Vetenskap och hälsa

Barns fysiska och psykiska våld mot föräldrar. Podd 2026-04-09

”Mammor är mera utsatta än pappor. Dels handlar det nog om att
mammorna oftast tar ett mycket större ansvar för familjen än vad papporna gör.
De är där och de tar konflikter med barnen på ett helt annat sätt.”
(Björn Johnson)

Att som mamma eller pappa bli slagen, knuffad, hotad, hånad eller på andra sätt kränkt av sin tonåring, är inte så ovanligt som man kan tro. Mest utsatta för fysiskt och psykiskt våld är mammorna. Samtidigt är detta något som sällan anmäls eller ens pratas om. Många skäms över situationen därhemma.

Men idag ska vi prata om det här i Vetenskap och hälsas podd. Och det ska vi göra tillsammans med Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet.

Jenny Loftrup: Välkommen hit.

Björn Johnson: Tack så mycket.

Jenny Loftrup: Hur kommer det sig att du intresserade dig för att forska om barns våld mot föräldrar?

Björn Johnson: Ja, det är på lite avvägar faktiskt. För jag forskar egentligen om droger och beroendeproblematik. Och då hade jag en kollega som från sin tidigare karriär som socialarbetare, hade haft en idé om att han ville forska om föräldrar till vuxna med missbruksproblematik och brotts-utsatthet. Den brotts-utsatthet som de utsattes för från sina barn.

Det där sökte vi pengar för i ganska många år innan vi fick det. Men till slut fick vi det och kunde göra en studie. Och då var det ju föräldrar vi riktade oss till och ställde frågor till om olika typer av våldsamma handlingar och stölder och sådant som de hade utsatts för från barnen.

Jenny Loftrup: och då var det vuxna barn?

Björn Johnson: Ja det var vuxna barn. De var över 18 år. På det sättet väcktes mitt intresse för det här området, våld mot föräldrar. Och jag förstod då att det här var en väldigt outforskad form av våld i nära relationer.

Väldigt mycket forskning kring våldsproblematik handlar om barnmisshandel eller om partnervåld. Framförallt mäns våld mot kvinnor. Men den här typen av våld – det är väldigt sällan att man forskar om. Och det är lite märkligt för det är ganska vanligt det här.

Jenny Loftrup: Nu handlar det då om tonåringar, eller ungefär 13 till 20 års åldern, som ni forskar på nu. Och när vi säger våld. Hur definierar ni det här våldet? Vad är det för slags våld?

Björn Johnson: Ja men det kan handla om olika typer av handlingar. Det behöver inte bara vara fysiskt våld. Utan det kan handla om hot eller att man förolämpar sina föräldrar väldigt grovt och vid upprepade tillfällen. Det kan handla om stölder eller skadegörelse i hemmet.

Så vi brukar prata om olika typer av våld där fysiskt våld är ju en av de allvarliga formerna. Men man kan också prata om psykiskt våld, där verbala kränkningar kan vara en del. Eller hot.

Sen finns det är med ett beteende där man försöker tvinga föräldrarna att följa ens vilja på olika sätt.

Så att det kan vara olika typer av handlingar. Men det som också är viktigt är ju att man försöker särskilja det här från sådant som är en normal del av barnföräldra-relationer. För att jag menar det flesta barn skriker på sina föräldrar någon gång då och då.

Jenny Loftrup: Det gör man, men att skrika och gapa på sina föräldrar, är det okej då om det inte händer tillräckligt ofta, eller?

Björn Johnson: Okej och okej… ja det är ju en… vad som är okej vill jag kanske inte uttala mig om. Men det vi försöker göra är att definiera vad som är… vad ska jag säga – kanske inte patologiskt, men att när man går över någon form av gräns för vad som är normalt och acceptabelt i en relation.

