På blodigt allvar – sällsynta blodgrupper och universalblod. Podd 2026-02-26
Det går åt ungefär 350 000 blodpåsar per år i den svenska sjukvården. Blod som måste matcha så att givarens blod passar mottagaren. För om det blir fel så kan det bli livsfarligt. För de allra flesta räcker det att ta hänsyn till AB0 och Rh-systemet, men för några få procent av världens befolkning kan det vara svårt att hitta en passande blodgivare.
Och tvärtom, i riktigt akuta situationer hinner man kanske inte testa och då får man använda så kallat akutblod. Det är blodgrupp 0 Rh-negativ. För även om man chansar lite så fungerar det för de allra flesta. Men akutblod kan många gånger vara en efterfrågad bristvara på blodcentralerna. Så tänk om man kunde tillverka ett universalblod på laboratoriet.
Det och mycket annat ska vi prata om med Martin L Olsson, professor i transfusionsmedicin vid Lunds universitet och överläkare vid Labmedicin och Skånes universitetssjukhus. Så välkommen hit Martin
Martin L Olsson: Tack Eva.
Eva Bartonek: Din forskning handlar ju om båda de här spåren. Alltså både sällsynta blodgrupper och universalblod. Du har själv beskrivit det som att springa det fortaste man kan åt två motsatta håll. Så jag tänker att vi kan i alla fall dra slutsatsen att det du håller på med, det är riktigt avancerat och svårt?
Men jag tänker att vi ska börja med det lite enklare och prata lite basic om blodgrupper. För de flesta har nog hört talas om AB0 och Rh-systemet, men utan att riktigt veta vad det är för någonting och vad det spelar för roll. Så kan du förklara, vad är en blodgrupp?
Martin L Olsson: Ja, en bra fråga. En blodgrupp är en struktur, ett antigen eller en markör som finns på de röda blodkropparnas yta och det är som du sa. Att många känner ju till AB0-systemet till exempel och där finns det A eller B som man kan ha eller sakna just på de röda blodkropparnas yta. Och just A och B utgörs av kolhydratstrukturer där.
Eva Bartonek: Kolhydrater är sockermolekyler?
Martin L Olsson: Ja det kan man säga. Det är väldigt likt sådant som vi ibland äter till frukost till och med. Ja, det är sockerstrukturer som skiljer lite mellan, ja från människa till människa.
Eva Bartonek: Och är det alltid kolhydrater, eller kan det vara proteiner också, som är på ytan?
Martin L Olsson: Du nämnde ju Rh-faktorn, som man kan ha eller inte ha. Det vill säga att man är Rh-positiv eller Rh-negativ. Där är det faktiskt ett protein som sitter i de röda blodkropparnas ytmembran. Det som sticker ut där, är det som gör att man blir Rh-positiv eller Rh-negativ om man saknar det.
Eva Bartonek: Om man saknar det, okej. Och du nämnde också ordet antigen och antigen är väl, om vi skulle förklara det, någonting som triggar immunsystemet om det upplevs som främmande.
Så att om vi till exempel tar Rh-positiv eller Rh-negativ. Så om en person som är Rh-negativ får Rh-positivt blod, så drar immunsystemet igång och tänker att den där vill vi inte ha där?
Martin L Olsson: Precis. Vi uppfattar det som någonting främmande. Vårt immunsystem är ju till för att försvara oss framförallt mot inkräktare. Sådana som vi brukar prata om är virus, bakterier, parasiter och svampar till exempel.
Men om vi ger en blodtransfusion eller för den delen kanske transplantationer eller i graviditetssituationen. Då träffar individen på blodgrupper man själv kanske saknar.
Då i vissa fall uppfattar immunförsvaret att ”oj, nu är det något som invaderar. Nu är det något farligt på gång” och då börjar man bekämpa de här cellerna kanske. Eller fostret i graviditetssituationen. Och det kan få ödesdigra konsekvenser.
Eva Bartonek: Men kan du förklara lite mer det här, eftersom AB0-systemet är ändå det som folk känner till. Hur är det? Vem kan ge blod till vem och vem kan inte ta emot? Och vad händer om det blir fel?
Martin L Olsson: Du nämnde ju i början där blodgrupp 0. Att man har det som akutblod. Och det är faktiskt just av det skälet att de allra flesta människor kan ta emot blodgrupp 0. Inte alla faktiskt, men de flesta.
Medan A kan bara ges till A och AB-människor. Är man AB, då har man både A och B på sina cellytor. Och AB-blodet kan faktiskt bara ges till andra AB-individer. Då pratar vi om själva cellerna, de röda blodkropparna.
Men blodet består av många saker och blodcellerna flyter omkring i blodplasman, som är gul om man centrifugerar blodet så man kan se den. Och där finns faktiskt antikroppar mot AB0-antigenerna. Så där får man tänka tvärtom. Gäller det blodplasma, så är det AB-plasman som kan ges till alla. Då gäller det att hålla huvudet kallt och ta det riktigt lugnt. Även om det är akutsituationer där man behöver transfundera. Annars är ju risken att det kan gå fel.
Eva Bartonek: Vad kan hända när det går fel. Om man råkar ge en person fel blod?
