Mediciner som används för behandling av typ 2-diabetes och kraftig övervikt bygger på forskning kring tarmhormonet GLP-1. Läkemedlen har fått rykte om sig som mirakelbantningsmedel, men fortfarande vet ingen riktigt hur de fungerar i kroppen. Det vill forskarna råda bot på genom att kartlägga samspelet mellan de olika tarmhormoner som är inblandade vid typ 2-diabetes.
Nils Wierup är professor i cellbiologi vid Lunds universitet och leder en forskargrupp som studerar tarmhormoner och typ 2-diabetes. Redan som doktorand, för drygt tjugo år sedan, gjorde han en upptäckt som fick genomslag inom diabetesforskningen världen över. Han upptäckte att så kallade ghrelinceller inte bara finns i mag-tarmkanalen, utan även i bukspottkörteln. Dessa celler tillverkar hormonet ghrelin som stimulerar hungerkänslor.
Läs hela vår tidning om: Diabetes – från vetenskap till vardag
NY TIDNING: Diabetes – från vetenskap till vardag – Vetenskap och Hälsa
Minskade hungerskänslor
Ghrelin ökar också mängden av tarmhormonet GLP-1 i blodet, ett hormon med motsatt effekt i kroppen och som i stället minskar hungerkänslorna. Dessa två tarmhormoner är exempel på delar av ett komplext system som samverkar i vår kropp, och vars balans har satts ur spel vid typ 2-diabetes.
Mediciner som härmar tarmhormonet GLP-1
Mediciner med ämnet semaglutid, exempelvis Ozempic och Wegovy, härmar effekten av tarmhormonet GLP-1 som dämpar aptiten och ökar mättnadskänslan. Skillnaden är att de substanser som finns i medicinerna är aktiva mycket längre tid än det kroppsegna hormonet som bara är verksamt några få minuter efter att det har kommit ut i blodet. Egentligen är dessa mediciner avsedda för att behandla typ 2-diabetes och kraftig övervikt, men har blivit populära även hos personer som av andra skäl vill gå ner snabbt i vikt.
När Nils Wierup upptäckte att det fanns ghrelinceller i bukspottkörteln var det hans förmåga att urskilja detaljer och mönster i mikroskop som ledde honom på spåren. Talangen att se mönster kommer till nytta även i dag. Han berättar att han precis har fått resultaten från en enorm kartläggning av vilka gener som är aktiva i tarmens celler hos personer med respektive utan typ 2-diabetes. Det är bara början på en ny upptäcktsresa som han själv beskriver som att kliva in i en djungel där ingen tidigare har varit.
– Det är otroligt häftigt. I stället för att spåra en gen eller ett protein i en cell, kan vi numera studera alla gener som är aktiva i tusentals celler samtidigt. Nu kan vi få en helt annan bild än tidigare av hur de olika tarmhormonerna samspelar vid typ 2-diabetes.
För att förklara vad det handlar om visar han några av de diagram som skapats vid en så kallad encells RNA-sekvensering. Tekniken har bara funnits tillgänglig i omkring tio år och gör det möjligt att inte bara få nya kunskaper om vilka gener som är aktiva i enskilda celler, utan även utforska hur celler samspelar med varandra i olika vävnader i kroppen.
Encells RNA-sekvensering (single-cell RNA sequencing)
RNA (ribonucelic acid) är cellernas kopia av DNA som används som en mall för att tillverka kroppens olika proteiner. Det finns en rad olika typer av RNA med olika funktion när generna kopieras.
Encells RNA-sekvensering är en analysmetod där det går att få en ögonblicksbild över vilka gener som var aktiva i tusentals celler i ett cellprov. Genom att RNA i varje cell märks med en unik kod knyts analysresultatet till varje enskild cell. Detta öppnar möjligheter att bättre förstå hur olika celler samverkar med varandra i komplexa vävnader som exempelvis tarmen.
– Det är fantastiskt roligt att vi har lyckats med detta, säger Nils Wierup och fortsätter:
– Vår kropp är ju så avancerad och det räcker inte att veta vilka gener som ökar eller minskar i en cell. Vi behöver också förstå hur hela genetiska program skiljer sig mellan en person som har respektive inte har typ 2-diabetes.
Sätta in behandling tidigare
Förhoppningen med forskargruppens studier kring vilka gener som är aktiva är att dels hitta biomarkörer som gör att det går att upptäcka typ 2-diabetes tidigare än i dag, dels hitta nya möjliga behandlingsvägar.
– Många som får diagnosen typ 2-diabetes har hunnit få en rad allvarliga komplikationer, exempelvis kan njurarna redan vara skadade. Kan vi ställa diagnosen tidigare är mycket vunnet.
I nuläget har forskargruppen som Nils Wierup leder ungefär tio projekt på gång parallellt.
– Ja, jag är nog lite för nyfiken, säger Nils Wierup med ett skratt. Jag kan bara inte låta bli att kasta mig in i nya områden. Nu vet vi ju ganska väl vad som händer med tarmhormonerna i blodomloppet, men vad händer i tarmen? Jag vill sätta in kunskapen om tarmhormonerna i ett större sammanhang. Det är utmaningen nu.
TEXT: NINA NORDH