Och det här har vi då i vissa studier… i viss forskning så försöker man bestämma den här gränsen teoretiskt. Men det vi har gjort är att vi har gjort enkäter med föräldrar för att försöka ta reda på när ett visst typ av beteende går över gränsen för att vara kränkande och oacceptabelt. Och när det gäller fysiskt våld till exempel så är det vid en enda handling. Men när det gäller skrikande så behöver det ske kanske varje dag för att det ska ses som…

Jenny Loftrup: som våldsamt eller…

Björn Johnson: Ja.

Jenny Loftrup: Kan du berätta lite om den här enkätstudien där ni försökte ta reda på hur vanligt det är med de här olika beteendena hos ungdomar?

Björn Johnson: Ja, vi har gjort en skolundersökning. Så vi har varit ute i skånska skolor i ett stort antal kommuner och gjort enkäten med drygt 5000 ungdomar i åldrarna 13 till 20 år. Så det är från årskurs åtta och upp till trean på gymnasiet.

Den här typen av forskningsdesign brukar man kalla för befolkningsstudier och det handlar om då att ta reda på hur vanligt det är med den här typen av beteenden i en normal population, så att säga.

Jenny Loftrup: Men då har ni pratat med barnen. Men inte med föräldrarna?

Björn Johnson: Nej, det finns två olika typer av huvuddesigner kan man säga. Det ena är att det är barnen som rapporterar. Eller så är det föräldrarna som rapporterar. Och ibland kan man kombinera det där.

Men vi har gjort enkäten med barn.

Jenny Loftrup: Och hur många är det som utsätter sina föräldrar för fysiskt våld. Och vad kan det vara?

Björn Johnson: Ja, det kan ju vara allting från knuffar och slag till sparkar eller att man använder någon form av tillhygge eller vapen. Så att det kan vara en väldig mängd olika beteenden och de kan också vara väldigt olika frekventa.

Men när vi tittar på det här i den här gruppen då och frågar om man har utsatt sina föräldrar eller någon av sina föräldrar vid något tillfälle det senaste året. Så är det ungefär 5 procent som säger det. Så det är ju inte så jättevanligt. Men det är ändå var tjugonde unge som gör det.

Jenny Loftrup: Men när det då handlar om psykiskt våld så är det mycket mer vanligt förekommande.

Björn Johnson: Ja det är det. Återigen då får vi påminna om att du har ju de här gränsvärdena för vad som går över gränsen för att bli kränkande.

Jenny Loftrup: Och handlar det bara om frekvens, hur ofta, eller handlar det om vad man säger?

Björn Johnson: Ja det handlar om olika typer av beteenden som kan ha olika frekvens för det här.

Jenny Loftrup: Kan du ge något exempel?

Björn Johnson: Om vi tar exemplet med att man skriker och svär på sina föräldrar eller kallar dem väldigt fula saker. Då behöver det ändå ske väldigt ofta för att vi ska kalla det för kränkande. Medan, säg att man hotar sina föräldrar i stället. Det behöver ske betydligt mer sällan då för att gå över gränsen. Och det där bygger på vad föräldrarna själva ansett då.

Jenny Loftrup: Och det här med att man hotar. Vad är det för hot som är vanliga saker att hota sina föräldrar med?

Björn Johnson: Ja du, det kan handla om hot om fysiskt våld. Det kan handla om andra typer av hot också, att man hotar att skada sig själv till exempel. Men det som är gemensamt det är ju att det handlar om att försöka få föräldrarna att göra som man vill.

Jenny Loftrup: Ja. Och ni är också intresserade av ekonomiskt våld. Och vad är det för beteende?

Björn Johnson: Det kan ju vara exempelvis stölder. Att man stjäl från sina föräldrar. Vi var särskilt intresserade av det här. För det finns väldigt lite forskning om det här. Så att vi tänkte att det här var ett bra tillfälle att få fram lite data på detta. Men vi blev väldigt förvånade över hur ovanligt detta var, att stjäla till exempel pengar hemma. Efter att vi funderat lite kom vi fram till att det har nog att göra med att man så sällan har kontanter i Sverige nuförtiden.