Martin L Olsson: Om vi tar det tråkiga exemplet att råka ge en påse med röda blodkroppar från en blodgrupp A-givare till en blodgrupp 0-patient av misstag. Det är lite så där ”don’t try this at home”. Detta är verkligen det farligaste du kan göra inom transfusionsmedicin.
Eva Bartonek: Vad händer då?
Martin L Olsson: Det som händer eller riskerar att hända ska jag säga, för vi vet faktiskt inte riktigt när det händer riktigt tråkiga saker och när det bara blir en risk.
Men i värsta scenariot, då kastar sig mottagarens, alltså patientens, antikroppar mot blodgrupp A, över de här tillförda transfunderade givarcellerna så att de spricker. De går sönder i cirkulationen på grund av något vi kallar för komplementsystemet. Det är en serie av proteiner som faktiskt slår hål på cellerna.
Eva Bartonek: Det låter inte bra.
Martin L Olsson: Nej det är inte bra. Och då läcker innehållet ut. Och vad finns i röda blodkroppar, vad är det som gör att de kallas röda och ser röda ut? Jo, det är hemoglobinet, alltså proteinet på insidan som ska bära syret till våra vävnader. Det är jättebra att ha inne i de röda blodkropparna. Men det är nästan som ett gift när det kommer ut. Och särskilt en liten del av molekylerna som vi kallar hemgruppen. Den är riktigt reaktiv och den skadar andra vävnader. Till exempel när sådant fritt hemoglobin kommer till njuren, ja då kan njuren bli utslagen. Så att om du klarar dig från detta, ja då kanske i sämsta fall hamnar du på väntelistan för njurtransplantation i stället.
För det som också händer är att blodtrycket sjunker och man blir allmänt riktigt, riktigt sjuk.
Eva Bartonek: Ja. Som sagt, det vill man inte råka ut för. Men det här är ju inte de enda blodgrupperna utan jag har förstått att det finns närmare 400 blodgrupper.
Martin L Olsson: Ja, just idag när vi spelar in det här, för det är nästan så man får se på saken, så finns det 398 blodgruppsantigener som är beskrivna och accepterade av International Society of Blood Transfusion ISBT. Där sitter jag och några andra här ifrån Lund i en kommitté och bestämmer vad blodgrupper får heta, vad som är en blodgrupp och vad som inte är en blodgrupp. Det är en växande skara av sådana strukturer.
Men för att bringa lite ordning i kaoset så har vi också något som kallas för blodgruppssystem. Jag tror vi nästan nämnde det redan att AB0 är ett system, Rh är ett annat system.
Och vad är det då? Jo AB0-systemet styrs av en gen bland våra kromosomer, ger upphov till en typ av molekyler som sedan tillverkar A och B. Det vill säga att vi har delat in våra blodgrupper i 48 system just nu.
Eva Bartonek: Men för att tydliggöra, den här AB0-genen är en gen. Den förekommer då i olika varianter beroende på om man har blodgrupp A, B eller 0. Är det så?
Martin L Olsson: Ja det är ju precis det att en definition på blodgrupp som jag inte nämnde tidigare är också att de måste vara ärftliga. Så om mamma är 0 och pappa är 0, då vet man att de har två 0-alleler, kallar vi det. Alltså två av 0-variantgener som faktiskt varken kommer att bygga något A- eller B-socker. Så att så fungerar det. Och sen om pappa är A och mamma är B, ja då finns det chans att barnet kan bli AB. Men ärftliga måste de vara de här blodgrupperna, i alla fall.
Eva Bartonek: Som sagt, 398 blodgrupper. Jag vet inte om alla räknas som sällsynta, men för att räknas som sällsynt blodgrupp, hur sällsynt måste den vara?
Martin L Olsson: Ja, det är en debatt bland de lärde, som man säger. Men vissa säger det på enklaste sätt. Ett sällsynt blod är det blod som inte hittas enkelt när patienten behöver det. Och andra försöker klä det mer i siffror att en på hundra eller en på tusen blodgivare och sådana saker.
Men jag tycker att det varierar väldigt mycket var i världen du är. Därför att beroende på vilken folkgrupp eller i vilken världsdel du är, så är olika blodgrupp sällsynta.
Jag kan ta det enklaste eller kanske vanligaste exemplet där. Att vara Rh-negativ. Jag tror till och med att du nämnde kanske, att du är Rh-negativ. Och då är du inte ensam häromkring, då är det 15 procent av befolkningen i Sverige och i Norra Europa som är det.
Går vi däremot till Hongkong kanske. Då är det kanske 0,2 procent eller någonting sådant som är Rh-negativa. Så då är Rh-negativ plötsligt en sällsynt blodgrupp.
Eva Bartonek: Spännande…
Martin L Olsson: Men jag skulle säga att av de där andra 46 systemen om vi tar bort AB0 och Rh. Så skulle jag inte kalla allt som ingår i dem för sällsynt. Vi har många system, där det är det vi kallar polymorft, det vill säga att det är kanske 50 procent som har en grej och 50 procent som saknar det. Då är det ju inte alls svårt att hitta en blodgivare till en sådan patient som behöver det blodet.
