellan normala tonårs-utmaningar och psykiatriska diagnoser, men när en ung persons oro och rädsla tar överhand och skolan, familjelivet eller relationer med kompisar blir påverkade, tycker Matti Cervin att man som förälder ska agera. Det finns trots allt framgångsrika behandlingar mot ångestsyndrom:
– Både SSRI-preparat* och kognitiv beteendeterapi har visat sig hjälpa runt
hälften av alla barn och ungdomar. Däremot vet vi inte varför det fungerar för
vissa och inte för andra. Det är därför viktigt att framtida forskning försöker lösa
gåtan kring vad som orsakar psykiatriska tillstånd som ångestsyndrom och varför
endast vissa personer utvecklar dem. Om vi löser det, kan vi troligen utveckla bättre behandlingar i framtiden.
TEXT: ÅSA HANSDOTTER
*SSRI-preparat är den vanligaste typen av antidepressiva läkemedel