Jenny Loftrup: Det finns inga pengar hemma?

Björn Johnson: Det finns inga pengar att stjäla helt enkelt. Det var nog annorlunda när vi har unga.

Jenny Loftrup: Men det kan också handla om raseriutbrott där man slår sönder saker? När man medvetet förstör hemma?

Björn Johnson: Absolut. Det kan det vara och det tittade vi på redan i den här tidigare studien som handlade om vuxna barn med missbruksproblem. Och då kunde vi se att det verkade finnas en slags… en trade-off mellan den typen av våld som riktade sig mot saker och fysiskt våld som riktar sig mot föräldern.

Jenny Loftrup: Menar du att det fanns ett samband?

Björn Johnson: Ja att pojkar i större utsträckning ägnade sig åt att slå sönder saker medan flickor, kvinnor, då i större utsträckning ägnade sig åt våld mot föräldern.

Och framförallt kunde det här vara den här skillnaden om det var våld mot mammor. För att de flesta barn vill väl egentligen inte skada sina föräldrar. Och är man fysiskt stark och stor som pojkar kan vara så kanske man då strategiskt hellre riktar våldet mot saker, för att få fram sin poäng. Om det nu är så att man använder våldet instrumentellt.

Jenny Loftrup: Alltså för att pressa dem till någonting?

Björn Johnson: Ja, att göra som man vill.

Jenny Loftrup: Men är man så strategisk då? Jag tänker att det är starka känslor och att det blir utbrott?

Björn Johnson: Ja det är det. men våld är inte… det är väldigt sällan som våld är helt okontrollerat. Utan det finns en grad av kontroll i detta. Det kan man ju se även i andra typer av våld, till exempel krogvåld. Att det som kan te sig okontrollerat riktar sig väldigt sällan mot personer som är väldigt mycket fysiskt starkare till exempel.

Jenny Loftrup: Utan man har valt…

Björn Johnson: Man har valt någon som man tror man kan nita.

Jenny Loftrup: Det är intressant det här då att flickor.Tolkar jag det rätt? Att flickor var mer våldsamma än pojkar? Eller är de lika våldsamma om man ser det i grupper?

Björn Johnson: Om vi tittar på vår studie, så ser vi faktiskt att det finns en viss övervikt. Alltså att det är lite vanligare med våld från döttrar än från söner. Det gäller framförallt verbalt och annat psykiskt våld.

Jenny Loftrup: Men inte fysiskt?

Björn Johnson: Nej när det gäller fysiskt våld så ser det ungefär likadant ut. Det är ungefär lika vanligt.

Jenny Loftrup: Men varför tror man att döttrar mer kränker sina föräldrar verbalt?

Björn Johnson: Ja, det kan jag inte riktigt svara på. Men vi ser de mönstren och det är inte bara vi som ser det, utan det finns även mycket av det i tidigare forskning också.

Jenny Loftrup: Kan det handla om att man kanske har lättare med orden?

Björn Johnson: Nej jag vet inte riktigt vad det beror på faktiskt. Jag måste säga det.

Jenny Loftrup: Men det här med att slå sönder saker då. Var det även i er studie så att det var lite vanligare att pojkar slog sönder om det kunde vara en dörr eller annat.

Björn Johnson: Nu har jag inte tittat just på den frågan i detalj i den här studien. Men i den tidigare studien som jag nämnde så var det så. Alltså den där vi undersökte det här bland vuxna barn med missbruksproblem. Då var det väldigt tydligt så.

Jenny Loftrup: Det här med psykiskt våld. Hur vanligt förekommande var det då under ett års tid? Hur många var det som svarade att de på något sätt hade utsatt sin mamma eller pappa?

Björn Johnson: Om vi ser på det generellt i hela den här gruppen så är det ungefär 15 procent av barnen som har utsatt sina föräldrar för någon form av våld. Just när det gäller det psykiska våldet så ligger det på runt 11 procent.