Eva Bartonek: Vad jag har förstått, om vi skulle hålla oss till de här riktigt sällsynta blodgrupperna. Så förra året så identifierade franska forskare det som idag är då världens mest sällsynta blodgrupp, där man bara känner till en enda person som har det. Så det finns ingen annan givare där.
Berätta vad handlar det om? Vad är det för blodgrupp och hur upptäckte man detta?
Martin L Olsson: Du har ju rätt till det att den sällsyntaste blodgruppen i världen just nu. Det är så att det finns en enda patient som har den. Den kallas Gwada negative och då kan man ju undra vad är det för ord? Jo, det är en kvinna som bor på Guadeloupe, den karibiska ön. När hon behövde blod så upptäckte man att hon behövde blod som faktiskt inte kunde hittas på den ön. Och då i och med att det finns kopplingar till Frankrike, så finns där ett jättefint referenslaboratorium i Paris. De undersökte alla kända blodgrupper som finns och det fanns inget som passade den här kvinnan. Sen har de skickat ut det till alla möjliga olika laboratorium i världen. Och som det nu verkar är hon den enda.
Jag skulle gissa att det finns någon därute men det är ett väldigt sällsynt tillstånd. Och just den här molekylen som denna kvinna saknar, det gör tyvärr också att hon blir sjuk av det tror man. Så det är en väldigt olycklig kombination.
De flesta blodgrupper är inte sådana att man direkt blir tvärsjuk av att sakna eller ha någonting. Men det finns kopplingar till sjukdom och detta är ett exempel.
Eva Bartonek: Men då funderar jag kring den här kvinna då som uppenbarligen behövde blod. Man började leta. Man hittade inget. Vad händer då om man inte hittar… då kan hon inte få blod?
Martin L Olsson: Nej, då kan man ta några olika vägar. Om man inte är akut sjuk själv just då, utan man kanske upptäcker det vid en graviditet. För då tar man alltid blodgruppsprov på kvinnan för att veta om det finns en risk att hon ska skada barnet under graviditeten på grund av blodgruppen.
Så har man tur så upptäcker man en sådan här blodgrupp i ett lugnt läge i livet. Och då brukar vi ofta be, eller be personen ifråga eller fråga hen ”kan du tänka dig att bli blodgivare?”.
Eva Bartonek: Till sig själva?
Martin L Olsson: Ja, då börjar man absolut att samla lite blod till sig själv och sen kanske man också kan. Beroende på vad patienten eller givare vill då, också hjälpa till i det större sammanhanget. I vårt samhälle eller till och med ute i världen.
Eva Bartonek: Okej. Men innan den här blodgruppen upptäcktes så var det länge en annan blodgrupp som klassades som världens mest sällsynta. Den kallas för MAM-negativ och vad jag förstår så var den känd hos ett tiotal familjer i världen? Och det är faktiskt din forskargrupp som har lyckats karaktärisera den och personerna, blodgivarna, finns i Skåne. Berätta.
Martin L Olsson: Ja mycket av vår forskning går ut på just det vi kallar blood group discovery, att faktiskt upptäcka nya blodgrupper.
Eva Bartonek: Bloddetektiver?
Martin L Olsson: Ja lite så. Men just den här storyn började redan i mitten på nittiotalet. Och den är ganska lustig egentligen. Min fru jobbade då i Washington och upptäckte den allra första personen med denna blodgrupp. Jag jobbade här i Sverige, vi kände inte varandra på den tiden, och upptäckte vad som senare visade sig vara det andra fallet här i Skåne.
Sen långt om länge, 27 år senare tror jag, så kom vi tillsammans med världslaboratoriet i Bristol fram till att de här personerna har samma blodgrupp. Och samma blodgrupp som ytterligare några andra familjer så som du nämnde.
Så att då kunde vi karaktärisera genen och proteinet som då är söndrigt hos de här personerna.
Eva Bartonek: Men kan du berätta lite. Hur gör man när man då får in en patient som ska blodgruppsbestämmas. Och man upptäcker att det vanliga blodet så att säga inte fungerar. Hur går man vidare sen?
Martin L Olsson: Ja först får man kanske lite panik och hoppas att det kanske inte är något brådskande. Man kanske ringer till klinikerna och är det en elektiv operation, en planerad operation, på gång. Då säger man ”app, app, app, nu väntar vi här lite grand. Vi måste ta reda på vad det här är för någonting”. Och i vissa fall så kan man lösa det ganska snabbt. Man kanske hittar en blodgivare i Skåne. Hittar vi inte det så får vi gå och kolla med de andra universitetssjukhusen i Sverige. Det är inte så att ni har något sådant här sällsynt blod på lager? Då har man kanske fryst ner blod – normalt sett har vi det i kylen. Men under vissa förutsättningar så kan vi frysa blod.
Och säger de, nej vi har inte heller någonting. Då finns det faktiskt en världsdatabas som just Bristol International Blood Group Reference Laboratory i Bristol håller i. Där kan vi kanske få beskedet att jamen, jodå, det finns två givare i Osaka i Japan. Det finns en i Kapstaden och tre i Washington.
Eva Bartonek: Men hur testar man det här. För man kan liksom inte ta den här personens blod och sen ta ett litet prov och bland ihop och se vad som händer… hur går matchningen till?
