Långtidsprognosen efter hjärttransplantation har blivit bättre och bättre. Svårigheter kring det långsiktiga medicinska omhändertagandet efter transplantation kvarstår dock, framför allt vad gäller den behandling patienterna får för att förebygga att det transplanterade hjärtat stöts bort. Vid Skånes universitetssjukhus (SUS) i Lund har hjärttransplantationer gjorts sedan 1988. Där vill forskare nu ta vara på den snart 30-åriga erfarenheten för att optimera den så kallade immundämpande behandlingen.
Hjärtsvikt är en allvarlig sjukdom som innebär att hjärtat pumpar blod sämre än vad det borde göra. Vid allvarlig hjärtsvikt där förbättring uteblir trots optimal medicinsk och kirurgisk behandling, utgör hjärttransplantation ett sista behandlingsalternativ. Den första hjärttransplantationen någonsin gjordes redan 1967. Genom årens lopp har överlevnaden stadigt ökat, och många patienter kan numera leva flera årtionden efter att de fått ett nytt hjärta.
Den svåra balansgången
I takt med den förbättrade överlevnaden har dessvärre flertalet problem blivit alltmer framträdande, och många av dessa orsakas av den immundämpande behandling patienterna behöver. Efter hjärttransplantation krävs livslång behandling med läkemedel som trycker ner, eller försvagar, kroppens egna immunförsvar. Om detta inte ges, eller om nivåerna av dessa läkemedel blir för låga, attackeras donatorhjärtat av mottagarens vita blodkroppar. En sådan så kallad ”avstötning” kan få katastrofala följder och i värsta fall leda till dödsfall.
Problemet med de immundämpande läkemedlen är att de medför en ökad risk för flera allvarliga sjukdomar, bland annat njursjukdom, tumörsjukdomar, infektioner och benskörhet. Detta innebär en svår balansgång mellan ”för lite” och ”för mycket” immundämpande läkemedel.
Erfarenhet från verksamheten i Lund
I Lund har man lång erfarenhet av hjärttransplantationer. Sedan starten 1988 har man haft en noggrann uppföljning av de som transplanterats, bland annat i form av tät kontakt med sköterskor och läkare, regelbundna blodprover, samt regelbundna så kallade ”hjärtkateterisingar” där små vävnadsprover av hjärtat tas för att säkerställa att donatorhjärtat inte utsätts för avstötning. För att få insikt hur man skulle kunna optimera den immundämpande behandlingen har forskare vid Lunds universitet och SUS i Lund initierat ett projekt där data från dessa återbesök sammanställs. De inledande delprojekten har fokuserat på två av de mest relevanta problemen efter hjärttransplantation, nämligen njursjukdom och ”akut cellular avstötning”. Resultaten har bland annat genererat viktig information om hur vanliga dessa tillstånd är, vilka riskfaktorer som finns för att utveckla dem, samt vilken betydelse tillstånden har för överlevnaden efter transplantation.
Nästa steg i projektet är att bygga vidare med fler studier som rör andra komplikationer dessa patienter kan råka ut för. Förhoppningsvis kan detta leda till än mer ökad insikt i hur den immundämpande behandlingen ska optimeras för att förlänga livet, och förbättra livskvalitén, för patienter som genomgår hjärttransplantation.
Text: CARL SÖDERLUND
Foto hjärta: Dreamstime