Jenny Loftrup: Men när man är förälder och är utsatt av sin tonåring och man lyssnar på det här programmet. Hur ska man veta när det har gått över gränsen? Vad är normala tonårsutbrott? Och när borde man på något sätt försöka göra något åt det här?

Björn Johnson: Ja det är väldigt svårt att svara på. Vad man tycker om det här som förälder. Vi har ju tittat på genomsnitt av vad föräldrar tycker och på så sätt kommit fram till ett gränsvärde. Men det är väldigt svårt att säga något om i ett enskilt fall.

Men vad man kan säga om det här är att det här upplevs ofta som väldigt skamfullt och skuldbemängt. Så att man drar sig för att söka hjälp för detta. Det innebär ju att när det kommer så långt att man söker hjälp, så handlar det väldigt ofta om väldigt omfattande problem. Och vi ser ju den typen av fall inom socialtjänsten och inom barn- och ungdomspsykiatrin och då handlar det ofta om grovt våld. Väldigt omfattande psykiskt våld. Och det finns ofta en mängd andra problem i de familjerna också.

Sen har vi ju de allra, allra allvarligaste fallen. De hamnar ju i rättsväsendet.

Och nu är vi inne på några olika typer av studiedesigner också som man brukar göra på det här området. Det som vi har gjort är ju befolkningsstudier.

Sen finns det kliniska studier som man då fokuserar på de här som har sökt hjälp och hamnat inom sjukvård eller socialtjänst.

Slutligen då så finns det de studier inom rättsväsendet med våld som har blivit polisanmält. Och de är ju då oftast de allra grövsta fallen.

Det man kan se är ju att ju grövre våld det handlar om desto mer överrepresenterade är pojkar som förövare. Men i alla de här typerna av studiedesigners så är mammor mera utsatta än pappor.

Jenny Loftrup: Och vad kan det finnas för förklaringar till det?

Björn Johnson: Dels handlar det nog om att mammorna oftast tar ett mycket större ansvar för familjen än vad papporna gör.

Jenny Loftrup: De är där…

Björn Johnson: De är där och de tar konflikter med barnen på ett helt annat sätt och blir därmed mer utsatta också.

Vi ser också väldigt tydligt att ensamstående mammor är mer utsatta än ensamstående pappor och mer utsatta också än föräldrar som lever i en parrelation. Det här att man är två kan ju vara ett skydd också mot detta.

Jenny Loftrup: Ja att man är starkare tillsammans?

Björn Johnson: Ja precis.

Jenny Loftrup: Och om det går så långt som till fysiskt våld så är det ju också att pappan är större och starkare och svårare att…

Björn Johnson: Ja, det är större risk att ge sig på pappan, helt enkelt. Det kan också vara en viktig faktor.

Och detta såg vi ju då i den här studien om vuxna barn med missbruksproblem. Att det var en oerhört mycket större svarsfrekvens i den studien bland mammor än bland pappor. Och vi tolkade detta lite grand som att… för många av de här föräldrakonstellationerna hade ju då… de hade skilt sig helt enkelt och pappan hade lämnat. Vi sa det att ”when the going gets tough the dads get going”, de hade lämnat. Och det är väl också en förklaring till varför mammor är mer utsatta. De är kvar.

Jenny Loftrup: Vi pratade om riskfaktorer för detta. Alltså handlar ju det både om ärftlig aggressivitet hos barn och också om miljöfaktorer. Men vad är det hos barn som gör att risken ökar för att de ska ta till olika slags våld?

Björn Johnson: Ja, i alla de här formera av forskningsdesigner som jag pratade om tidigare med befolkningsstudier och kliniska studier och rättsliga studier. Så ser man egentligen i grunden samma typer av riskfaktorer.