Martin L Olsson: Jag förstår vad du menar, nere i laboratoriet. Då är det ju så att när en läkare ordinerar en blodtransfusion, ja då skickar de ett prov till oss. Eller egentligen två, ett för det vi kallar för blodgruppering och ett annat prov lite senare ofta som kallas bastest. Båda är till för att vi ska försäkra oss om att det finns en blodgivare där blodgruppen stämmer med patienten.
Anledningen till att vi tar två prover är att vi vill ha lite livrem och hängslen kan man säga. Om något har gått snett i första fallet, antingen på kliniken eller i labbet. Då ska vi ha en chans att reda upp det genom att upptäcka att oj här är det något som inte stämmer.
Men det vi gör är att vi centrifugerar blodröret. Vi separerar blodplasman från röda blodkroppar och sen testar vi patientens plasma mot olika blodgivares röda blodkroppar. Och i de allra flesta fall, ja då händer ingenting. Då blandar man dem och så ser det bra ut.
Men i de här sällsynta fallen och det rör sig om ett par procent av individer. Jag skulle inte säga att två procent egentligen har sällsynt blod. Men de kräver lite särskild omsorg av oss. Och i de flesta fall så reder vi ut det. Men det kan mycket väl sluta med att de behöver sällsynt blod. Då får man liksom klumpar, eller man ser att blodet inte passar. Och då måste vi göra just det där detektivarbetet. Lägga ett pussel som kan bli riktigt, riktigt krångligt.
Eva Bartonek: Och den här plasman då. Då testar man att den här personen inte har antikroppar mot det blodet som den ska få alltså?
Martin L Olsson: Det kan man säga att screeningen vi gör inför varje transfusion. Det som då kallas för bastest till exempel. Där är frågan har patienten antikroppar mot andra människors röda blodkroppar överhuvudtaget? Har de inte det. Ja då är det lugnt. Då kan man få hundra blodpåsar om det skulle behövas i något svårt fall eller så, direkt.
Men har man antikroppar mot vissa givare, eller ännu värre, alla givare. Ja då måste vi först identifiera vad är det för blodgrupper. Av alla de här 398 eller kan det vara något helt okänt. Det vet vi aldrig. Så då lägger vi ett pussel och gör ett detektivarbete.
Så jag brukar lite skämtsamt säga att vi kanske lägger 95 procent av vår tid på en eller en halv eller färre procent av patienterna. De flesta behöver ingen handpåläggning alls.
Eva Bartonek: Men allteftersom man hittar nya blodgrupper och karaktäriserar dem, så brukar man oftast också har koll på genen då. Kan man inte göra ett gentest? Det måste finnas ett genbibliotek som man kan testa mot, eller något sådant?
Martin L Olsson: Vilken bra idé och den idén fick jag i början av nittiotalet faktiskt, när den allra första blodgruppsgenen upptäcktes i slutet av åttiotalet till och med. Men AB0-genen den klonades, hittades alltså av bland annat av en dansk forskare och några amerikaner och en japan, i Seattle faktiskt jobbad de, 1990.
Så att när den genen väl kom, då hoppade jag på det tåget direkt och tog fram gentester. Alltså DNA-baserad blodgruppering. Det är då något slags vision. Jag tänkte vi ska inte behöva jobba med blod. Vi kan jobba bara med gener. Vi kan få fram DNA ur urin, eller från kindinsidan, eller från ett hårstrå. Vad som helst.
Och lite där är vi idag. Det var länge en vision. Men då hade vi bara genen för en blodgrupp eller två. Nu har vi hittat, vilket mycket av min forskning har gått ut på, generna bakom nästan alla blodgrupper.
Det betyder att vi kan med microarrays eller silikonmatriser, göra en väldigt stor gentest. För att hitta vilket blod är bäst just för dig, just här idag.
Eva Bartonek: Så att om man då har en patient, börjar leta blod och då inser att här fungerar det inte med vanligt blod, som funkar för de flesta. Då går man och gör det här gentestet och så får man svaret direkt?
Martin L Olsson: Ja faktiskt. Det som är riktigt glädjande för oss och andra som har jobbat med detta så här länge. Det är att detta är ju klinisk rutin och praxis idag. Jag ska inte säga runt hela jordklotet. Men bland alla som har en välorganiserad sjukvård och lite pengar till att understödja det med, där är detta ett standardtest.
Många gör detta till exempel så fort de får in blodgivarblod och en blodgivare som har lämnat kanske två gånger. Ja, då gör man detta gentest och får i ett enda slag, inte alla kanske, men väldigt många blodgrupper på plats. Som då rasslar in i datorn. Så att när du sen har en patient som behöver det här speciella blodet, då behöver du inte leta bland tusen givare i labbet och göra jobbet på helgen och natten och så. Utan då trycker man på några knappar i datorn och ser, ja men då har vi de här två givarna som är DNA-typade sen gammalt.
Så det är en väldigt stor förändring och på väg att revolutionera det vi sysslar med.
