Ett fästingbett ledde till att den före detta sportdykaren Johan Jönsson inte ens kunde ta sig upp ur sitt eget badkar. Efter år av kamp med följderna av tbe har den 51-åriga konstnären bytt ilska mot tacksamhet. Nu pimpar han rullatorn och tar Bob Dylan till hjälp för att korsa gatorna.
Det har gått nära sex år sedan bettet. Ändå märks det direkt när vi ska boka intervjun att Johan Jönsson inte har det som en genomsnittlig 50-åring.”Jag ses gärna förmiddagen, jag är piggast då”. Han tar emot i sin ateljé på Limhamn. Inne på Galleri Bagdad café har Johan huserat, bokstavligen, familjen bor på ovanvåningen, nästan alla 30 år som han försörjt sig som konstnär. Tidigare var han även uppskattad muralmålare och rammakare, men det kräver styrka och balans – Johan saknar numera båda.
– Den delen av mitt liv är rökt, säger han med skakig stämma och fortsätter:
– Däremot är jag fortfarande med på ett litet hörn när min fru ordnar målerikurser. I princip alla som går genom dörren vaccinerar sig efteråt. De ser ju hur hemskt jag har det.
Han beskriver sitt tidigare jag som en idrottsglad arbetsnarkoman som unnade sig långa promenader och resor. Dykning var ett stort intresse, och han utbildade sig till dyklärare. En tältnatt utanför Sjöbo sommaren 2019 satte stopp för allt detta.
– Det var tbe direkt. Du får det omgående vid bettet, till skillnad från till exempel borrelia. Jag hade inte en chans att komma undan.
Mardrömmen tilltar
Johan insjuknar med något influensaliknande. Symtomen är diffusa och på vårdcentralen tror läkarna först på bältros. När han drabbas av förlamning blir det ambulans och inläggning hos infektions-sjukvården vid Skånes universitetssjukhus. Ett ryggmärgsprov påvisar fästingburen hjärninflammation.
– Den sommaren är ett töcken. Jag glider in och ut ur medvetandet i veckor och minns i princip bara hur jag sitter på sängkanten och visslar konstiga melodier.
Mardrömmen tilltar efter utskrivning. Balansen är utslagen och amygdalan, hjärnans känslocentrum, är också påverkat. Johan lider av okontrollerbar gråt och ilska. Han får spastiska ryckningar och med tiden strålande smärta i rygg och ben. Han hamnar i rullstol och känner sig hjälplös. Särskilt en incident i badkaret har etsat sig fast.
– Jag kom inte upp. Jag kravlade, vände och vred i ren panik. Det var inte bara
fysiskt, det var som att hjärnan glömt något, säger han och fortsätter:
– Jag satt i tre timmar och ropade innan min son kom hem och kunde lyfta upp mig. Jag har aldrig varit så skrynklig. Där och då insåg jag hur stor påverkan det här skulle få på mitt liv.
Faller handlöst
De kommande åren faller Johan handlöst oräkneliga gånger.
– De första femtio åren bröt jag inte ett enda ben i kroppen. Nu har jag brutit revbenen, höftbenet och båda axlar, bland annat.
Felbehandlingar gör tillvaron onödigt tuff. Han tvingas till trippla neurokirurgiska ingrepp och opereras nio gånger i höften efter återkommande bakterieangrepp. Sammanlagt tillbringar han mer än ett år på sjukhus i olika omgångar.
– Det var en tradig tid, särskilt under pandemin. Jag sysselsatte mig med att måla av sjukhuspersonalen som en slags terapi. 156 porträtt blev det.
En del av de visirklädda sjuksköterskorna, hjärnkirurgerna och städarna hänger nu i ateljén – förhoppningsvis blir det inte fler.
Troligtvis blir det inte bättre
Johan har numera bytt rullstol mot rullator och har inte trillat på senare år. Bekymren med balans, smärta och hjärntrötthet kvarstår. Han kan fortfarande inte sätta på sina egna strumpor om morgnarna.
– Jag kan inte beskriva det på något annat sätt än att jag kämpar med livet varje dag.
Läkarna säger att han inte kan räkna med fler förbättringar.
– Jag är ändå glad över att slippa rullstolen och alla jädra gatukanter. Nu kan jag gå till affären och apoteket för egen maskin. Tobakshandlaren vet hur jag har det, så han kan ordna snuset ute på gatan när det behövs.
Tack vare allt från mediciner och djupandning till fotvård och mediyoga är Johan arbetsför till 25 procent. Han har hittat sina knep. Tappar han något på golvet har han en gripklo till hjälp. Sängen är förhöjd, i badrummet finns en badbräda och hemtjänst kommer flera gånger i veckan.
– Att vara konstnär är att vara problemlösare. Jag kan tycka att det hjälpt mig. Du ska fixa kompositionen, göra färgval och anlägga skuggor. När du är sjuk ställs du på samma sätt inför problem hela, hela tiden. De ska bara lösas.
Inte fysisk men mental förbättring
Hemma sköter han hushållet i den utsträckning han förmår.
– Så somnar jag gott om kvällarna trots allt. Och så fullkomligt älskar jag matlagning. Jag har nog lagat familjens alla mål de senaste åren.
Den största förbättringen Johan upplevt är inte fysisk, utan mental. Han har tagit hjälp av psykolog för att acceptera sakernas tillstånd.
– Hon sade åt mig att pimpa min rullator så det gjorde jag. Stöter jag på problem i vardagen ska jag sjunga en kort melodi i huvudet. När benen låser sig mitt på övergångstället och bilarna tutar så brukar jag nynna på Bob Dylan och ”Don’t think twice, it’s alright”. Det hjälper.
Själv menar Johan att det finns gräns för hur länge han kan älta.
– Stora delar av mitt liv har försvunnit men jag har fortfarande en fantastisk fru, två fina barn, ett hus att bo i, och jag säljer tavlor så jag klarar mig. Det är skit att få tbe, men det är ingen tvekan om att det stärkt mig som människa.
TEXT: AXEL JÖNSSON