När det gäller de individuella faktorerna så handlar det om låg impulskontroll, aggressivitet, ilska. Den typen av känslor och beteenden som ökar risken för den här typen av våld. Diagnoser som ADHD och även diagnoser på autismspektrum kan också öka risken.

Jenny Loftrup: Det här med diagnos på autism, varför ökar det risken?

Björn Johnson: Det kan ju vara i situationer att man har svårt att ta att omständigheter ändras och att man tror att man har bestämt någonting och sen så blir det på ett annat sätt. Eller att föräldern avbryter någon aktivitet som man håller på med. Man har väldigt svårt att acceptera det. Så reagerar man med aggressivitet.

Psykisk ohälsa är också en viktig individuell riskfaktor. Till exempel depressiva symtom och att man mår dåligt på olika sätt.

Jenny Loftrup: Med ångest och så?

Björn Johnson: Ja man brukar prata om två stycken huvudsakliga typer av riskfaktorer här. Det är dels externaliserande, alltså det här med impulsivitet och aggressivitet. Och sen så är det internaliserande där problemen mer är inåtriktade.

Jenny Loftrup: Hur menar du med inåtriktade?

Björn Johnson: Ja men till exempel psykiskt dåligt mående, ångest.

Jenny Loftrup: Jag hänger inte riktigt med där. Men om man är deprimerad så tänker jag att man blir väldigt stillsam snarare, kanske lite apatisk. Men du menar att det också kan slå över?

Björn Johnson: Att det kan resulterar i ilska också. Ja det kan det.

Jenny Loftrup: Och sen så är det ju förstås miljöfaktorer i hemmet runt barnet. Och vad har ni sett där?

Björn Johnson: Det är väl egentligen de allra viktigaste riskfaktorerna. Att det handlar om relationerna i familjen. Hur föräldrarna beter sig också. Där ser man ju då att ett föräldraskap som är oengagerat eller negativt på olika sätt, ökar risken för att föräldrarna utsätts för våld. Medan ett varmt och inkluderande föräldraskap och goda relationer i familjen minskar den här risken.

Det finns också en väldigt tydlig koppling till andra typer av våld i familjen. Så om föräldrarna är våldsamma mot varandra, eller någon förälder är våldsam mot den andra, eller om föräldrarna är våldsamma mot barnen så ökar det också risken för att barnen utsätter föräldrarna för våld senare.

Jenny Loftrup: Det är liksom en inlärning i att våld är ett sätt att lösa konflikter.

Björn Johnson: Ja.

Jenny Loftrup: Jag läste också att man skulle ha god social kontroll över sitt barn. Och du säger varm och inkluderande. Och då menar man att man har koll på vilka de umgås med, var de är och…?

Björn Johnson: Ja i vår studie så tittar vi på lite olika aspekter av det här. Dels tittar vi på den sociala sammanhållningen i familjen eller vad man skulle kunna kalla för sociala band mellan barn och föräldrar. Det är ju en slags positiv aspekt av familjesammanhållningen. Och det är en väldigt stark skyddsfaktor.

Medan mer det här att ha koll på var barnen är och vilka de umgås med, tider och passa och sådana saker. Det har också ett visst samband med detta men det är mycket svagare.

Jenny Loftrup: Så de allra viktigaste det är liksom att man har en god och nära relation?

Björn Johnson: Ja, absolut. Och sen ser vi också att det finns tydliga, och det har vi undersökt i en av våra delstudier här, att det finns ett tydligt samband mellan de här individuella faktorerna och de familjemässiga faktorerna. Så att barn som har låg impulskontroll, låg självkontroll och som samtidigt tycker att våld är ett rimligt sätt att lösa konflikter. De är ju mer aggressiva än barn som inte har den här uppfattningen. Samtidigt så kommer det här till mycket större uttryck i familjer där familjerelationerna är sämre. Så att om man har en god social sammanhållning i familjen så gör det att barn med individuella riskfaktorer inte blir våldsamma i samma utsträckning.