Eva Bartonek: Jättehäftigt. Jag tänkte om vi skulle lämna de här sällsynta blodgrupperna här för det är ju ett exempel på vad som idag kallar för precisionsmedicin. Att man verkligen försöker ge, matcha absolut rätt personanpassad blodgrupp till rätt person då. Men om man tittar i den andra änden då. Så finns det drömmen om ett universalblod. Ett blod som skulle passa alla. Vad menas med universalblod? Och varför är det intressant att forska på det?
Martin L Olsson: Det är lite därför vi säger att vi springer i två olika riktningar samtidigt. Det vill säga att vi försöker utveckla precisionsmedicinen med DNA-baserad blodgruppering.
Men vi försöker också som du säger, ta fram ett universalblod. Och i stället för att se till att få ett universalblod som verkligen tar bort alla blodgrupper. För där skulle jag vara orolig för att molekylerna, många av proteinerna har funktioner som vi inte ska meka med för mycket.
Däremot för AB0 vilket är den farligaste blodgruppsmissmatchningen att få fel. Alltså fel blod. Där vet vi att det är helt okej att vara blodgrupp 0. Medan A och B är något slags tillägg eller förlängningar av blodgrupp 0-sockerbitarna som vi pratade om tidigare.
Så därför hade vi en idé om att fortsätta med arbete som hade gjorts redan på åttiotalet då någon fick den briljanta idén att utvinna ett enzym ur kaffebönor. Hör och häpna. Det kallas alpha galactosidase. Det finns i gröna kaffebönor. Man extraherar det och sedan häller man det på blodgrupp B-blod. Då gör man om det till något som liknar blodgrupp 0. Det var liksom starten på det här.
Men ett problem var väldigt länge att man inte kunde konvertera A till 0. De flesta är ju A. För A är den vanligaste blodgruppen häromkring. Medan B kanske bara är 10 procent.
Så vi kände att vi verkligen behövde ett enzym som kan förvandla A till 0 också.
Eva Bartonek: Ja. Jag ska bara avbryta dig här lite. Blodgrupp 0 Rh-negativ är väl ett slags universalblod. För det är det man försöker efterlikna?
Martin L Olsson: Det kan man säga.
Eva Bartonek: Varför kan man inte nöja sig med det då? Och försöka binda till sig många blodgivare?
Martin L Olsson: Ja det är en jättebra fråga så klart. Och det är många även bland oss som funderar på, skulle det räcka? Där är bekymret bara det här att 15 procent av befolkningen häromkring är Rh-negativa och kanske 40 procent är blodgrupp 0. Det betyder då, hur många är då 0 Rh-negativa. Ja då ska man räkna ut och det är 6 procent ungefär. De 6 procenten behöver ju sitt blod. De kan bara ta emot 0 Rh-negativt blod. Så om vi får slut på 0 Rh-negativ blod. Ja då har vi ingenting att ge de 6 procenten. Det vill säga att det kan vi inte gambla bort.
Så till problemet kommer också att så fort vi inte vet vilken blodgrupp en person har, AB0 eller Rh. Eller så fort det är bråttom, som du sa om akutblod. Eller om man ska transfundera en ofödd baby i mammans mage till exempel. Ja då använder vi det här 0 Rh-negativa blodet. Det vill säga vi överkonsumerar detta i förhållande till hur mycket vi har.
Och visst vi kan kalla in 0 Rh-negativa människor till att lämna mer och mer blod men det är inte riktigt hållbart. Så därför finns det fortsatt ett väldigt stort behov av det. Man kan kalla det universalblod.
Eva Bartonek: Men då var det de här kaffebönorna. De skalade av blodgrupp B, men så ville ni hitta något som kunde klippa bort blodgrupp A i stället då?
Martin L Olsson: Ja inte i stället utan också. För att kunna göra liksom en helhetslösning kan man säga. Faktiskt att kaffebönan kunde göra det var ju fantastiskt. Men den var riktigt usel på det. Och de som dricker kaffe vet att kaffe är surt. Och kaffebönsenzymet fungerade just när pH var väldigt lågt, alltså sur miljö. Och det gillar inte de röda blodkropparna. Så vi kände också att egentligen behöver vi också ett bättre B-klipparenzym.
Så då i ett projekt, då jobbad jag på Harvard Medical School i Boston… Alltså i ett projekt så screenade vi två och ett halvt tusen bakterier och svampar för att se om inte naturen kunde bjuda på någonting här. Precis som kaffebönan hade gjort. Och minsann. I en av dem så hittade vi ett enzym som kunde klippa av A. Och sen genom att på olika sätt hitta liknande enzymer. Ja, då hittade vi en hel familj. En familj. En helt ny familj av enzymer som kan klippa A-antigen och en annan familj som kan klippa B.
Så att när jag kollade nu bara senast. Så finns det tusentals sådana här enzymer beskrivna ute i naturen. Och nu hittade vi 2007 var detta, de första medlemmarna i dessa familjer.
Eva Bartonek: Och då var ni väldigt glada. Men sen visade det sig att det fungerade inte riktigt. Eller hur var det?
Martin L Olsson: Både ja och nej. För dessa enzymer var supereffektiva och de kunde klippa av A-antigenet. De kunde klippa av B-antigenet. Så att när jag skickade de här cellerna som vi hade behandlat, eller konverterat. Vi kallar dem enzymkonvertera till 0 alltså EKO, eko-blod.
