Vissa former av prostatacancer är så aggressiva att de inte går att bota med de behandlingsmetoder som finns tillgängliga idag. En liten molekyl från en svamp har i laboratorieförsök visat sig kunna stoppa de aggressiva cancercellerna – utan att ge några större biverkningar. Inom några år hoppas forskarna kunna testa substansen på de första patienterna.
Den lilla molekylen galiellalakton (G-lakton), som ursprungligen kommer från en svamp, gör att cancercellerna självdör, går i s.k. apoptos. Cancercellerna blir också mindre spridningsbenägna vilket minskar risken för metastaser.
Slår även mot stamceller
– Det riktigt intressanta är att G-lakton slår även mot cancerstamceller, den går alltså ner till roten av det onda. Det är annars väldigt ovanligt att cancermediciner har den effekten och därför är cancerstamceller så svåra att komma åt, säger Anders Bjartell, professor och cancerläkare.
G-lakton binder till ett protein, STAT3, som är starkt överaktivt i prostatacancerceller, och är kopplat till deras överlevnadsfunktion. Inbindningen blockerar STAT3, den blir med andra ord verkningslös och cellerna tappar sin förmåga att överleva, växa och sprida sig. Det har också visat sig att de mest aggressiva cancercellerna är beroende av STAT3 för sin överlevnad – och följaktligen påverkas mest av G-lakton.
Nicholas Don-Doncow, Olov Sterner, Rebecka Hellsten och Anders Bjartell. Foto: Eva Bartonek Roxå
Detta har forskarna visat i tidigare studier och resultaten har bekräftats både i odlade cancerceller och i djurmodeller. Det riktigt nya som presenteras i den senaste publikationen är att de nu har klarlagt mekanismen för hur detta går till.
Få biverkningar
– Vi vet nu exakt hur molekylen G-lakton binder till STAT3. Det rör sig om en stark, s.k. kovalent bindning. Eftersom bindningen är så stark kan man troligtvis upprätthålla den blockerande effekten länge i tumören. Detta kan, åtminstone i teorin, leda till att patienter inte behöver ta ett framtida läkemedel lika ofta eller lika hög dos som om bindningen hade varit svagare, säger Rebecka Hellsten, laboratorieforskare vid Lunds universitet, ansvarig för den aktuella studien.
Ytterligare en fördel med G-lakton är att den inte verkar vara giftig och har få biverkningar, något som man har sett i djurmodellerna. Det förklarar forskarna med att G-lakton binder direkt till målproteinet, STAT3. Det vanliga är annars att cancermediciner binder till någon molekyl på cellytan som sedan förmedlar signalen via flera steg (en s.k. signaleringsväg) fram till målmolekylen. Det kan få många oönskade bieffekter på vägen.
Laboratorieresultaten har visat att G-lakton är en mycket intressant läkemedelskandidat men vägen från laboratoriet till godkänt läkemedel är både lång och kostsam.
Patientstudier om tre år
– Det handlar om en satsning i miljardklassen och för att kunna gå vidare har vi bildat ett bolag. Just nu jobbar vi med och att utveckla molekylen, göra den bättre anpassad för att kunna produceras på ett lämpligt sätt och till en rimlig kostnad, säger Olov Sterner, professor i organisk kemi.
Om tre år hoppas forskarna på att kunna börja med kliniska studier, s.k. fas I-studier då medlet för fösta gången provas på en mindre grupp patienter. Därefter måste medlet passera ytterligare faser av kliniska prövningar. Om allt går väl kommer det att ta ytterligare 5–10 år från fas I-studien innan G-lakton blivit godkänt som läkemedel.
Forskarna här har fokuserat på prostatacancer men överaktivt STAT3 har även hittats vid andra aggressiva cancerformer, t.ex. vid bröstcancer, tjocktarmscancer, lungcancer och leukemi.
Text: EVA BARTONEK ROXÅ
Artikeln är också publicerad på Medicinska fakultetens hemsida som månadens vetenskapliga artikel i maj 2014 vid Medicinska fakulteten, Lunds universitet.
Bild ingångssida, blå bandet: Colourbox