Jenny Loftrup: Nej. För vi ska förstås säga här att det finns många barn med ADHD och autism som inte är våldsamma mot sina föräldrar.

Björn Johnson: Ja men självklart. Självklart. Och det är just det att det här är ju riskfaktorer. Det vill säga att den statistiska risken ökar. Det är ganska svårt att peka på enskilda orsakssamband här. Utan det här är ju ofta väldigt komplexa situationer där det krävs många olika faktorer för att det väl ska bli våld av det hela.

Jenny Loftrup: Det fanns också att man som förälder skulle kunna hålla gränser runt barnen. Men jag tänker att när man ska hålla de här gränserna. Det är kanske då de här konfliktsituationerna uppstår också?

Björn Johnson: Ja det ser man i den tidigare forskningen. Att det finns samband till exempel mellan alkohol och annan droganvändning bland barnen. Eller som vi har tittat på i en av våra studier. Att det finns ett samband mellan våldsamma beteenden och problematiska skärmbeteenden.

Jenny Loftrup: Är det datorspel och sociala medier det handlar om?

Björn Johnson: Datorspel och sociala medier, precis. Så har man problem att hålla gränserna och man lätt blir liksom… ja det är en slags beroendeproblematik egentligen. Att man fastnar i sociala medier eller i datorspel. Så är det kopplat till en ökad risk för våld mot föräldrar.

Jenny Loftrup: När man stänger av datorn eller tar mobilen?

Björn Johnson: Det kan delvis ha att göra med att föräldrar försöker kontrollera barnens beteende och det tror man också när det gäller det här med droganvändning. När föräldrarna försöker kontrollera detta och minska barnens datorspelande till exempel så kan barnen reagera med aggressivitet.

Jenny Loftrup: Vi har sagt innan att det pratas inte mycket om det här och det finns mycket skam och stigma. Varför är det så att den här gruppen föräldrar har varit så osynlig, så länge i både forskning och samhällsdebatt?

Björn Johnson: Jag vet inte riktigt. Det här området började man först uppmärksamma inom forskningen i slutet av sjuttiotalet. Då kom de allra första studierna om våld mot föräldrar. Sen dröjde det ganska länge innan den här forskningen tog fart. Och det är egentligen de senaste 20 åren som det här har blivit mer studier på området. Men det är fortfarande väldigt, väldigt bristfälligt och merparten av forskningen som har gjorts, har faktiskt gjorts i Spanien. Men utanför Spanien är det fåtaliga studier. Vår forskning är den första i Norden på detta område.

Det är ju lite märkligt för det är en ganska vanlig form av våld som drabbar både utsatta föräldrar och även barn och syskon också.

Jenny Loftrup: Jag bad ju chat GPT att ge exempel på barns våld mot sina föräldrar och den förstod inte ens frågan. Utan det kom bara svar som handlade om tvärtom.

Björn Johnson: Ja barnmisshandel.

Jenny Loftrup: Ja om barnmisshandel.

Björn Johnson: Ja det är klart. Det är ju ett problem som har varit uppmärksammat mycket längre.

Det handlar egentligen inte om problemens allvarlighetsgrad när någonting börjar uppfattas som ett samhällsproblem. Utan det sker ett slags mobiliserings-process kring ett viss problem genom att olika typer av aktörer börjar opinionsbilda om det här helt enkelt. Det kan många gånger vara slumpen som avgör när någonting slår igenom som ett samhällsproblem.

Jenny Loftrup: Ni har också tittat på kulturella faktorer. Vad det kan spela för roll för när barn blir våldsamma och vilket sätt som de väljer att uttrycka det på. Och då har ni tittat på svenskfödda ungdomar och ungdomar som har fötts i muslimska länder om jag förstår det rätt?

Björn Johnson: Ja det stämmer.

Jenny Loftrup: Och vad hittade ni där?