Eva Bartonek: Det låter ju fint.
Martin L Olsson: Ekologiskt blod, ja. Det kan man skoja om.
Men när vi skickade dem till blodlaboratorium och frågade vad är detta för blodgrupp, liksom blint? Då typar dem det precis som de brukar göra med sina vanliga blodgivare. Då svarade alla detta är blodgrupp 0. Vi kan inte hitta något A eller B. Och det såg vi också med en massa olika metoder. Men när vi sedan både skulle göra kliniska prövningar. För det gjorde vi faktiskt. Och när man gjorde lite mer utvidgade studier i laboratoriet, så såg vi faktiskt att blodgrupp 0-människors plasma innehåller antikroppar som ändå reagerar mot eko-blodet.
Eva Bartonek: Aj då. Det var inte bra.
Martin L Olsson: Nej då blev vi ju lite så där betänksamma. Och det är klart att göra våld på naturen på olika sätt. Det brukar ju slå tillbaka. Det är alltid mer komplicerat än vad man tror.
Så under ett antal år efter den här upptäckten av de nya enzymfamiljerna har vi nu jobbat med att försöka ta reda på vad katten är det som händer?
Det var liksom ett paradoxalt problem. Det är blodgrupp 0. 0-plasma ska vara förenlig, det ska inte hända någonting. Och ändå händer det.
Eva Bartonek: Men ni har kommit på vad det är för någonting nu?
Martin L Olsson: Ja faktiskt. 2024 publicerade vi då en väldigt fin och väldigt stor artikel i Nature microbiology som tidskriften heter, där vi faktiskt kom på vad problemet är. Nämligen att det finns så kallat AB0-strukturer. Så att sockerbitar har lagts på det vanliga A och det vanliga B. Och det är alltså helt nya AB0-relaterade antigener. Som ingen visste fanns där. Så vi gjorde rätt kan man säga, enligt läroböckerna. Men inte enligt naturlagarna.
Eva Bartonek: Alltså det där låter lite knepigt. Det här med att sockerbitar har lagts på. Men du hade någon beskrivning av att det är som att hugga ner skog men glömma buskarna. Kan man beskriva det på det här sättet?
Martin L Olsson: Ja ibland har jag försökt ta fram min pedagogiska ådra och säga att, om man närmar sig en skog uppifrån med en drönare. Vi kan tänka oss att vi i stället närmar oss den röda blodkroppens yta. Vad ser vi då? Jo då ser vi en skog av sockerträd. Kan man säga. Som sticker ut. Det är faktiskt så man tänker sig att det förmodligen ser ut om man kunde se så litet.
Det vi sen gjorde var att vi klippte ner. Vi högg ner träden. Det vill säga A och B. Dem vi kände till. Dem vi visste fanns där. Så nu när vi har eko-blodkroppar. Då kan vi liksom se, vad är i undervegetationen? Vad finns därunder? Och då visar det sig att det finns något som heter glykolipider, som är sockerbitar, sockermolekyler som sitter på små fettsvansar i membranet. Ja det är lite molekylärt.
Men då har vi i stället kunnat hitta enzymer som ger sig på dem också. Och de här förlängda, okända AB0-relaterade strukturerna. När vi klipper bort dem också. Då visar det sig att det går mycket bättre. Och det var ett jättestort steg framåt.
Eva Bartonek: Så ni har alltså skapat så att säga en cocktail av olika enzymer som nu klipper bort rubb och stubb då?
Martin L Olsson: Ja i stort sett rubb och stubb. Det är möjligt att där är någon liten okänd kvar. Det är en hypotes. Vi får se. Men det som var riktigt kul. Det var i alla fall att i samband med en konferens. Man undrar ju alltid vad ska forskare åka på för konferenser för?
Men då var jag i alla fall på en sådan här glykobiologi-konferens som handlar just om sockerstrukturer, kolhydrater och sådant.
Då hörde vi talas om några som sysslar med tarmens slem. Slemmolekylerna som finns i tarmen som gör att allting glider på så bra och så där. Det är jätteviktigt för oss att ha det. Men det visade sig att slemmet i tarmen ser nästan helt likadant ut som den röda blodkroppen.
Då fick vi kontakt med en forskargrupp på DTU det danska teknologiska universitetet norr om Köpenhamn och professor Maher Abou Hachem, som då har blivit en väldigt nära kollega och samarbetspartner till oss. De är experter på bakteriers enzymer. Särskilt dem som finns i tjocktarmen. Och vi är experter på blodgrupper och röda blodkroppar. Och genom att förena de här två fälten så ställde vi egentligen frågan till bakterierna när inte vi visste. Vilka okända blodgrupper finns? För det tänkte vi då att det har väl bakterierna utvecklat enzymer för att ta hand om. Och minsann det hade de.
Eva Bartonek: Så det här har ni så att säga gjort på laboratoriet. Hur nära är ni ett universalblod som skulle kunna användas? Jag antar att det finns en hel del kvar att göra?
Martin L Olsson: Det är en stor sak bara att kunna göra det. Men nästa steg är ju då att skala upp det. Redan i Bostonprojektet då för flera år sedan, så kunde vi konvertera hela blodpåsar.
