Vetenskap och hälsa

Simon Berg insjuknade i diabetes typ-1 när han var fem år gammal. Han har lärt sig att leva med sin sjukdom och vägrar att låta den begränsa honom.

Den senaste tiden har Simon Berg haft mycket på gång. Nytt chefsjobb, flytt från lägenhet i Malmö till hus i Lund och samtidigt försöka få vardagen att fungera med familjen och två barn under fyra år. Han är väl medveten om att stress kan påverka hans diabetes och att det blir än viktigare att planera måltider och ta hand om sig själv under stressiga perio­der i livet. Men han är van vid att leva med sin sjukdom. Simon var fem år när han fick diagnosen typ 1-diabetes. Han minns hur trött han kände sig och hur det var att inte orka. Till slut tog hans mamma med honom till vårdcentralen, där de kollade blodsockret. Och det var inte alls bra.

– Vi fick åka direkt till sjukhuset i Lund där jag lades in och fick dropp. Jag kommer ihåg att det var knepigt att sova, för så fort man rörde sig började det larma från droppställningen.

Läs hela vår tidning om: Diabetes – från vetenskap till vardag

NY TIDNING: Diabetes – från vetenskap till vardag – Vetenskap och Hälsa

Besvärlig behandling

Under tiden fick familjen lära sig hur de skulle sköta behandlingen av sjukdomen. År 1992 såg förutsättningarna helt an­norlunda ut, med blodsockermätning via stick i fingret och andra typer av insu­lin. Simons föräldrar var tvungna att ha koll på dosering, ättider och blodsocker – även under natten.

– När jag var liten kunde jag vakna mitt i natten, hallucinerande och med hem­ska mardrömmar. Då fick jag honung för att snabbt få upp blodsockret. Sedan dess har jag haft svårt för den smaken och det tog många år innan jag kunde äta honung igen.

I skolan hade han en äggklocka som ringde när det var dags att gå till köket för att få en macka. Varje dag kollade han vad det var för lunch och räknade ut hur mycket insulin som behövdes. Var det till exempel bruna bönor – som innehåller mycket sirap – fick han äta något annat.

– Jag har alltid varit öppen med min sjukdom, men det är klart att i den åldern ville man inte sticka ut, utan vara som alla andra.

Spelade alltid med håll

Simon har alltid spelat mycket fotboll och var tvungen att äta före träning. Det innebar att han alltid spelade med håll.

– Men så var det bara. Jag har alltid haft inställningen att diabetesen inte ska begränsa mig.

Han känner sig tacksam över att han var så ung när han fick sin diagnos. Sjuk­domen har blivit en naturlig del av hans liv och han minns knappt hur det var innan. Med tiden har han också blivit bättre på att förstå hur kroppen fungerar och känna igen signalerna för ett blodsockerfall.

– Blodsockerfall var vanligare när jag var yngre. Det var svårare att reglera med de insulinsorter som fanns då och det hände ofta i situationer där rutinerna förändrades, till exempel när jag sov över hos en kompis. Vid ett tillfälle fick jag ett så kraftigt blodsockerfall att jag tuppade av och slog huvudet i en diskbänk. Det slutade med att jag fick åka ambulans och på sjukhuset konstaterades en spricka i skallen och hjärnskakning.

Allvarlig känning

Nu är det många år sedan Simon senast hade en sådan känning, men för ett år sedan fick han influensa som påverkade hans blodsocker åt andra hållet. Trots extra sprutor gick det knappt att få ned blodsockret och när sedan sjukdomen vände, hade han plötsligt alldeles för mycket insulin i kroppen.

I dag har Simon en sensor på armen som gör att han kan följa sitt blodsocker direkt i mobilen. Det ger en helt annan frihet och gör vardagen lättare att pla­nera. Han kan snabbt kolla blodsockret och avgöra om han behöver äta – eller låta bli. Men hjälp av en insulinpenna tar han sitt insulin med två stick på morgo­nen och sedan ett vid varje måltid. Varje dag planerar Simon sina måltider och hur mycket insulin han behöver under dagen.

– Samtidigt händer det saker som inte helt går att förutse, som stress eller större middagar. Då får jag kolla blodsockret oftare eller justera insulinet. Vid andra tillfällen kan jag överväga om det är värt en extra insulindos, för att kunna äta en bit rulltårta vid fikat.

Funderar på att skaffa pump

Nu har Simon börjat fundera på att skaffa en insulinpump som kombinerar ett långverkande basinsulin med snabb­verkande insulin till måltider. De första insulinpumparna hade en tunn slang kopplad till kroppen, men i början av 2000-talet kom de första slanglösa mo­dellerna. Nu är pumpen inte större än en liten tändsticksask och fäst vid kroppen via en plastkanyl under huden. Efter att Simon har angett hur mycket kolhydrater han planerar att äta under dagen, sköts doseringen automatiskt. Eftersom pum­pen doserar kontinuerligt, hålls sjukdomen bättre i schack och de stora sväng­ningarna i insulin minskar.

– Från att nära nog ha varit en dödsdom är diabetes nu en sjukdom man kan leva länge och väl med. Mellan mina kontrol­ler på sjukhuset märker jag hur mycket som hinner hända inom diabetesbehand­ling. Mitt råd till någon som insjuknar i dag är att lyssna på experterna inom vår­den och samtidigt vara lite nyfiken själv för att kunna hålla sig uppdaterad.

TEXT: ÅSA HANSDOTTER