Det finns nog ingen grupp som är så omvälvd av myter och fördomar som just äldre. Alla ”vet” precis hur äldre är. Men i själva verket vet vi väldigt lite, säger Finnur Magnússon, docent i socialt arbete på Malmö högskola.
– Sverige sägs vara ett av de mest åldersfixerade länderna i världen. I forskningen vill vi hävda att vi lever i ett hypermodernt samhälle där tempot är högt, kunskap ändras, och vi hyllar och lyfter fram allt som har med ungdomen att göra. Där blir åldrande en anomali.
– Rädslan för ålder finns överallt i den industrialiserade världen i väst. Reklamen har hittat en ny, stor målgrupp som tar fasta på de negativa aspekterna av åldrande. Anti-age-krämer, säger Finnur Magnússon och fnyser en smula.
Gå på tvärs mot förväntningarna
Han är etnolog i grunden, har forskat om åldrande och äldreomsorg under många år. Hans intervjuer, som omfattar uppskattningsvis ett åttiotal äldre och lika många inom äldrevårdspersonalen, har många gånger gjort att han själv sett perspektivet förskjutas rejält.
– Jag intervjuade en gammal man. Gammal, kring de nittio, men frisk och väldigt pigg. Jag hade fått tjata mig till den här intervjun och hade redan fått göra upp med föreställningen att gamla människor har all tid i världen. Mannen var jätteotålig, tyckte att det tog för lång tid, ursäktade sig till slut och gav sig iväg och lämnade mig i sitt hem. När vi träffades igen var jag tvungen att fråga honom vad det var som hade hänt?
Mannens svar: Jo du förstår, jag hade glömt bort att jag skulle gå iväg till hemmet och spela kort med de gamla kärringarna.
”De gamla kärringarna” var cirka tjugo år yngre än han själv.
– Jag tror inte att han ens uppfattade sig som pensionär.
– Ålder är någonting man upplever. Komplext. Låt oss säga att du är i en viss ålder, och då går du in i särskilda roller. Eller också gör du inte det, utan väljer istället att gå på tvärs mot föreställningarna och förväntningarna på folk i din ålder.
Viktigt höja statusen
Finnur Magnússon har till sin sorg sett intaget till det relativt nya äldrepedagogprogrammet sakta krympa. Nu tas inga nya studenter in – söktrycket är för lågt. Det finns inte tillräckligt stort intresse på arbetsmarknaden. Vilket inte är unikt svenskt.
Han tror att även detta hänger ihop med våra föreställningar om åldrande och äldre.
– Det är inte häftigt att jobba med gamla. Det är inte häftigt att bli gammal. Och det är följaktligen inte häftigt att forska om det. Samtidigt är vi äldreforskare såpass sammansvetsade därför att vi hela tiden måste motivera varför vi sysslar med äldre. Men det är ett otroligt viktigt ämne – äldre blir fler och fler.
Standardsvaret på frågan hur vi kan få upp intresset för att arbeta med äldre är: höj lönerna.
Se sig själv om sjuttio år …
En klassisk fråga inom samhällsvetenskaplig forskning är vad institutionerna gör med oss. Äldreboendena med de äldre, ungdomshemmen med de unga, och fängelserna med de kriminella.
– De särskilda boendena – de så kallade dödens väntrum – kan ibland vara väldigt sorgliga miljöer. Har du väl kommit in där, kommer du inte ut. När jag frågar personalen hur det fungerar att arbeta i en miljö av sådant kroppsligt förfall, får jag väldigt olika svar. En teknik är naturligtvis att bara jobba på. En annan är att låtsas att man sköter om sin egen mamma – eller för den delen, sig själv om sådär en sjuttio år.
– En kvinna var väldigt illa däran – led av ALS, en fruktansvärd sjukdom där patienten förvandlas till ett paket. Över hennes säng hade personalen hängt en bild av henne där hon var i trettioårsåldern. När det blev väldigt besvärligt kunde personalen höja blicken och få en annan bild av vem de vårdade.
Rädsla för att bli gammal
En brukare som stannat kvar i minnet och som Finnur också ägnat en hel artikel åt är den kvinna som fick namnet Bråkiga Berta. Hon hade arbetat i restaurangbranschen, skällt ut de uppburna thoraxläkarna i Lund och kallat dem för ”era jävla homeopater” och genomgående svurit som en gammal sjöman.
– Hon satte igång ett krig mot det som för henne var etablissemanget. Hon ifrågasatte allt och pekade på någonting väldigt intressant: att personalen först tyckte att det var lite kul med någon som visade lite livsgnista. Berta var en sådan brukare, men hon gick ett steg längre. Hon spelade ut folk och manipulerade, kallade personalen för lilla gumman, fick folk att tappa tålamodet och skrika rakt ut så att det till slut blev fackligt stormöte.
– Jag var där på fältarbete i flera månader. Vår kontakt började med att hon pekade på mig och frågade: Vad fan gör han? Du där! Kom hit. Sätt dig här. Så ska jag berätta.
Varför var hon så arg, då?
– Det hela var väldigt enkelt. Hon var så rädd för att bli gammal. För att dö. ”Och för att alla ni andra är så korkade så att ni inte begriper det.”
Text & foto: EVELINA LINDÉN