Och det kan vi göra nu också. För att de här enzymerna är ännu mer effektiva. Så uppskalningen som jag ser det är nog inte problemet. Det kan vi hantera. Just nu håller vi på att ta reda på att de röda blodkropparna mår bra efter konverteringen. Det gjorde de i det gamla Bostonprojektet där vi också gjorde studier. Till exempel, om vi tog ett blodprov från en patient eller en frisk försöksperson ska jag säga, som var blodgrupp A. Vi konverterade blodet till något som liknade 0 och gav de cellerna tillbaka och följde dem i cirkulationen. Då kunde vi se att de cirkulerade jättefint. Så själva konverteringen verkar inte heller vara något problem.
Så mycket handlar om det här regulatoriska. Hur ska detta införas? Hur skulle det se ut i praktisk sjukvård?
Eva Bartonek: Ja, det återstår att se. Men vi håller tummarna för det låter jättehäftigt det här. Jag har en sista fråga. Jag vet att du också har varit inblandad i en studie som leddes från Karolinska i Stockholm. Ni tittade på kopplingen mellan olika blodgrupper och olika sjukdomar. Hur så att säga mottaglig eller skyddad man var från olika sjukdomar. Kan du inte berätta lite om vad ni hittade?
Martin L Olsson: Ja detta är ju ett spännande fält. Och jag har varit inne på det tidigare att när man saknar vissa blodgruppsmolekyler eller har vissa varianter så är det känt sedan tidigare att det kan vara kopplat till sjukdom. Det finns till och med några där man vet att man blir sjuk på ett visst sätt om man saknar en hel blodgruppsmolekyl.
Men det finns många andra exempel på att man blir lite mer eller mindre benägen att få en viss sjukdom beroende på blodgrupp. Och det var framförallt det vi studerade i den studien som du nämnde där.
Då var det en doktorand i Stockholm som jag var biträdande handledare på och handledaren fanns på Karolinska. Gustav Edgren, väldigt duktig epidemiolog. Och då tittade vi på 5,1 miljoner svenskar och deras blodgrupperingsresultat. Och sedan efter etiktillstånd och allt sånt som man behöver kunde vi kombinera det med deras utfall av sjukdomsdiagnoser.
Så vi tittade på alla diagnoser som finns. De klassificeras på ett visst sätt. Så ungefär 1200 diagnoser kan man sen korsa med blodgruppsdata för AB0 och för Rh. Då trillade det ut jättemånga intressanta saker för AB0. Kanske upp mot 50 sjukdomar som definitivt är associerade med vilken blodgrupp du har, medan Rh var betydligt mindre. Faktiskt bara det här att fostret kan bli påverkat av mammans.
Eva Bartonek: Men jag är jättenyfiken på, vad är det för sjukdomar?
Martin L Olsson: Jag skulle säga att det tydligaste exemplet i vår studie det handlade om blödningsbenägenhet och proppbenägenhet. Att få proppar i blodet. Både på artär- och vensidan, de olika sorternas blodkärl, var det supertydligt att om man är blodgrupp 0, så har du mindre risk att få proppar jämfört med om du är A, B eller AB. Man kan se det så, 0 mot resten.
Det är så vi oftast tittar på det, men vi tittade statistiskt på allt. Men det är där den stora skillnaden är.
Eva Bartonek: Och tvärtom så antar jag att det finns en baksida också?
Martin L Olsson: Ja men precis. Det brukar vi alltid säga. Att om en blodgrupp var bättre än de andra. Då skulle väl inte de andra finnas om man tror på evolutionen och att det har gått en massa tid. Ja precis. Det vill säga att vi pratar i stället om balans i systemet. Att selektionen har gjort att beroende på var man är i världen så är det vissa blodgrupper som har blivit vanligare och andra ovanligare. Så blodgrupp 0, där blöder man i ställer mer. Och det har ju varit om vi tänker lite tidernas morgon, kanske inte det allra bästa när det inte fanns blodtransfusioner eller sätt att lösa det. Vi kan bara tänka oss förlossningar. Vi kan tänka oss sabeltandade tigrar för länge, länge sen att den skillnaden kanske inte var det man ville då…
Eva Bartonek: Såg man någon koppling till hjärtkärlsjukdomar eller till infektioner? Jag vet att under covid så pratades det om att hade man en viss blodgrupp så kanske man fick ett mildare förlopp. Såg ni något sådant?
Martin L Olsson: I den studien tillsammans med Karolinska så tittade vi inte på covid. För den gjordes delvis tidigare. Men däremot var jag inblandad i handledning av en annan doktorand i Roskilde i Danmark. Och då tittade vi på 620 000 danskar ungefär och hur deras blodgrupper förhöll sig till covidhistorik. Och då visade det sig såsom många andra hade rapporterat. Men detta var den största studien tror jag där man tydligt såg att, det du nämnde där, att blodgrupp A var en riskfaktor. Blodgrupp 0 skyddade både för att bli infekterad och hur allvarligt sjuk man blev. Och mekanismen bakom det är faktiskt fortfarande inte riktigt utredd. Jag håller precis på att skriva på ett manuskript tillsammans med en kanadensisk grupp där vi försöker ta ett steg till att förstå varför.
