Om rädslan för fysisk aktivitet är så stor att det blir ett hinder är det viktigt att ta upp det och diskutera med patienterna. Vi måste tänka på att ta det på allvar.
I flera studier har folkhälsovetaren Katarina Sjögren Forss studerat hur människor upplever sina möjligheter till fysisk aktivitet i olika skeden av livet, till exempel när de blir äldre, får artros, eller blir gravida och får barn.
Hon disputerade tidigare i höstas vid Lunds universitet med en avhandling om hur livsförändringar påverkar utövandet av fysisk aktvitet.
– I mina studier kunde jag se hur rädslan följer med hela livet, framför allt hos kvinnorna.
De yngre var många gånger rädda för att röra sig ute på kvällarna av oro för överfall. Hos de äldre kvinnorna var detta också vanligt, liksom en rädsla för att falla.
– Jag såg också i min studie att de med artros många gånger var rädda för att skada sina leder om de var fysiskt aktiva.
Viktigt att ha nära till strövområden
Studierna om fysisk aktivitet är enkätstudier gjorda i Karlskrona och Malmö. De är delvis en del av en långtidsstudie, SNAC (The Swedish National Study on Aging and Care), som pågår på fyra ställen runt om i Sverige, där de äldres livssituation undersöks.
– Jag kunde bland annat se att det var viktigt med strövområden och parker i närområdet, säger Katarina Sjögren Forss. Och att de var utformade med öppna ytor exempelvis, så att man kände sig trygg.
Aktiviteter i grupp
Det fanns också andra faktorer som påverkade om man var fysiskt aktiv eller inte. Många gånger var det ensamstående kvinnor med sämre ekonomi och lägre utbildningsnivå som var minst fysiskt aktiva.
– Det är viktigt att lyfta de här frågorna och erbjuda aktiviteter som tar hänsyn till detta, menar Katarina Sjögren Forss. Ett bra exempel är om kommunen kan erbjuda stavgång i grupp. Då får man två saker på samma gång – den sociala biten och du får stöd av dina stavar om du är rädd att falla.
Text: NINA NORDH