Björn Johnson: Ja skälet till att vi gjorde den här studien var att i den tidigare forskningen har man intresserat sig väldigt lite för den typen av mer strukturella eller kulturella faktorer.

Men vi tänker att det bör skilja sig också utifrån kulturella faktorer. Och när vi har jämfört och sett i sådana här befolkningsundersökningar, så ser man ju till exempel då att förekomsten av olika typer av våld skiljer sig mellan länder.

I Spanien då där många studier har gjorts, så är våld vanligare än vad det är i Sverige, i vår studie.

Jenny Loftrup: Och vad finns det för tankar runt det?

Björn Johnson: Jag tänker att det har att göra med kulturella faktorer kring familjerelationer. Det är väldigt svårt att göra jämförande studier internationellt.

Jenny Loftrup: Du säger kulturella faktorer. Men vad kan det vara då? Att det finns mer våld i familjerna från början?

Björn Johnson: Ja att man ser olika på våld. Och det kan också handla om att i Sverige till exempel så har vi haft ett förbud mot barnaga sedan sjuttiotalet. Det påverkar ju relationerna i familjen. Och jag nämnde ju innan att våld från föräldrar mot barn är en riskfaktor som kan leda till att barnen också blir våldsamma. Och är då, om inte aga accepteras som en uppfostringsmetod, så kan ju det påverka.

Jenny Loftrup: Då lär inte barnen sig våld på samma sätt?

Björn Johnson: Nej då lär man sig inte det.

Och det finns inga internationellt jämförande studier där man har använt liknande frågeformulär och sen försökt jämföra mellan länder. Så vi tänkte att vi utnyttjar det faktum att Sverige är ett land som under lång tid har haft en hög invandring.

Så vi ställde frågor om födelseland och föräldrars födelseland och sen så valde vi gruppen med muslimsk bakgrund för att de är så pass många i Sverige. Sen jämförde vi barn med svensk bakgrund, barn med bakgrund som själva är födda i muslimska länder och andra generationens invandrare som då är födda i Sverige men har föräldrar med bakgrund i muslimska länder.

Jenny Loftrup: Och fanns det några skillnader när det gällde fysiskt våld?

Björn Johnson: Nej, det gjorde det inte. De mönster vi såg handlade egentligen om att de grövre formerna av våld och kränkningar, där fanns det inga skillnader. Men när det gäller mindre allvarliga beteenden som till exempel att skrika och gapa på sina föräldrar, så var det mer vanligt bland dem med svensk bakgrund.

Jenny Loftrup: Kan det ha att göra med att man inte har så mycket respekt för de äldre i Sverige?

Björn Johnson: Ja det tror jag att det kan ha. Att det kan ha att göra med att man inte riktigt lär sig på samma sätt att man ska ha respekt för sina föräldrar och för andra äldre. Utan att vi har ett mer, vad ska jag säga, egalitärt sätt att se på relationer mellan generationer. Att det kan göra att det är inte riktigt lika skamfullt eller oacceptabelt att skrika på sina föräldrar i Sverige, som det då verkar vara i muslimska länder.

Jenny Loftrup: Var det detsamma när det gäller flickorna? För vi pratade innan om att flickorna var mer verbalt aggressiva.

Björn Johnson: Alltså vi såg en del könsmässiga skillnader där också. Det är större skillnader mellan tjejer med olika etnisk bakgrund än vad det är mellan killar med olika etnisk bakgrund.

Jenny Loftrup: Och betyder det att svenskfödda tjejer är mer aggressiva?

Björn Johnson: Svenskfödda tjejer är mer verbalt aggressiva jämfört med tjejer med muslimsk bakgrund. Skillnaden mellan pojkar med olika etnisk bakgrund är mindre. Jag vet inte om jag har lyckats få fram det där.

Jenny Loftrup: Men vad drar ni för slutsatser då? För då verkar det som att kulturen inte påverkar det här allvarligaste fysiska våldet. Men kulturen påverkar de här mildare beteendena?

