För 30-40 år sedan gick larmen om bly, kvicksilver och kadmium. Under senare år har andra kemiska ämnen dominerat debatten. Nu visar ny internationell forskning, ledd från Lund, att faran är långtifrån över.
– Undantaget är möjligen bly, sedan vi förbjöd bly i bensinen 1994. Kvicksilvret på botten av våra sjöar kan utlösas vid ökad försurning och hamnar så småningom i den fisk vi äter. Men största hälsorisken är det kadmium som fortfarande faller ned över våra åkrar, säger professor emeritus Staffan Skerfving vid Arbets- och miljömedicin på Labmedicin Skåne.
Nya mätmetoder
Han koordinerar ett EU-projekt med 22 deltagande länder, inklusive bland andra Kina och Bangladesh, med en uppsättning av hundratalet världsledande experter. I sin arsenal förfogar de över allt mer förfinade metoder att mäta såväl låga halter av metaller i människans kroppsvätskor som enskilda individers genetiskt betingade sårbarhet.
I februari 2011 lämnar forskargruppen sin slutrapport till EU-kommissionen.
Försvinner mycket långsamt
– Det otrevliga med kadmium är att det sugs upp av växternas rötter, framför allt i vete och ris men också i potatis. Dessutom stannar det länge kvar i kroppen. Efter 30 år har blott hälften försvunnit, berättar Skerfving.
Kvinnor, som har lägre järndepåer, är särskilt drabbade. Kadmium ackumuleras i njurarna och ger en indirekt påverkan på skelettet som kalkas ur. Risken för benskörhet med frakturer ökar.
Ökad medvetenhet om riskerna
– EU:s livsmedelsmyndighet i Parma ser numera allvarligt på ”metallernas återkomst” och deras betydelse för folkhälsan. Och växtfysiologerna ser en stor utmaning i att få fram varianter som lättare kan undvika att ta upp dessa metaller, säger Staffan Skerfving.
Text: PER LÄNGBY
Artikeln har tidigare varit publicerad i Nyhetsbrev för massmedia från Skånes universitetssjukhus, Medicinska fakulteten vid Lunds universitet, Labmedicin Skåne och Psykiatri Skåne, nr 4/2010.