Eva Bartonek: Om jag nu ska tänka väldigt amatörmässigt så tänker jag att virus kanske behöver liksom någon form av handtag att docka in med för att ta sig in i celler och har man blodgrupp 0, så har man inte det? Eller jag kanske är helt ute och cyklar?
Martin L Olsson: Jamen det är ju en av dem, om du ursäktar, enklare lösningarna till varför det skulle vara så. Och det finns dessutom jättemånga exempel på det du tar upp där det faktiskt stämmer. Det vill säga att blodgrupper är receptorer för mikrober. Det kan vara bakterier. Det kan vara virus. Det kan vara parasiter. Det finns det jättebra exempel på. Till exempel vissa e-kolibakterier som ger urinvägsinfektion. De vi kallar P-fimbrier de är liksom små tentakler. De kan binda vid några av våra blodgrupper som heter P och P1 och Pk till exempel.
Eva Bartonek: Då kanske vi bara ska förtydliga att de här blodgrupperna sitter ju inte alltid bara på blodkropparna. Utan de kan finnas lite här och där i kroppen, i andra celler också?
Martin L Olsson: Vad bra att du tänkte på att påpeka det. För där var jag inte så tydlig från början att definitionen av en blodgrupp det sa vi, ja det måste finnas på röda blodkroppar. Men många av blodgrupperna vet ju inte det, så de finns lite var de vill. Rh-faktorn finns nästan exklusivt på röda blodkroppar och några till. Men AB0 exempelvis och även dem som jag nyss nämnde P1 och Pk och sådana saker. De finns på många, många andra celler och det gör ju att panoramat av infektionssjukdomar till exempel där det blir intressant att ha en receptor eller inte, beroende på individens blodgrupp, blir mycket bredare.
Eva Bartonek: Och då måste man ta hänsyn till det vid transplantationer också?
Martin L Olsson: I viss mån. AB0 är en av de viktigaste sakerna att faktiskt matcha vid en organtransplantation, hjärta, lungor, njure till exempel. Då finns det ett företag här i Lund som har ett annat sätt att komma runt det om man pratar universaltransplantationer. Nämligen att ta bort antikropparna som vi faktiskt alla har naturligt i vår plasma. Mot de AB0-antigen vi saknar. Men väldigt glädjande för oss så har det precis börjat en del artiklar om att använda de här EKO-enzymerna. Alltså A- och B-klipparenzymerna för att underlätta transplantation över AB0-barriären. Så sent som i höstas, oktober 2025, så sattes den första njuren in i en människa där man hade behandlat den med sådana här bakteriella enzymer. Så det här kanske inte bara är en universalblodsrevolution, om vi får kalla det så om det skulle lyckas. Utan kanske också någonting som kan underlätta transplantation.
Eva Bartonek: Så vad tror du att vi kan göra om tio år?
Martin L Olsson: Är inte det miljondollarfrågan alltid? Jo men jag kan väl bara säga min vision, just det där att springa åt två olika håll samtidigt. Det är att kombinera precisionsmedicinska verktygen, DNA-baserad blodgruppering som vi faktiskt var först med tillsammans med partners i Europa, att få fram en godkänd diagnostisk plattform för. Det var redan 2008, 2009 vi gjorde det. Och nu tar de alltmer intressanta former. Vi börjar använda nya sekvensverktyg och sådant.
Så precisionsmedicin kombinerat med någon typ av universal blod- och transplantationskoncept som åtminstone hanterar AB0-farligheten, eftersom det är liksom det värsta felet som kan ske. Och som också skulle underlätta logistiken för oss på, i blodverksamheten i hela landet.
Eva Bartonek: Om man nu har lyssnat på det här och undrar vad man har för blodgrupp om man inte vet det. Hur kan man få reda på det?
Martin L Olsson: Ja om man är kvinna och har varit gravid så har man ofta på mödravårdscentralen tagit ett blodprov för att ta reda på sin blodgrupp. Just för att vi ska vara säkra på att det inte händer något med tråkigt för fostret och den nyfödda. Men det är inte alltid man kommer ihåg det. Så ett säkert tips jag kan ge, det är ju faktiskt att bidra till samhället och sjukvården och vår beredskap inför kris och krig till och med, genom att faktiskt anmäla sig som blodgivare. Då får man ju reda på sin blodgrupp och gör en god insats för oss alla samtidigt.
Eva Bartonek: Toppen. Det låter som en jättebra avslutning på den här podden. Så jag säger tack Martin L Olsson, professor i transfusionsmedicin vid Lunds universitet och överläkare vid Labmedicin och Skånes universitetssjukhus, för att du ville komma hit och berätta om din forskning.
Martin L Olsson: Tack för att ni ville lyssna.
Vi som har jobbat med podden är vår ljudtekniker Patrik Jävert och själv heter jag Eva Bartonek.
Blev ni sugna på fler poddar så hittar ni dem på vår hemsida www.vetenskaphalsa.se eller där poddar finns. Sök då på Vetenskap och hälsa. Tack för att ni har lyssnat och vi hörs igen om två veckor.