Björn Johnson: Precis. Vi tolkar det som att för att kunna förklara allvarligare våldshandlingarna, då får man titta på de här individuella faktorerna och på familjemässiga faktorer. Medan kulturen spelar roll när det gäller relationerna mer allmänt för vad som accepteras i relationen mellan barn och deras föräldrar.

Jenny Loftrup: Ja, nu börjar det kanske bli dags att avrunda lite. Den som lyssnar på det här programmet. Vad vill du att hen ska ta med sig? En viktig insikt.

Björn Johnson: Ja, men en viktig sak om man har den här typen av problem i sin familj är ju att man kan söka hjälp innan det har gått för långt, hos socialtjänst och hos barn- och ungdomspsykiatri. Och man kan få familjebehandlingar av olika slag.

Så att man kan ta tag i de här problemen innan de eskalerar alltför mycket. Kanske ta tag i de olika typer av riskfaktorer som är kopplade till de här problemen också.

Jenny Loftrup: Att ta tag i saker tidigare?

Björn Johnson: Ja och att våga söka hjälp.

Jenny Loftrup: Och hur ska vi göra för att prata mer öppet om det i samhället? Så att man kanske känner att man kan ha någon vän som man kan berätta för hur man har det därhemma.

Björn Johnson: Ja men en aspekt av detta är ju att vi forskar om det. Och det kan ju bidra till att sätta det här problemet på kartan. Vi försöker att komma ut med våra resultat och jag blev ju glad när jag blev tillfrågad om jag ville vara med i den här podden och prata om forskningen också.

Jag vet ju att det här är något som socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri arbetar väldigt mycket med. Men det är ingenting som man pratar om annars i media eller den allmänna debatten.

Jenny Loftrup: Vet man någonting om hur allvarlig påverkan det blir på föräldrarnas hälsa och livskvalitet?

Björn Johnson: Ja det finns det ju lite från det också. Framförallt handlar det ju mycket om den psykiska påverkan att man känner känslor av skam och skuld och maktlöshet i relation till den här typen av problem. Att man känner att man har svårt att göra något åt det. Och man drar sig också väldigt mycket för att söka hjälp och kanske i allvarliga fall för att polisanmäla sina barn. För att det – jag menar man vill ju sina barns bästa. Så det kan vara väldigt svårt att ta tag i den här typen av problem. Sen är det också viktigt att påtala att när det gäller problem som inte har eskalerat så långt. Det här är ju någonting som ofta växer bort också med åldern. Det är vanligast i åldrarna 15, 16, 17 år och sen minskar det när barnen blir äldre.

Jenny Loftrup: Att man kan se fram emot att  de flesta kommer att mogna på något sätt?

Björn Johnson: Ja, inte alla kanske men de allra flesta.

Jenny Loftrup: och detta sa Björn Johnson, professor i socialt arbete vid Lunds universitet. Och det ska få avsluta den här podden om ungdomars fysiska och psykiska våld mot sina föräldrar.

Men jag tänkte att vi skulle nämna dina kollegor också som du har gjort den här forskningen tillsammans med. Vilka är de?

Björn Johnson: Jo, jag arbetar med en socialt arbete-forskare som heter Lisa Andersson och som också jobbar här på Lunds universitet. Och så har vi en kollega vid Malmö universitet, Robert Svensson,som är forskare i kriminologi.

Jenny Loftrup: Just det. Tack för det. Vad roligt det har varit att få prata med dig om det här Björn.

Björn Johnson: Tack så mycket.

Jenny Loftrup: Varannan torsdag släpper vi en ny podd och du hittar dem där poddar finns eller på vår sida www.vetenskaphalsa.se Där finns det också massor av nyheter och även gratis tidningar att beställa.

Jag heter Jenny Loftrup och ljudet idag har Patrik Jävert tagit hand om.

Ha det gott och jag hoppas att vi hörs igen.

---